Stor och liten

Min stora lilla tjej ser ut så här på valborgsmorgonen. Ett ständigt pendlande mellan bebis och dam.

Ikväll ska vi titta på valborgsbrasa och lyssna på allsång, och hålla tummarna för att inte alltför många tonåringar hamnar på Maria Pol. Känner mig alltmer nöjd med att jag hade ett alkoholfritt bröllop - varför skulle man behöva döva sina sinnen en sådan dag?

Fruktsallad är bättre än bara apelsiner

Tillbaka från sista träffen på min Liv i balans-cirkel. Idag har vi formulerat visioner för samhället och oss själva. Vad vill vi ska ha förändrats i samhället om 5 år när det gäller livsrum, tid, arbete, relationer, ekologi, ekonomi och etik? Och vad vill vi förändra i våra egna liv när det gäller oss själva?
Otroligt spännande samtal. Det bästa av allt är nog blandningen av människor, att den tanke jag tänkt inte alls är samma spår som någon annan haft. Och den ena tanken ger något nytt till den andras, och så vidare. Det är sånt här som jag fullkomligt älskar.

Jag blev ombedd att fundera ordentligt på om jag skulle vilja vara samtalsledare för nästa omgång, och det ska jag verkligen göra också, för det skulle vara jätteroligt. Samtidigt är det lite ironiskt att jag går en cirkel på temat Liv i balans och att det sedan leder till att jag tar på mig fler aktiviteter...

Avslutningsvis fick alla komma med feedback och önskemål om själva cirkeln. En gravid tjej föreslog Liv i balans-cirklar enbart för småbarnsföräldrar. Å, vad jag tycker precis tvärtemot. Det är ju just mixen av människor som gör att samtalen kan ge något. Om jag bara pratar med människor med precis samma referensram som jag själv - kan det ge mig några nya perspektiv? Jag blir så ledsen av att allt jämt ska målgruppsanpassas in absurdum. Tvärtom tror jag på fler mötesplatser där människor som annars inte skulle mötas får göra det.

Sakernas tillstånd

Polleneländet är över oss. Jag fattar inte att kroppen inte kan förstå vad den ska göra när träden börjar slå ut. "Hilfe, rädda mig, jag går under" känns som en ganska malplacerad reaktion när min arma vinterslitna kropp istället borde brista ut i glädjetjut.

Men ögonen reagerar rätt i alla fall, och sådant kan man glädja sig över. Sprudlande grönt åt alla möjliga håll. Jag har tänkt en del på ett inlägg som Jenny skrev för några dagar sedan, om hur hon som barn funderade över om andra människor såg färgen blått precis som hon. Precis likadana tankar har jag haft, och har nog fortfarande inte släppt dem, ärligt talat. En annan relevant fråga i sammanhanget: varför är grönt just grönt, och inte blått eller rött? När jag ställde den frågan till en studiekompis undrade hon om jag kanske tänkte lite för mycket. Nej då, hävdar jag bestämt, det är snarare många andra som tänker för lite.

Städtantsreflektioner

Det har putsats och fejats för fullt i vår ordinarie lägenhet i helgen. Ärligt talat tror jag aldrig den har varit så ren som den är nu under tiden vi har bott där, om man undantar Minnas rum och arbetsrummet som vi tills vidare lämnat därhän. Men snart är det dags där också, det är bara lite åbäkiga möbler som måste ut först.

Väggar, tak, städskåp, ugn, krukväxter, här pratar vi stort och smått - allt ska bli rent inför vår återflytt nästa helg. Min man har lärt sig putsa fönster och jag själv har påmints om att det finns städinslag som jag gillar: att få något som först såg helt hopplöst ut att helt ändra skepnad.

Nu känns kroppen ungefär som efter en dag i skidbacken.

Mammutarna galopperar

Idag råkade jag ut för ett sånt där jobbigt samtal om barn och könsroller. Jobbigt för att en i sällskapet tyckte att "jomen det är nog faktiskt programmerat i generna att killar gillar bilar" (apropå små barn). Varje gång jag hör den repliken ser jag nån sorts familjen Flinta-scen framför mig, med bilar som kör slalom över den torra stäppen mellan mammutar med enorma betar. Hursomhelst: idag slog det mig att den som kör med det argumentet kan vara av båda könen, men oftast har personen barn - och i säkert 99 fall av 100 är barnet då en pojke.

Det är inte farligt om en liten flicka tycker om att leka med bilar, det kan man stå ut med. Likaså att hon har en brun jacka och en väska med dödskalletryck. Men en pojke som leker med dockor, det gör minsann lite ont i själen på alla och envar. Inte ska han väl nedgradera sig så.

