lördag 10 november 2007

Till alla föräldrars försvar

Här kommer nu ett försvarstal för alla föräldrar. Jag är fullt medveten om att jag själv är en och att jag därför är partisk i frågan. Men jag har börjat tröttna på att alla problem som en människa har bortförklaras (av henne själv) med något fel som hennes föräldrar har gjort. Jag är helt övertygad om att i stort sett alla föräldrar gör precis så gott de kan i varje situation, och att i stort sett alla vill sina barn väl och försöker handla i enlighet med det. Sen blir det misstag ändå, förstås. Som det blir i alla relationer. Men en förälder är inte heller något oskrivet blad, utan han eller hon är en vanlig människa som också är påverkad av sin uppväxt, sina erfarenheter och sin (upplevda) plats i världen. Med trasiga bitar och hela bitar.

Den som nu är vuxen har ett val. Man kan förklara merparten av sina brister med att föräldrarna har gjort diverse fel och sabbat ens liv. Eller så kan man se att man troligtvis har fått en hel massa kärlek, även om man själv inte ville ha den, och en hel massa omtanke och funderingar ”gjorde jag rätt eller fel”?

Jag menar inte att man ska gå runt och vara tacksam in absurdum. Men jag menar att man inte ska skylla de misstag man själv gör på sina föräldrar. Och inte heller vara mer otacksam mot sina föräldrar än mot andra människor omkring en som vill en väl och visar det på olika sätt.


Inga kommentarer: