Varumärkesfunderingar

På förmiddagen var jag på seminarium på Rival om Mind Branding, alltså hur man formar sitt budskap efter det man vill att ens varumärke ska förknippas med. Hitta varumärkets "själ". Det var under Guldäggsveckan (fint reklampris) och allt var ganska hippt och tjusigt. Men ämnet lockade.

Seminariet gav massor av idéer till mitt jobb, men ännu mer fick det mig faktiskt att fundera på mitt eget varumärke som individ. Sånt jag annars brukar tänka är lite fånigt - jag har lite svårt för t ex konceptet "Jag AB" (därför att det går ut på att var och en har makt över sitt eget liv, och det tycker jag bara är sant till viss del - det finns en hel del strukturer som påverkar livet också. Det skuldbelägger människor som av olika skäl inte orkar driva sin egen utveckling in absurdum). Men det jag kände är att jag är nöjd med mitt varumärke, kanske för första gången någonsin. Jag vill vara den jag är och inte någon annan. Självklart finns det sidor att slipa på och förbättra, jag säger inte på något sätt att jag är perfekt, men jag vill inte heller aktivt jobba på att "förändra" mig och hitta nya roller, attityder, sätt att förhålla mig till omvärlden. Jag har hittat mina fästpunkter, min rot ner i marken.

Vissa saker har jag väldigt svårt för: minglande, så kallade satiriska TV-program som går ut på att platta till andra människor, sport, karaoke, seriösa heminrednings- och dito modediskussioner, börsplaceringar och dåligt språk. Men det är helt okej att jag har svårt för det, och jag behöver inte låtsas gilla det längre.

Å, vad det är skönt att bli gammal och klok.

Afro-speedat

Imorse väcktes jag 05.45 av entusiastisk treåring: "Ska vi gå och dansa nu?"
Och dans blev det så småningom, i form av prova-på afrikansk dans och trummor för barn och föräldrar. Minna studsade runt som en studsboll och blev förälskad i dansläraren, så jag kände mig nästan övergiven under tiden där. Men det var härligt att se henne ha så roligt. Och vid trummorna var hon rena naturbegåvningen.

Ibland tänker jag att det är fånigt med alla dessa förälder- och barnaktiviteter med barnen i fokus - inte fick barnen styra allting förr, då fick de väl helt enkelt hänga med? Samtidigt vill jag verkligen inte vara utan de gemensamma upplevelser vi faktiskt har från just sådant. Dessutom vågade mina egna föräldrar inte ta med mig på restaurang för att de var rädda att jag skulle störa - och sånt tänkande känns väldigt främmande. Minna älskar att "äta på resserang".

Tentan inskickad

Nu har jag tryckt på skicka-knappen, så nu är den iväg. Skönt. Förr skrev man ju tentor jämt, men ju mer sällan det blir desto mer prestationsfyllt är det.

Är rätt nöjd med tillvaron, faktiskt. Med min nya glassmaskin och min underbara treåring och min man som ligger och slumrar med Minna för närvarande. Sämre kunde man ha det.

Bebis-Minna

Martina har fått en bebis och Minna pratar massor om bebisar, så vi har tillsammans tittat på gamla foton från hennes bebistid. Att hon har varit så liten! Och vilken chock det måste vara att komma ut i den kalla världen utanför magen.

Jag har funderat mycket på hur man lär sig förstå och hantera världen på sistone. Bland annat för att jag har läst Gunilla Gerlands bok En riktig människa. Det är inte självklart att allt går automatiskt för andra bara för att det går automatiskt för mig, har jag börjat inse.

Och samtidigt skriver jag hemtenta om psykologiska kriser och själavårdande samtal. Den ska nog bli klar så småningom, även om jag just nu känner mig mätt på beskrivningar av olika kris- och utvecklingsfaser.

Ja det är...

Plaskbilden

Man skickar ju ett MMS till sin e-postadress, såklart... (jag lär mig!)

Det fanns en gång i tiden när jag kunde sånt som inte alla andra kunde, till exempel HTML. Nu är det snarare så att alla andra kan och det är bara jag som inte kan.

Hursomhelst: här är hon. Overallen är fortfarande blöt, men roligt hade vi.

Vårvittring

Har ni känt doften - av uppmjukad jord och solvarm luft? Och har ni sett knopparna som sitter på alla träden? Det är så att cellerna pirrar längs ryggraden.

Vi plaskar i alla isvattenpölar som finns och jag tar en jättefin bild med mobilen, men tyvärr är mina tekniska kvalifikationer för låga för att jag ska lyckas överföra den till detta forum utan kabel (som ligger någonstans i vår ordinarie lägenhet).