Tidigare under dagen var jag på ett träningspass på Friskis och Svettis, Ki Gympa hette det och skulle vara kampsportsinfluerat med lite qi gong-rörelser och så. Ledaren (gissa könet?) tjatade flera gånger om att tjejer behöver mer styrketräning, att "det är inte farligt för er, och det kan till och med få göra lite ont". Och, så kom det flera gånger under passet: "kom igen nu tjejer!". Detta trots att flera i lokalen inte var tjejer, utan män (utöver den 80-åriga dam som jag nog inte med bästa vilja i världen kan kalla tjej). Jag tänkte då: "vad tycker de om att kallas tjejer?" Och det vore spännande att få veta vad de, männen, faktiskt tänkte: kände de sig nedgraderade, eller kände de att utropet inte berörde dem - de var ju faktiskt män och tog i tillräckligt utan att behöva något extra tillrop?

En av de sämre dagarna

Att vara samtalsledare för gruppsamtalen under en jobbkonferens där man själv sågar själva konferensupplägget är inte riktigt drömuppgiften. Men det har jag gjort idag. Efter att vi grävt ner oss i var vi befinner oss i förändringsprocessen och hur det känns att vara där i ett antal timmar kom vi äntligen till något mer konkret: vilket stöd var och en av oss behöver för att ta ett extra kliv framåt. Äntligen.

Lättad efter att dagen var slut satte jag på mobilen, fick ett glatt pling som svar och hoppades på ett trevligt kompis-sms eller gulligt kärleks-sms. Istället skriver min man "Uppsagd på grund av arbetsbrist". Förutom alla praktiska funderingar som det förstås leder till hade hans fack inte sagt ett dyft om att varsel lagts och att förhandlingar pågick. Där fick jag för att jag efter åratal av tjat hade lyckats övertyga min man om att gå med i facket. Vad fick han för det? Pinsamt dåligt.

Inte en dag att lista bland de allra bästa.

3 x skapande

Tre saker att se fram emot:

1. Funderar allvarligt på att gå distanskursen "skriv varje dag i sommar". Inga andra kurser löper just då, och dessutom känns kvällarna så mycket längre på somrarna...

2. Min man huserar i en fotostudio i stan. De ska nu renovera och göra om, i syfte att kunna utnyttja stället mer för fotoutställningar. Till posten som konstnärlig ledare verkar de kunna tänka sig mig. Å, det vore roligt att hålla ihop utställningarna och tänka teman och så... men ännu har jag inte bestämt mig.

3. Jag är värdelös på att lära mig Photoshop ordentligt på egen hand. Så nu har jag sökt distanskursen Digital bildbehandling på Högskolan i Jönköping, som Moderskeppet är med och anordnar. Håll tummarna för att jag kommer in!

Mamma nära vansinnets gräns

Ja, det har sannerligen varit en helg då jag känt att jag lever på riktigt. Hur gör folk som har mer än ett barn, när den ena är i trotsåldern så pass att man blir retad till vansinne?

Jag har förstått att det finns barn som är mer lämpade som förstagångsbarn än min sötis, men ändå...

En cykel har jag köpt i alla fall, och ett dop har vi varit på. I övrigt har jag argumenterat, hållt fast, stängt in, hotat, mutat, varit sur och irriterad, försökt hitta på roliga saker men fått nada tillbaka. Är rejält trött på den där distade, ointresserade tonårsblicken som finns på min treåring.

Måtte de här trotsdagarna vara över snart!

Fasader

Senast lästa bok: Flickvännen av Karolina Ramqvist. Jag tog den för att den fanns inne på "nybokssnurran" på biblioteket, efter att jag läst mycket om den i media, utan att ha några högre förväntningar. Men den gick rakt in, som man säger.

Flickvännen Karin går omkring i sitt superdesignade hem och väntar på sin maffiabosspojkvän. Och hennes värld blir nästan chockartat levande för mig, jag är i den mentalt under de dagar jag läser boken. Det är en väldigt begränsad miljö. Under ytan anar jag det enorma behovet av kontroll, disciplin över sig själv och sina förehavanden. Och det känns lite som ett mantra för vår tid. Visst är det extremt mycket som handlar om kontroll, att inte förlora ansiktet? Att aldrig avslöja något om sprickor i fasaderna, inte förrän uppbrottet är ett faktum. Inte så konstigt då att behovet av psykologer och coacher är så viktigt - en utomstående människa att blotta alldeles lagom mycket för. Osäkerheten ska ingen som man är lite bekant med kunna lukta sig till, vare sig man är maffiaboss eller svenssonförälder.

På något sätt känner jag också igen den där förtvivlade längtan efter ett liv som är på riktigt och som känns i varje cell.

