Jag vet inte riktigt varför jag inte riktigt delar med mig av mina funderingar och våndor till mina vänner. Många blir väldigt förvånade när jag gått och dragits med någonting i månader, kanske till och med år, och sen plötsligt säger det "blurp" och så kommer allting ut på en gång. "Det hade jag aldrig trott".
Visst hade det väl varit smartare att dela tankarna med någon, och det ska man väl kunna ha vänner till. Jag förstår om människor i min närhet känner sig "förbigångna".
Men jag är nog en människa med hög integritet och jag vill fundera i några led först, innan jag delar med mig. Jag försöker öva på att kanske inte behöva fundera i fjorton led, utan kanske bara fem... men det är inte så lätt.
Idag berättade jag saker för mina kollegor som de först inte riktigt trodde på, de trodde att jag skämtade. Men det känns oerhört skönt nu efteråt, när jag har berättat. Och ju fler skal som faller, desto mindre behöver jag skydda.
2 kommentarer:
Jag är likadan, men kopplar det inte till integriteten (även om jag "lider" av sådan också)... För mig är det en hämning, rakt av, och jag tycker inte alls om det. Major trust-issue.
Så var glad att du till slut, på femte varvet eller fjortonde, ändå blurpar ur dig det du behöver. Jag är tyst som en mussla tills jag kommer till terapisoffan... *raljerar - lite*
Jo, jag är glad för att tankarna kommer ut så småningom. Delandet är viktigt. Och jag vet det så väl i teorin, men i praktiken...
Som sagt: jag fortsätter öva!
Skicka en kommentar