Stödinsats

Just nu ska jag skriva hemtenta. Det går trögt.
Istället har jag varit på fotopromenad och funderat på en ny projektidé där jag får kombinera text och bild.

Stöd i tillvaron ingår som en viktig komponent.
Vi får se vad det blir.

Men nu ska det bli postmodernitet, besinning och tolkning, kognitiv kontamination och religiösa kriser.

Helgen i siffror

Den här helgen har jag:

• provat 7 olika flythjälpmedel i simskolebassängen på Tibblebadet (rättare sagt, egentligen var det väl Minna som provade dem mest)
• bakat 37 kanelbullar
• gjort 4 hemgjorda pizzor
• hittat mina 2 magdanssjalar som jag trott var försvunna - när jag precis hade köpt en ny
  
• tittat på 0 Melodifestivaler (glömde)
• delat ut nattvardsvin till 34 personer i högmässan
  
• pratat hyreshöjning på 2,9% med grannarna
  
• varit på promenad med de två andra familjemedlemmarna
• grälat med en trotsig treåring ett oräkneligt antal gånger, och pussat henne minst lika många
  
• städat 0 minuter (det får bli imorgon istället)
• hittat 6-7 lämpliga stugor på Åland att hyra vecka 30 och 31.

De företagsamma

Orientalisk dans idag igen, och det blir bara roligare med tiden. Vi lär känna varann i gruppen och det gör att vi "spelar" mer - dans handlar ju inte bara om steg, utan väldigt mycket om attityd, börjar jag förstå.

Och återigen slås jag av hur fantastiskt det måste vara att leva sin affärsidé. Skapa och bygga upp det som jag själv tror att andra har nytta av, och som jag själv kan ha som levebröd. Självklart är det inte bara jättekul och enkelt och smärtfritt, men ändå.

När jag var liten var det jättekonstigt med folk som inte var anställda någonstans, utan var så kallade egenföretagare. Aldrig slog mig tanken att jag skulle kunna göra det själv.

Men det går ju. Massor av människor lever - mer eller mindre gott - på sina egna verksamheter.

Än så länge är jag vanlig anställd, en sån som jag förväntades bli. Det gick bra på gårdagens lönesamtal: jag är uppskattad för bland annat att jag säger min mening och ser saker ur andra perspektiv, plus att jag är en fantastisk kommunikatör och har en överblick och planeringsförmåga som min chef avundas. Idel lovord. Ändå längtar jag efter något annat.

Tidsskutt

Besök hos föräldrarna, besök i min gamla studentstad Uppsala och så filmen Revolutionary Road ovanpå det. Alla tre får mig att kastas tillbaka i gamla tankemönster, till de förväntningar och förhoppningar jag hade på livet och framtiden då. Det är nästan lite otäckt, som att sitta som en mental skugga av mitt eget jag vid skrivbordet där jag skrev alla brev, pluggade till proven och funderade på min kommande framtid som berömd författare.

Berömd författare har jag inte blivit än. Men mycket annat av det jag förväntade mig har jag faktiskt fått, och gjort. Och mer ska det bli.

Snart pensionärspappa

Om ett par timmar tar jag och Minna tåget till Örebro och åker vidare till mina föräldrar i Nora. Pappa har just fyllt 65, men fortsätter jobba terminen ut eftersom han är lärare. Mot hans vilja ska vi fira lite i helgen.

En helt ofattbar förändring i livet, känns det som. Från att man haft dagarna fyllda av bokade tider som 6- eller 7-åring ska man plötsligt "göra vad man vill". Utan en självklar social gemenskap. Det tål att tänkas på.

Önskar mig egentligen fler pauser i livet, och ett lite mer behovsanpassat system. Hur det ska gå till har jag dock ingen aning om.

Trevlig helg!

Divergerande åsikter

Stolt över mina goda föresatser sätter jag igång och lagar hemgjort potatismos, stekt färsk sej (oj vad den är illa behandlad, den stackars sejen - färskstekt är den ju fantastisk) och färsk kokt broccoli.

Minna hjälper till att mosa och krydda potatismoset, men när vi ska sätta oss till bords säger hon:
"Sånt där annat är mycket godare. Jag ska visa dig mamma".

Och så går hon till skafferiet och hämtar pulvermosförpackningen...

"Säg åt mig"

Vi går från dagis i sakta mak, besöker biblioteksfilialen på vägen hem och testar "storbarnsleksakerna" på skolgården. Nerför backen bredvid skolan vill Minna springa.