Informatörsbrist

Idag fick jag veta att den tredje tjänstlediga informatören inte kommer tillbaka som planerat i maj, utan ska vara tjänstledig igen på en annan tjänst. Så nu ska vi två informatörer som återstår försöka komma fram till en smart lösning tillsammans med chefen. Korttidsvikarierande informatör, eller omfördela jobb så att vi kan tillfälligt-anställa någon med annan kompetens?

Börjar vänja mig vid att inget är beständigt längre, utan att arbetsuppgifter och ansvarsområden ständigt skiftar. För några år sedan kändes det jobbigt - nu är det faktiskt mest positivt. Och allt är bättre än att få tillbaka en kollega som inte är så sugen på att jobba som just informatör.

Man blir lite insnöad på arbetsglädje och sånt när man jobbar på en arbetstagarorganisation, märker jag. Ändå verkar folk jobba ihjäl sig på jobb de säger att de inte ens trivs med.

Uppvärdera tvekandet

Att det kan finnas så mycket känslor, kanske rentav hat, hos människor när det gäller religion och tro. Jag läser diskussioner på Newsmill i kölvattnet av Jonas Gardells nya bok Om Jesus, och hoppar nästan till över människors ordval. (Det finns en hel drös artiklar på temat Jesus och de intellektuella.)

Vad är det som gör att vissa blir så oerhört provocerade av religionen och tron? Varför kan de inte låta människor få vara sökare, kristna-på-eget-sätt, bokstavstroende eller traditionstroende eller vad som helst?

Sen blir jag också trött på det evinnerliga tjatet om att religion inte är vetenskap, för att ingenting i den går att bevisa och ingenting är ”sant”. Som om vetenskapen vore objektiva sanningar, ofiltrerade av människors åsikter och av begränsningarna i vad vi idag har möjlighet att mäta och uppfatta. Jag säger inte att jag misstror all vetenskap, men jag tror inte att det finns så många absoluta sanningar ens i den. Nya forskningsrön och resultat kommer ju varje dag. Vem vet vad vi vet imorgon, som vi inte vet idag? Hur kan vi då säga att vetenskapen har ”rätt”?

Samhällstendensen är att allt måste förklaras, allt ska debatteras och diskuteras och vara tvärsäkert. Det smittar förstås av sig på det mesta. I ett sådant läge är religion inte mycket att ha. Men det mesta i livet är inte så tvärsäkert, upplever jag. Skulle vilja uppvärdera det som är lite prövande, tvekande, det som är en aning istället för ett vetande.

(Det här inlägget skulle kunna vara betydligt mer välformulerat och utförligt, jag är ledsen att jag inte riktigt förklarar mig på det sätt jag skulle vilja. Timmen är sen och några timmars konflikter med trotstreåringen innan dess tar ut sin rätt...puh.)

Cykelbeslutsvånda

Jag cyklar inte särskilt mycket numera. Min blå Crescent som jag fick på 11-årsdagen, och köpte bockstyre till ett par år senare, har dock rullat väldigt många mil i Nora- och Uppsalatrakten. Den känns alldeles för rostig och skranglig för att jag ska våga sätta Minna på en barnsits därbak. Samtidigt känner jag verkligen saknad efter de där spontana cykelturerna, och jag ser framför mig vilka härliga cykelturer vi skulle kunna ha, jag och Minna.

Frågan är då: hur mycket pengar är det värt att lägga på en cykel som kanske används varje helg under större delen av sommarsäsongen, men inte så mycket i övrigt? Och hur fin cykel vågar man skaffa för att den inte plötsligt ska försvinna ur cykelförrådet?

Å andra sidan har jag aldrig i mitt liv köpt mig en cykel. Och de har ett väldigt bra pris i vår närmaste cykelaffär på den cykel som jag velat ha i över ett år...

En riktigt påskig påsk

Det här har varit den påskigaste påsken jag minns sedan barnsben, trots att ingen av oss var påskkärring. Men det kom många sådana på besök, och vi har målat ägg, gjort marsipankycklingar, fått godisfyllda påskägg och varit på vårpromenader och dito cykelturer.

Härligt att barnvagnen inte längre är oumbärlig. Snart ska vi förhoppningsvis slippa blöjorna också.

Vulkaniserad

Nu har jag äntligen registrerat mig på Vulkan, så snart kan jag publicera mina alster som e-böcker eller riktiga böcker för beställning!

Skärtorsdagslugn

Minna sover fortfarande, den lilla febersorken. Hemma med feber och hosta igår, men hon verkade bättra på sig så pass att vi kan komma iväg till Nora idag.

Kruxet är att jag inte kan komma på vad jag skulle göra under min hemmajobbsförmiddag. Mailen är helt tom och förleder mig att twittra och läsa bloggar istället. Puh. Ska jag skriva en artikel? Planera framåt? Ja, det kanske vore en idé faktiskt, ska nog fundera vidare på utformningen av våra digitala nyhetsbrev.

