Gäst i bokparadiset

Det var nästan ren lycka att vara där, faktiskt. Bokmässan i Göteborg. Att stå uppe på övre planet och titta ner över miljoner böcker och bokintresserade människor... det var nästan religiöst.
Jag köpte så mycket böcker att mina biceps är helt ömma idag.

Lite tråkigt: Svenska kyrkan hade en jättemonter där religionen saknades. Eller andligheten, i alla fall. Kändes lite konstigt att de inte erbjöd något som helst andrum utan bara stora klatschiga rubriker om kyrkan i media och liknande.

Men minnet av alla böcker och alla entusiaster är varmt och kommer att stå sig länge. Bredvid mig på skrivbordet har jag alla fynd. Förutom en bunt med tidningar och kataloger är det följande böcker:

• Idéer. Kreativa verktyg och metoder för idé och konceptutveckling, av Dorthe Nielsen.
• I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling, av Lasse Granestrand.
• Årets bild 2007, Sveriges bästa pressbilder i en bok.
  
• Anteckningar efter en frontalkrock med Gud, av Maria Küchen.
• One night stand av Stoika Hristova.
• Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer.
• Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson.
• Det som ögat ser av Ann Lagerhammar.
• Astons stenar av Lotta Geffenblad.
• Måste ha mer av Ann Hingström och Erika Kovanen.
• Lurix av Eva Lindström.
• ...samt ytterligare en barnbok som jag redan lagt in i Minnas hög.
  

Tankebrist och skrivarkursångest

Jag hänger inte riktigt med själv, känner jag. Igår var jag på dop i Nora, och åkte sedan hem med tåg ganska sent på kvällen med en väldigt intensiv Minna som sällskap. Efter dagislämning har det varit extremt stressigt på jobbet, och efter dagis har jag hunnit med att laga mat, promenera och leka i lekparken, förbereda packning inför onsdagens resa till Bok o bibliotek, leka med Minna och betala räkningar, samt att göra ett par skrivövningar till kursen imorgon. Tänka hinner jag inte riktigt.

Det är alltid nästan plågsamt jobbigt att börja på en ny skrivarkurs. Och ändå gör jag det hela tiden! Men längtar tillbaka till den förra, till att känna människorna och tycka om deras texter. På en ny kurs handlar så mycket om att positionera sig själv, kolla vibbar och stämningar, fundera på var jag passar in i gruppen och vem av oss som kommer att debutera först som författare. (Fick nyss meddelande om att en av deltagarna i förra terminens kurs har blivit antagen av ett bokförlag nu - jättekul! Fast lite, lite avundsjuk är jag nog.)

Imorgon kväll är det dags igen.

Att ha kontroll över sina fötter

Självbestämmande

Andmatning

Förväntansfulla änder blev lite besvikna när det bara vankades gräs.

Jag är imponerad av er som lyckas fota barn som gungar. Hur gör ni? Min kompaktkamera är i och för sig trög och långsam med att fokusera. Jag ska ge mig själv en digital systemkamera i julklapp. Men då gungar man kanske inte lika ofta, tyvärr.

Har mailat Megapol

Nu har jag skickat ett mail om saken till Megapol. SVT hade en helt annan formulering, som var betydligt mer saklig. Återstår att se om jag får något svar på mailet, jag återkommer.

(Ändrat stavfel, det var Megapol jag menade såklart.)

Skuldbeläggande

Jobbar hemma och lyssnar på radio under tiden. Blir upprörd över rapporteringen av en nyhet om att infektionssjukdomen kondylom ökar hos unga kvinnor, och det avslutas med att "orsaken är troligen många sexpartners". Vadå många? Det räcker med EN sexpartner för att få kondylom.
Snedvriden och skuldbeläggande rapportering. Undrar om man kan meddela dem om det på något sätt? Ska göra ett försök i alla fall.

Ovälkommet möte

Jobbkonferens i två dagar. God mat, sedvanliga grupparbeten, flamsig middag och ofungerande PowerPoint-presentationer, men ändå på något sätt förväntan inför de förändringar som ska komma. Bra gjort, det är inte alltid man lyckas få personalen att känna något bra inför en massa förändringar på arbetsplatsen.

Jag hade dock sett fram emot konferensen av helt andra skäl. Äntligen skulle jag få träffa den tjej som med största sannolikhet nu var (är) gift med en gammal nätdejt till mig. Och som jobbar i samma organisation som jag, trots att vi inte bor i samma stad. Är inte det lite fascinerande? Att jag förstod kopplingen beror på att han har ett extremt ovanligt efternamn, och dessutom bor i samma stad som den här tjejen jobbar i.

