Idag var sista arbetsdagen för Minnas (samt min och Johans) favoritdagisfröken. Vi hade införskaffat en mysig filt med gulligt mönster på som avskedspresent. Imorse räckte Minna stolt över den med orden "Det är en filt!". När den packades upp av den rörda mottagaren fortsatte hon "Den har många olika färger." "Precis som du alltid har - det kommer jag ju aldrig att glömma", replikerade mottagaren. "Man kan ha den både till barn och till vuxna", fortsatte Minna snusförnuftigt.
Det känns lite sorgligt. Att inte längre få de mysiga morgonsamtalen om allt från kommunpolitik till gulliga barn och andra små halvfilosofiska saker. Att hon inte kommer att fyra av det där helt oemotståndliga leendet så fort vi kommer. Men jag är ändå glad för hennes skull - hon öppnar eget som dagmamma och slipper sin hopplösa arbetsgivare, som verkligen inte driver förskola på grund av djupt engagemang utan endast för att håva in pengarna. Det är ett under att de ändå lyckas få så bra personal, som gör att vi stannar kvar.
Men, till poängen med det här inlägget: vid middagen sa jag till Minna att det känns lite tråkigt idag, när dagisfröken jobbar sin sista dag. Svaret överraskade lite:
- Nej, det är bra att hon slutar idag.
- Jaha, varför tycker du det?
- Annars blir ju barnen ensamma.
onsdag 30 september 2009
måndag 28 september 2009
Tillväxt
Min mage är nu i vecka 21 ungefär lika stor som den var i vecka 27 förra gången! Undrar hur jag kommer att se ut när det närmar sig förlossningsdags?
onsdag 23 september 2009
Allt väl
Några har undrat efter mitt senaste blogginlägg, som nu är rätt gammalt. För en vecka sedan var det dags för ett nervöst besök hos barnkardiologen, som hade en extra specialiserad ultraljudsapparat. I början var det väldigt livat i magen precis som sist, så jag blev lite orolig för att det skulle bli svårt att se även nu - men sen blev det lugnare. Och: allt såg normalt ut, enligt överläkaren som undersökte!
Otroligt skönt.
Igår var jag på vanligt besök hos diabetesspecialister och barnmorska. Höga hjärtljud, precis som jag hade med Minna, så kanske är det en tjej till på gång?
Otroligt skönt.
Igår var jag på vanligt besök hos diabetesspecialister och barnmorska. Höga hjärtljud, precis som jag hade med Minna, så kanske är det en tjej till på gång?
torsdag 10 september 2009
Ultraljudsfunderingar
Nej, det blev ingen svininfluensa i familjen än så länge, tack och lov. Däremot blev det en mer dramatisk ultraljudsupplevelse än jag hade väntat mig i förrgår.
Först såg allting väldigt bra ut. Eftersom jag har diabetes är det en läkare som undersöker, och det görs lite mer grundligt än hos andra. Och i magen fanns, som läkaren sa, "en väldigt livlig krabat". (Ingen överraskning direkt - jag har läst på diverse fosterutvecklingssajter att vecka 18 är för tidigt för att känna riktiga sparkar, men kanske att man kan känna några små rörelser. Bah, säger jag. Då har de bara träffat på mesiga foster, inte såna kickboxare som jag verkar få.) Den viftade med ena handen och krafsade sig på huvudet med den andra. Alla organ fanns på plats, ryggraden lyste vackert vit - men hon undersökte hjärtat otroligt länge. Visst, den låg aldrig stilla, och det var säkert inte helt lätt att se bra - men SÅ länge? Jag låg där på britsen och svalde lite nervöst. Och så förklarade läkaren att hon hade sett en eller två förkalkningar i hjärtats vänstra kammare, och hade svårt att se exakt hur de var belägna. Därför ville hon skicka remiss till barnkardiolog som kunde se lite bättre. Min spontana reaktion: hjärtfel, hjälp! Så småningom kom det fram att detta kan vara en markör för Downs syndrom. Behöver inte alls vara det, men det finns en risk. Så kanske skulle jag också fundera på eventuellt fostervattenprov.
