Industrifotografering

Ett smakprov på dagens skörd, i snabb-beskuren form.

Barnfri helg

Igår kväll: Bitterfittan på Stadsteaterns Lilla scen. Fantastiskt bra föreställning. Jag hade läst boken så innehållet förvånade mig inte, men att en ensam skådespelerska kan stå på scenen i 1 tim 20 minuter och ha sådan publiknärvaro är fascinerande. Sen vimlade det av roliga effekter också, såsom klimatlampan, röstförställaren och Susanne Brögger-intervjun. Se pjäsen - den går som gästspel bara fram till slutet av mars. Innehållet? Förväntningar på livet, föräldraskap, relationer och dessutom jämställdhet, inte helt oväntat.

Visst är det lite konstigt att män på en arbetsplats ofta kommer med helt ogenomarbetade idéer som de får väldigt bra respons på, medan kvinnor känner sig tvungna att ha hela konceptet klart innan de lanserar sin idé - och ändå händer det ofta att idén "glöms bort" och återkommer senare, i en annan form, med någon annan som "initiativtagare". Det förvånar i alla fall mig ganska ofta på mitt eget jobb.

Idag har vi fotat gamla industrimiljöer, ätit god italiensk mat på Vapiano och därefter har jag sett filmen Priest. En gammal historia från mitten av 90-talet, om en ung manlig katolsk präst som kommer till en fattig församling, och får brottas en hel del med sin egen tro - särskilt när han börjar dejta en man. Vi ska diskutera filmen på själavårdskursen, men jag är väldigt glad att jag fick chans att se den. Skulle gärna vilja prata om den med någon som inte är så "kyrklig" som jag själv, så hojta till om det är någon annan därute som är hågad!

Godkväll!
(Nej, det blev ingen melodifestival ikväll. Jag har fått lite överdos av Petra Medes lågvattenskämt.)

Prästerliga måndagar

Mina måndagar är mitt livselixir just nu. Egna dagar, för att tänka tankar till slut och prata med andra om sånt som är viktigt.

(Men de är inte gratis... på lönespecifikationen idag fick jag i klartext se vad mina två månaders 20-procentiga studieledighet kostar. I jämförelse kändes en coachutbildning inte alls så dyr längre.)

Allra, allra bäst är nog att få möta andras tankar kring vad religion och tro är. Vi är så olika: en del prästkandidater, en del blivande psykologer, en del verksamma terapeuter och diakoner, en del lärare och några som är allmänt intresserade av själavårdsämnet. Det är bokstavstroende kristna, liberalkristna, ateister, sökare och buddhister om vartannat. Och i den mixen ska vi diskutera vad tro är och hur den uppstår hos människor, och en massa annat. Vi får göra diverse övningar som syftar till att exemplifiera hur forskningsprocessen går till, och det visar sig att det jag uppfattar som en floskel är något riktigt intressant.

Roligt exempel från verkligheten:
- Jag har insett att prästkandidater också är människor, precis som vi andra.

Igår pratade vi mycket om prästrollen och dess svårigheter. Inte minst att prästen både är en person och en representant för något bortom verkligheten. Det är så mycket som ingår: att vara företrädare för kyrkan som organisation, för Gud som begrepp, för religion som begrepp, för det som vi inte vet utan bara kan ana.

Jag påminns om mycket jag en gång läste i medie- och kommunikationsvetenskapen. Sådant som symboliska universum: det som en grupp har kommit överens om ska gälla som verkligt. Så här är våra regler för vårt samspel, och så här tolkar vi världen.

Bokrea-tillägg

Förresten: bokrean börjar ju imorgon. Jag har kastat mig över de reakataloger jag kommit åt, det är något oerhört lustfyllt med dem. Kanske för att minnena från barndomens reafynd sitter i, när man fick köa till lilla bokhandeln i Nora för att komma över just den där husdjursboken man ville ha. Numera köper jag böcker när jag vill, och har sällan tålamod att vänta till rean. Men Tomas Tranströmers samlade dikter ska jag skaffa.

Old-fashioned style

Ett brev av den gamla goda klassiska varianten har just avslutats. En gång i tiden hade jag ett 25-tal brevvänner, och nästan varje dag damp det ner ett brev från någon ände i världen. Numera har jag fortfarande kontakt med fem av de gamla brevvännerna i andra länder, men för det mesta blir det ett julbrev och kanske något mail däremellan.

Men när det gäller Mia i Belgien är det faktiskt lite speciellt. Och det blir något särskilt att ha skrivit brev till varandra sedan vi var 14 år. Det var alltså 20-årsjubileum förra året!

Vi har träffats i verkligheten vid två tillfällen, båda gångerna i Belgien. Men kanske ska vi nu ses i sommar här i Sverige.

Okej, jag tycker numera att det är rätt jobbigt att skriva långt för hand och jag börjar motsträvigt och lägger ofta ifrån mig det påbörjade brevet någonstans för att hitta det några veckor senare, med dåligt samvete. Men det är något visst med riktiga brev. E-post slänger man ju iväg lite hur som helst, kopierar och skickar en del saker till fler än en. Men handskrivna brev är unika.

Den där omsorgen, omtanken och tiden för en enda person åt gången, det kan jag sakna ibland. Både att jag själv inte mäktar med den, och att hela samhället verkar ha glömt hur man gör sånt. Det ska alltid effektiviseras och tidsmaximeras: Facebook och blogg så att alla vet var man är, hur man mår och vad man gör vid varje enskilt tillfälle. Men att utbyta tankar med en enda person, och välja orden för att man vet att man kommunicerar med just den individen, är liksom lite sällsynt.

Trotsmättnad

Ännu en helg till ända. Vår härliga lilla trots-treåring tar nästan död på energin vissa dagar, i synnerhet såna som man tillbringar inomhus till största delen. Vad gör man när man hela tiden blir sparkad, slagen och spottad på om man inte vill dela ut alla sina ägodelar inklusive Visa-kortet och vigselringen?

Men igår var en bra dag, med solskenspromenad vid Stora skuggan, djurinspektion på 4H-gården och fika på det fantastiska caféet som finns där.

Imorgon väntar nästa själavårdsföreläsning i Uppsala, denna gång på temat att ha religion som yrke. Ska bli spännande.

Nästan försvunnen

Ser ut som en fågelskrämma efter en dryg veckas ytterligare influensa, nu i förbättrad och utökad version. Visste inte att man kunde ha så ont i revbenen eller ha feber så många dagar i sträck utan att vara dödssjuk (vilket jag i och för sig kände mig som). Och jag visste definitivt inte att rastlösa jag kunde ligga stilla i en säng dag ut och dag in.

Nya upptäckter hela tiden. Idag sitter jag i alla fall vid datorn igen, och hostar. Vad som i övrigt har hänt i världen har jag ingen aning om.