Lite börjar jag längta tillbaka till vår gamla vanliga lägenhet nu, med separat arbetsrum där man kan sitta i lugn och ro utan att folk skuttar runt på ens fötter eller plötsligt står och läser bakom ens axel.

Ute är det tyst, grått och halvmörkt. Piggar upp mig med lite kaffe, så kanske idéerna börjar flöda.

Själavårda kollegor... nja

Mina kollegor frågade mig för några dagar sedan på fikarasten om jag har lust att ha själavårdspass för dem under vår nästa jobbkonferens. Hm... det fick mig lite ställd. Själavård i Svenska kyrkans anda på en jobbkonferens? Sen kom en smart kollega på att det nog inte är så smart att själavårda någon som man känner väldigt väl i en annan roll, och det är vad jag förstår ett vanligt professionellt förhållningssätt. (Undrar dock hur man gör i en riktigt liten församling - vad finns det att välja på?)

Men, och det största skälet att jag verkligen inte vill: jag har ju åratal kvar innan jag är färdig.

Däremot kan jag inte låta bli att släppa tankarna på vad de trodde att det skulle bli. Vad har de för förväntningar och förhoppningar på mig i ett sådant sammanhang? Det vore otroligt spännande att få veta. Och, vad skulle jag faktiskt kunna bidra med?

Kanske var den kollega som idag avslöjade en relationskris allra mest angelägen om att få själavård.

Ett hus i mitt hjärta

Jag älskar Kulturhuset vid Sergels torg. Det finns ingen bättre plats att sitta och skriva eller filosofera på än Café Panorama - jo, möjligen i Ottsjö eller ute på en ö i skärgården. Men bortsett från det. Och där finns Stadsteatern, och obskyra små konstutställningar, och soffor att bara sitta i och titta ut över stan.

Blandningen av människor, olika typer av sällskap, förväntningar och upplevelser eller bara tidsfördriv om vartannat.

Underbart att det finns såna ställen kvar. Ställen som är öppna för det mesta och ändå inte går ut på att man ska köpa en massa prylar.

Det blev en del skrivet idag. En novell. Och framför allt var det en njutningsfull stund att sitta där.

Har dessutom läst Hanna Hellquists bok Karlstad Zoologiska. Den är bitvis ganska magstark, bitvis rent äcklig, men känns också "ren" i sitt berättande. Rakt upp och ner, utan en massa choser. Dessutom gav den mig tillbaka en del minnen som jag knappt visste att jag hade. Det är för mig ett tecken på en bra läsupplevelse: något som breddar det jag ser och upplever, något som får mig att lära mig något nytt eller påminnas om något som jag glömt att jag vet.

Angående det ekologiska förresten...

...jag är fortfarande förbluffad över Marit Paulsens uttalande i DN igår, att det är bättre för miljön med konventionell odling än med ekologisk. Visst förstår jag också att världen inte undgår undergång för att alla plötsligt börjar köpa KRAV-tomater istället för vanliga - men nog måste det vara bättre med färre gifter i marken än med fler? Eller är jag helt ute och cyklar?

Skriv, tänk, gör...?

Ikväll har jag suttit och skrivit på ett café efter jobbet. Eller, rättare sagt, skrivit vad jag borde skriva om. Hur kommer det sig att det absolut oftast är där jag hamnar? Idag var en klar delorsak att jag inte orkat släpa med datorn. Trots att jag numera har en liten bärbar. Det ska bli bättring på den fronten. Under mina lämna-veckor (dagis alltså) ska jag se till att åtminstone få en skrivarkväll på annan plats än hemma.

Det svåra är att jag nu har samlat på mig så många halvskrivna manus, påbörjade idéer, omarbetade idéer och alldeles nya idéer att jag nästan blir handlingsförlamad när jag väl sätter mig och ska börja. Och så blir det ständigt detta meta-skrivande. Idéerna som samlas i huvudet, och i bästa fall kommer ut handskrivna på papper, men ack så sällan längre än dit.

Kanske handlar det om att få in en daglig rutin för skrivandet? Jag funderar hit och dit. Kanske blir det en skrivarkurs i sommar. Märker att fabuleringsbehovet är större än på väldigt länge i alla fall, och det är kul.

Vårspring i benen

Uppvaknande

Igår vaknade hela Stockholm på något sätt. Varenda litet ledigt trappsteg i solen utnyttjades. Visst glömmer man för varje år hur annorlunda staden blir när människor har lust att vistas utomhus?

Vi tillbringade dock några timmar nere i fotostudion i källaren, men det var det värt för Minna-bilderna blev väldigt fina.

Nu ska jag surfa runt efter lite vårkläder att beställa (allt för att slippa jaga runt och trängas i provrum).