Allt det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig, om man säger så. Efteråt kom diverse olika reaktioner: när jag nu skött mig så himla bra, är petnoga med mitt blodsocker och med vad jag äter och så vidare, hur kunde den bli något annat än perfekt? Tänk om det är Downs syndrom - bundenhet, mobbat barn, inget utrymme kvar för Minna, andra människor tycker synd om en hela tiden, kanske blir det massor av operationer och medicinska komplikationer. Å andra sidan: är en människa en diagnos? Och är människan kapabel att ta beslut om vilka liv som är värda att leva? Är det ens en fördel att få veta sådana här risker? Det finns en sån oerhörd kontrast mellan alla tekniker som finns, allt vi kan ta reda på, och samhället som är totalt oförmöget att välkomna det som är annorlunda.
När jag växte upp hade jag en jämnårig granne med Downs syndrom. Hon älskade djur, hon var oerhört religiös och hon älskade att gunga. Hon var tillräckligt smart för att inse att hon behandlades illa av många, många människor för att hon inte var som de. Hon hade massor av olika hjärtfel, opererades hur många gånger som helst och dog när hon var 25. Men gör det att man borde ha valt bort henne? Jag läser på en sajt om föräldrar som fött Downs-barn och då vårdpersonalen efter förlossningen betett sig som om det var en sorgesituation. Ingen flagga på brickan med fika till föräldrarna. Vad är det för samhälle vi skapar?
Dagen efter ultraljudet fick jag ett telefonsamtal från läkaren som undersökte mig. Hon förklarade allt en gång till, men då fick jag också chans att ställa frågor om den diagnos som jag själv ställt via Internet på kvällen, via maniskt surfande. Jodå, det handlar om så kallade golfbollar i hjärtat, ekogena foci. Oftast är de "blippar" som uppstår under bebisens utveckling, och som sen växer bort. Och de finns hos ungefär 4 procent av alla foster. Risken för Downs syndrom eller hjärtfel känns inte längre särskilt överhängande. Men jag hoppas ändå att jag får komma till
barnkardiologen väldigt snart.
Först såg allting väldigt bra ut. Eftersom jag har diabetes är det en läkare som undersöker, och det görs lite mer grundligt än hos andra. Och i magen fanns, som läkaren sa, "en väldigt livlig krabat". (Ingen överraskning direkt - jag har läst på diverse fosterutvecklingssajter att vecka 18 är för tidigt för att känna riktiga sparkar, men kanske att man kan känna några små rörelser. Bah, säger jag. Då har de bara träffat på mesiga foster, inte såna kickboxare som jag verkar få.) Den viftade med ena handen och krafsade sig på huvudet med den andra. Alla organ fanns på plats, ryggraden lyste vackert vit - men hon undersökte hjärtat otroligt länge. Visst, den låg aldrig stilla, och det var säkert inte helt lätt att se bra - men SÅ länge? Jag låg där på britsen och svalde lite nervöst. Och så förklarade läkaren att hon hade sett en eller två förkalkningar i hjärtats vänstra kammare, och hade svårt att se exakt hur de var belägna. Därför ville hon skicka remiss till barnkardiolog som kunde se lite bättre. Min spontana reaktion: hjärtfel, hjälp! Så småningom kom det fram att detta kan vara en markör för Downs syndrom. Behöver inte alls vara det, men det finns en risk. Så kanske skulle jag också fundera på eventuellt fostervattenprov.
Allt det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig, om man säger så. Efteråt kom diverse olika reaktioner: när jag nu skött mig så himla bra, är petnoga med mitt blodsocker och med vad jag äter och så vidare, hur kunde den bli något annat än perfekt? Tänk om det är Downs syndrom - bundenhet, mobbat barn, inget utrymme kvar för Minna, andra människor tycker synd om en hela tiden, kanske blir det massor av operationer och medicinska komplikationer. Å andra sidan: är en människa en diagnos? Och är människan kapabel att ta beslut om vilka liv som är värda att leva? Är det ens en fördel att få veta sådana här risker? Det finns en sån oerhörd kontrast mellan alla tekniker som finns, allt vi kan ta reda på, och samhället som är totalt oförmöget att välkomna det som är annorlunda.
När jag växte upp hade jag en jämnårig granne med Downs syndrom. Hon älskade djur, hon var oerhört religiös och hon älskade att gunga. Hon var tillräckligt smart för att inse att hon behandlades illa av många, många människor för att hon inte var som de. Hon hade massor av olika hjärtfel, opererades hur många gånger som helst och dog när hon var 25. Men gör det att man borde ha valt bort henne? Jag läser på en sajt om föräldrar som fött Downs-barn och då vårdpersonalen efter förlossningen betett sig som om det var en sorgesituation. Ingen flagga på brickan med fika till föräldrarna. Vad är det för samhälle vi skapar?