"Mamma, kan du säga åt mig ´akta så att du inte ramlar´"?

Efter Drömmarnas trädgård ska vi äta middag, och Minna sätter sig på sin plats.

"Kan du säga åt mig ´sitt ordentligt på rumpan´"?

En ny fas har inletts.

En hemlighetsmakerityp, helt enkelt

Jag vet inte riktigt varför jag inte riktigt delar med mig av mina funderingar och våndor till mina vänner. Många blir väldigt förvånade när jag gått och dragits med någonting i månader, kanske till och med år, och sen plötsligt säger det "blurp" och så kommer allting ut på en gång. "Det hade jag aldrig trott".

Visst hade det väl varit smartare att dela tankarna med någon, och det ska man väl kunna ha vänner till. Jag förstår om människor i min närhet känner sig "förbigångna".

Men jag är nog en människa med hög integritet och jag vill fundera i några led först, innan jag delar med mig. Jag försöker öva på att kanske inte behöva fundera i fjorton led, utan kanske bara fem... men det är inte så lätt.

Idag berättade jag saker för mina kollegor som de först inte riktigt trodde på, de trodde att jag skämtade. Men det känns oerhört skönt nu efteråt, när jag har berättat. Och ju fler skal som faller, desto mindre behöver jag skydda.

Hemma är hon som bäst

Det var väldigt skönt att få hem henne igen, treåringen, igår på eftermiddagen. Man hinner massor utan barn och får tänka sina tankar till slut, men något fattas mig. Här hemma märks det tydligare än när man är någon annanstans.

Ikväll har vi haft bokcirkelträff hemma hos mig och nu är Minna så uppvarvad att hon absolut inte vill gå och sova. Måste nog göra en insats nu!

Vad är det vi äter egentligen?

Jag har blivit hjärntvättad efter att ha läst boken Den hemlige kocken. Lusläser alla innehållsdeklarationer: vad innehåller egentligen färdiga köttbullar, buljongtärningar, riskakor, frukostflingor och pulvermos?

Nu ska det bli riktig mat här hemma, är tanken, även om jag ännu inte känner mig riktigt redo att ställa mig och rulla köttbullar till Minna istället för frysta Findusvarianter (jag som inte ens äter kött själv, men har lyckats få en köttoman till dotter).

Min lyxmatkonsumerande man gottar sig lite åt min nya hang-up. Han har köpt hem en flaska äkta balsamvinäger åt mig, på utförsäljning från en delikatessbutik, och den smakade jag igår. Hm... balsamvinäger från Zeta är ljusår ifrån denna version. Jag har liksom aldrig förstått det där med att droppa stickig vinäger på färska jordgubbar, som vissa tyckt är en så god kombination. Men med den äkta versionen som ingrediens förstår jag.

Jag citerar ur boken:

Aceto balsamico di Modena låter autentiskt men i stort sett all balsamvinäger som bär denna imponerande beteckning är vanlig vinäger som blandats med druvmust och färgats med brun karamellfärg.

Och så här gör man den äkta varianten, som inte görs av vin:

Utgångspunkten är istället den färska druvmusten som under tolv till tjugo timmar långsamt kokats i öppna kopparkittlar tills den blir något trögflytande. Under kokningen reduceras musten till hälften eller en tredjedel av sin ursprungliga volym. Därefter tappas den på träfat eller ståltankar för att jäsa under två till fyra år, varefter själva lagringen tar vid. Äkta balsamvinäger, aceto balsamico tradizionale, måste vara minst tolv år gammal och tillverkas endast i Modena och Reggio Emilia. Den långa lagringstiden, då merparten av vinägern dunstar bort, förklarar det höga priset och den ljuvligt koncentrerade smaken.

Visst, detta handlar om lyxkonsumtion. Intressantare är väl egentligen vad vi till vardags stoppar i oss av färgämnen, modifierad stärkelse i diverse lightprodukter, kött som är uppumpat med saltlösningar och bröd som knappt fått jäsa. Varför äta äcklig mat, när man kan äta god?

Tankarna är ju inte nya. Under min extrema hälso- och miljömedvetna period, sisådär -92 till -96, läste jag massor om ekologisk odling, näringsvärden, djurindustrier och mathantering. Men det har legat lite i träda och jag har fallit offer för Keldasoppor och andra bekvämlösningar. Nu är jag tillbaka - och många andra. Kanske får vi fler äppelsorter i affärerna så småningom?

Läs boken. Eller gå in och läs på www.hemligekocken.se och www.aktavara.org.