När vi hamnade intill varandra kunde jag inte låta bli att fråga om hon är gift med en kille som heter R. Och efter ett ja till svar sa jag att jag nog har träffat honom en gång i tiden. Men jag ångrade mig sen, för hon ryggade nästan tillbaka och ville inte, inte prata mer med mig. Hade jag själv fått samma fråga om J skulle jag ha varit jättenyfiken och velat veta mer om när, var, hur. Kanske var det en signal om att deras relation inte är superbra, om diverse svek som inträffat? Eller att hon är enormt svartsjuk? Eller... Vad lite man kan ana om människor, egentligen. Hoppas verkligen att jag inte rörde till det alltför mycket.

Tar tillbaka

Jag tar tillbaka det jag skrev häromdagen om likheter mellan Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och mitt eget skrivande. Likheterna upphörde ungefär 50 sidor in i boken. Och jag rekommenderar den inte till någon som jag vill väl, tror jag.

Tvekade länge innan jag började läsa, men nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli - och nu ångrar jag mig lite. Det är en feel-bad-roman av jobbigaste sort. Ändå lyckas författaren beskriva ondskan på ett ovanligt sätt, tycker jag. Vidrigt, dock.

Veckans lista

Plus och minus med arbetsveckan som snart gått:

+

• Jag har fått världens affärsidé. Huka er, snart är jag börsnoterad.
• Har anmält mig till en skrivarkurs igen, för jag vet att jag inte lyckas hålla uppe produktionen annars. Kostar pengar, men skrivandet är min stora hobby just nu.
• Vi har bestämt oss för att inte göra som alla andra och köpa en megastor vägg-TV bara för att den gamla gått sönder. Vi tittar fortfarande så lite på TV att det inte är värt mer än ett par tusen för en begagnad.
• En ledig helg med Köpenhamnsresa blir det i höst.
• Kanske får våra sköldpaddor ett nytt hem snart!
• Höstluft. I kombination med sol saknar den motstycke.
• Bra möten med bra människor. På dagis, hemma, i den virtuella världen, på jobbet, i mail och telefon.

-

• En extremt seg dagisinskolning, där det känns som att personalen inte riktigt ger Minna det förtroende hon förtjänar. Men efter ett allvarssnack idag ska det bli bättring.
• Det gror igen därhemma, och träningen vet jag inte när den ska bli av. När ska man hinna?
• Carina Rydberg har snott en massa av mina tankegångar i sin roman Den som vässar vargars tänder.
• Lite sorg över ett liv som inte blev.

Joråsåatt

Här är M på allsångskonsert i Rönninge by. Det är lite jobbigt att dansa och dricka vatten samtidigt, men det går.

Underbara miljonprogram

Ibland känner jag mig oändligt sorgsen över att miljonprogramshus har blivit ett fult ord. Tänk vilken fantastisk ambition det var, att alla som ville och behövde kunde få sin egen bostad, modernt inredd och allt. Istället för att massor av förlovade och gifta par fick bo hemma hos sina föräldrar, till exempel. Och var skulle alla människor bo annars, idag? Är det någon som ens reflekterar över det?

När jag kommer hem från vår utflykt ser jag bilden på husväggen, en båt med svenska flaggan i topp. Vilken stolthet som säkert fanns över bostadsområdet. Och så otroligt modernt det var – eget frysfack och allt. Av en slump har jag träffat några av dem som flyttade in här när det var nytt, och de har berättat.

Det var då. Idag möter jag infödda täbybors medlidsamma blickar när jag berättar var jag bor. På lägenhetsbytarsajter nämns ständigt mitt område som icke önskvärt.

Visst, det är slitet. Folk från hela världen bor här, och det är minsann ingen sjösten på köksväggarna eller mängder av SUV:ar på parkeringen. Men det är inte synd om mig. Vi har underbara grannar även om jag inte gjort mig mödan att bekanta mig med dem innanför lägenhetsdörrarna, trots upprepade inbjudningar till ett par av dem. Gården är fortfarande välplanerad och välskött, och läget är underbart. Takhöjden och utsikten är inget att klaga på.

Samtidigt vet jag med mig att jag påverkas av alla andras åsikter. Ju fler av de där medlidsamma blickarna jag möter, desto mer känner jag att ”jag måste nog flytta”. Och ju mindre benägen jag blir att stanna kvar, desto mindre sugen blir jag på att rusta upp lägenheten och tjata på värden. Vilket i sig gör att värden blir mindre benägen att underhålla området, eftersom ingen kräver det.

Så sorgligt, det där med självuppfyllande profetior. Och folk som dömer på hörsägen.

PS: Fast att jag bor i ett område som på en högerextremistisk sajt benämns som "sönderblattat", det stör mig inte ett dugg. De kan gärna få hålla sig borta härifrån.