Dagen efter ultraljudet fick jag ett telefonsamtal från läkaren som undersökte mig. Hon förklarade allt en gång till, men då fick jag också chans att ställa frågor om den diagnos som jag själv ställt via Internet på kvällen, via maniskt surfande. Jodå, det handlar om så kallade golfbollar i hjärtat, ekogena foci. Oftast är de "blippar" som uppstår under bebisens utveckling, och som sen växer bort. Och de finns hos ungefär 4 procent av alla foster. Risken för Downs syndrom eller hjärtfel känns inte längre särskilt överhängande. Men jag hoppas ändå att jag får komma till
barnkardiologen väldigt snart.
måndag 7 september 2009
Senaste nytt
1. Jag kom in på Photoshop-kursen på distans, men inte pluggar jag... Har så otroligt svårt för det där med videoföreläsningar, som gör att jag inte kan bestämma takten och inte "skumläsa". Tacka vet jag material som man kan läsa, då bestämmer jag tempot själv. Undrar vad som egentligen kan ge mig sparken i baken att lära mig Photoshop?
2. Det är annorlunda att vara gravid för andra gången. Då var jag helt absorberad över vad som hände med kroppen, att det faktiskt skedde en massa förändringar som jag inte styrde över själv. Att det skulle komma ut en bebis sen var nästan sekundärt, antagligen för att det var så svårt att föreställa sig. Nu njuter jag visserligen enormt av att känna sparkarna i magen och av att känna igen sådant som jag upplevde förra gången. Men mitt fokus ligger absolut på bebisen. Vad är det för en person? Hur kommer det att vara att leva i en större familj än trepersonersfamiljen? Kroppens förändringar är definitivt sekundära den här gången.
3. J har fått influensa. Och det är väl inte helt otroligt att det är nya eländes svininfluensan, den stora skräcken för en som är både gravid, småbarnsförälder och har diabetes. Pust. Imorgon ska jag kolla med specialistmödravården om jag bör få Tamiflu i förebyggande syfte, enligt uppmaning från sjukvårdsrådgivningen. Men morgondagens ultraljud får jag gå på i alla fall, även om jag tyvärr får gå ensam.
4. Avtalskonferens idag, och imorgon (efter ultraljudet). Jag gillar konferenser. Man får betalt för att träffa roliga människor, för att vara i en trevlig miljö och äta god mat, och inte minst för att vara kreativ på ett annat sätt än man brukar vara hemma på kontoret. Imorgon eftermiddag ska jag presentera årets mest kreativa idé för gänget - ska bli spännande att få höra responsen.
2. Det är annorlunda att vara gravid för andra gången. Då var jag helt absorberad över vad som hände med kroppen, att det faktiskt skedde en massa förändringar som jag inte styrde över själv. Att det skulle komma ut en bebis sen var nästan sekundärt, antagligen för att det var så svårt att föreställa sig. Nu njuter jag visserligen enormt av att känna sparkarna i magen och av att känna igen sådant som jag upplevde förra gången. Men mitt fokus ligger absolut på bebisen. Vad är det för en person? Hur kommer det att vara att leva i en större familj än trepersonersfamiljen? Kroppens förändringar är definitivt sekundära den här gången.
3. J har fått influensa. Och det är väl inte helt otroligt att det är nya eländes svininfluensan, den stora skräcken för en som är både gravid, småbarnsförälder och har diabetes. Pust. Imorgon ska jag kolla med specialistmödravården om jag bör få Tamiflu i förebyggande syfte, enligt uppmaning från sjukvårdsrådgivningen. Men morgondagens ultraljud får jag gå på i alla fall, även om jag tyvärr får gå ensam.
4. Avtalskonferens idag, och imorgon (efter ultraljudet). Jag gillar konferenser. Man får betalt för att träffa roliga människor, för att vara i en trevlig miljö och äta god mat, och inte minst för att vara kreativ på ett annat sätt än man brukar vara hemma på kontoret. Imorgon eftermiddag ska jag presentera årets mest kreativa idé för gänget - ska bli spännande att få höra responsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)