Tur och turer

Vi har varit på lantligt besök hos mina föräldrar i Nora i helgen. Igår var jag i Helsingborg med jobbet, vilket också var trevligt. Men det trevligaste med gårdagen var att J skrev på anställningskontrakt med ett nytt jobb. Ett jobb med kontorstider! Dagtid måndag till fredag! Det är ofattbart lyxigt att jag snart ska sluta vara ensamförälder varannan helg. Och att det ska vara möjligt att ha en aktivitet en gång i veckan utan att tvingas ha barnvakt minst varannan gång.

Det kändes som en så bra dag att jag köpte en trisslott, men lite mer än de 25 kr jag fick hade jag hoppats på.

Gå tunnel

Minna uppmanar allt levande i hennes väg att "gå tunnel". Det gäller allt från en förälder på lekplatsen till en kaja och en skalbagge. Kajan fick dessutom den entusiastiska uppmaningen "prova!" när den såg lite tveksamt fundersam ut.

Besök i sim-hall

Minna har börjat upptäcka tjusningen med sammansatta ord. Sim-hall med stort eftertryck på båda orden är ett exempel. Vagn-tåg är en egenkonstruerad variant.

Nåväl: i lördags var vi i Tibblehallen och badade. Det var mer uppskattat än jag hade trott och Minna ville hoppa från trampolinen direkt: "Minna hoppa där!". Jag kände mig som en hopplöst bromsande förälder som förklarade att hon först ska lära sig simma, sen går det bra. Det ledde till att hon hemma för pappa förklarade "nä Minna kan".

Superskönt med entusiasm i alla fall, tycker en som avskyr att få huvudet under vatten och har traumatiska minnen från badhusbesöken med skolan.

Till försvar för antidepp-mediciner och bokstavsdiagnoser

Den senaste tiden har två "fenomen" som just nu ligger mig nära kritiserats en hel del i media: SSRI-mediciner (felaktigt kallade lyckopiller) och "bokstavsdiagnoser" (ADHD, damp, AS m m).

Vad är det som är så konstigt med att hjärnan behöver börja fungera normalt igen om man mår dåligt i själen? Hjärnan är väl trots allt en del av kroppen, såvitt jag vet. Visst, jag skulle önska att man kunde vara öppen mot alla med hur man mår och att man kan vara hemma och vila i ett par veckor om man är så psykiskt slut att man inte kommer ihåg vad man gjorde för fem minuter sen, men samhället ser ju inte riktigt ut så.

Jag skulle också önska att varje individ fick vara just en individ, och bli acccepterad som man är och trivas i skolan och sedan få ett jobb och vänner och familj oavsett vilka egenskaper man har, men så ser det ju inte heller ut riktigt.

Tills den ideala verkligheten finns tror jag att både SSRI-preparat och diagnoser är till nytta för väldigt många. Och med hjälp av dem orkar kanske fler arbeta för att förändra verkligheten.

Den som sår får skörda

Långhelgen har varit härlig. Först städade vi och sen njöt vi i dagarna tre.