Curling hemma och på jobbet

Just nu inväntar jag besked om att svärfars operation gått bra.

För övrigt tänker jag en del på diskussionen om curlade män, både i hemmet och arbetslivet. Bland annat har DN skrivit om det på sistone, om Gunilla Bergensten som skrivit en omtalad bok om att säga upp sig från jobbet som familjens projektledare:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=742467

Men jag undrar jag om curling-tendensen gäller enbart i hemmet. Jag tror att kvinnor curlar ganska bra även i arbetslivet. Och det skulle bli en betydligt större förändring på en arbetsplats om hälften av kvinnorna försvann än om hälften av männen försvann. För kvinnor är så sanslöst tränade i att vara duktiga och effektiva och behövda.

När jag fick i uppdrag att lista personer jag beundrar kom jag fram till att det inte fanns en enda man på den. Jag beundrar människor som lyckas ta sig framåt trots att livet sätter krokben för dem hela tiden - och det tror jag drabbar kvinnor betydligt mer än män.

Dags att insatser ger utdelning även på jobbet. Sluta curla - kräv det lönepåslag du förtjänar, och jobba inte mer än en man som har jämförbar lön. (Förtydligande: Jag säger det både till mig själv och alla andra.)

Bättre än minnet

Jag tänkte att det kanske inte skulle kännas lika bra som förr, men tvärtom: det var ännu bättre. En allhelgonamässa är häftigare än all världens konserter. En stund där människor låter fasaderna falla, utan dramatik, bara för att det är det man vill och längtar efter.

Nyväckt historieintresse

Jag skriver just nu hemtenta i kyrkohistoria. Eller just nu, den ska i alla fall vara inlämnad på söndag, men hela veckan har präglats av bihåleinflammation som har blockerat hjärnfunktionen helt eller delvis.

Det roliga är att jag börjar tycka att historia är spännande. Troligtvis beror det på att man numera har lärare med genus- och maktkunskaper, som inte fokuserar enbart på vad de mäktiga gubbarna sysslade med. Dessutom har jag fått en väldigt kreativ hemtentauppgift: att skriva en populärvetenskaplig artikel om hur kyrkosynen har förändrats från 1800-talet till idag, och vilka ideal den speglar. Ingen liten uppgift, men den ger mig lust att göra det bra.

Det gäller att vara fokuserad

Ohjärtlig förlust

Gissa vad jag gjorde på alla hjärtans dag?
Tappade bort min förlovningsring. Det var en väl vald dag, eller hur?

Böcker om jobb och livskarriär

Ja, och nu har jag läst klart tre böcker i rad som jag tycker utvecklar min tanke i det förra inlägget. Det är förödande för oss alla att vi tycker att arbetet är så enormt viktigt. Särskilt den tredje boken jag läste lägger stor vikt vid det.

1. Fångad av arbete - Lena Nevander Friström. Lägger fokus på arbetsnarkomani, så det är klart att den ger en ganska negativ bild av arbetets betydelse. Särskilt de mer medicinska vinklarna tycker jag är väldigt spännande.
   
2. Din nyckel till livskarriär - Nina Jansdotter & Kristian Borglund. En väldigt handfast bok för att man själv ska fundera och få verktyg för att börja förändra genast. Lite för handfast för mig, som tycker om lite djupare resonemang lite här och var.
   
3. Vad vill du - egentligen? - Erica Falkenström. Utan tvekan min personliga favorit. Genomtänkt, med härligt språk och resonemang som jag köper nästan fullt ut. Jag hade velat skriva den själv.

På tal om böcker insåg jag till min fasa och förtjusning att bokrean närmar sig... det har jag inte alls budgeterat för. Hm.

Arbetets döttrar (och alla andra)

Nu har jag som vanligt fastnat i funderingar som rör ett visst ämne, denna gång: arbetets värde och betydelse. Folk går till karriärcoacher, identifierar sig med sitt jobb och bedömer sitt värde i relation till vilket jobb man har. Måste jobbet vara så himla viktigt? Och vilka konsekvenser får det egentligen för samhället att det är så här i Sverige?

Jag tänker lite extra mycket på det när jag hamnar i en vild debatt om vårdnadsbidrag på ett diskussionsforum på nätet. Självklart har jag varit emot det sen urminnes tider, det hör liksom till partiboken. Men varför ska man bara kunna vara stolt över det jag gör när man arbetar, och möjligen som tränare åt barnens hockeylag, och inte över andra saker man vill med sitt liv?
Det är en lite omtumlande insikt att jag faktiskt inte kan säga att jag är helt emot vårdnadsbidrag.

Minnas dagis är helt underbart och jag vill absolut inte vara hemmafru. Men det finns ju de som tycker att det är jättejobbigt att lämna sina barn på dagis och själva gå till ett annat jobb (kanske till och med i stort sett samma jobb). Såna som älskar familjelivet i stort sett 24 timmar om dygnet. Att man kan få liite extra betalt för att vara hemma med sitt barn i ett år extra kanske inte är någon världskatastrof vare sig för arbetslinjen, pensionspoängen, feminismen eller barnets väl och ve. Det kanske till och med kan ge gladare familjer ibland. Och DET tror jag smittar av sig på alla.