Kaneldoft och barr i skorna

Julfest i kyrkan idag, konsert i söndags med gåshudsframkallande Adams sång. Hur kommer det sig att något som jag avskydde som barn kan vara komplett mindfulness idag? Funderar på det rent fysiologiskt - vad är det som händer i nervbanorna?

Stora julbrödet är bakat, huset är pyntat, kransen hänger vid ytterdörren, julgodiset är gjort och granen är klädd (och ställd ovanpå ett bord, annars skulle den raseras fortare än kvickt). Det är julen när den är som bäst. Nu kan jag klara mig utan resten (förutom de kristyrdekorerade stora pepparkakorna, som vi ska baka imorgon).

Och till hälften får jag nog göra det också: min stackars mamma är dunderförkyld. Hon får nog stanna hemma och få sällskap av pappa och min syster, istället för att de kommer hit och firar med oss och mina svärföräldrar, som planen var.

Kraven i jultid känns inte alls betungande nu längre, efter att jag slutat ge julklappar till vuxna människor. Jag slipper springa runt i affärer och köpa saker åt folk, med en förväntan om att de ska bli glada fast de egentligen hade kunnat köpa något själva som de ännu hellre velat ha. Slipper ge bort prylar i en värld där folk åker till soptippen och slänger saker, där de översvämmat både ytor och psyke av prylarna. Hur ofta är det inte som våra samtal handlar om våra prylar? Jag kan fortfarande bli rejält stressad av andras stress, men jag slipper åtminstone vara personligen drabbad.

Min önskan med julen är att den får blåsa liv i människor igen, efter dagar som blivit allt kortare och mörkare. Doft- och känslominnen, som stannar kvar i kropp och sinne och skickas vidare till nästa generation. Inte identiska, men med ett korn av det där glödande. En puls som trycks vidare till nästa. Ett tomtebloss.

(Jo, till barnen ger jag julklappar. Men inte så många, för de fyller år om en ynka månad.)

De hopplöst politiska prästerna

Jag är fanatiskt besatt av språkfel, och vet att alla inte är som jag. Men jag måste ändå dela med mig av detta guldkorn. Läs stycket Vad gör en präst, och begrunda kopplingen mellan politik och kyrka.

Hästvallning

Och så plötsligt en dag

...så bara sitter han. Av en händelse råkar det vara samma dag som remissbekräftelsen till sjukgymnast kommer...

För framåt

Idag blir han tio månader, min bebis. Åla kan han i en fart folk häpnar över, krypa kan han och stå kan han. Men att sitta på rumpan, utan stöd, har han inte fattat vitsen med. Bvc ska nu skicka remiss till sjukgymnast, för att vi ska få lite sitt-träningsövningar.

Orolig är jag egentligen inte. Minna var också rätt "sen", hon satt utan stöd vid ganska precis 9 månader. Däremot är det rätt påfrestande att hela dagarna springa och rädda Gabriel som står och ropar på mig någonstans. När han har ställt sig upp kan han inte komma ner.

Frostknut

Idag känner jag mig precis som den här bilden. Hopknuten, utestängd, frostig.

Funderar på min integritet och mina spärrar. På att behöva genomgå en antagningsprocess igen, om jag vill bli aktiv prästkandidat på nytt. På mina vägar att påverka. På hur långt orken räcker.

Utmaning: tio författare

Jag glömmer min arma, övergivna blogg. Under bebissömnen på dagen läser jag psykologi, och på kvällarna skriver jag, eller går igenom en massa bilder som ska bli julklappar och pappersbilder. Men nu, äntligen, ska jag få till det här inlägget som jag skrev listan till redan när jag läste Jennys utmaning för nästan två veckor sedan.

Det som gäller är att lista tio författare som påverkar och influerar mig i skrivandet. Här är min spontana lista:

1. Mare Kandre. Så drömska, vackra, sagorealistiska och grymma berättelser. Så sorgligt att det inte blir fler.
2. Björn Ranelid. Det där svallande, böljande språket, och en sorts aggressiv uppmaning att stå upp för människovärdet. Så speciellt, och helt klart en inspirationskälla.
3. Selma Lagerlöf. Lite samma förklaring som Björn Ranelid, även om det handlar om en helt annan tidsanda. Men problemen är i grunden desamma, och språket och dramaturgin alldeles, alldeles underbara.
4. Maria Ernestam. Lite mer vardag, och samtidigt bryter något annat igenom. Det som vi inte kan ta på.
5. Inger Edelfeldt. Det var hon som påminde mig om den här listan, tack vare en TV-intervju jag såg idag. För miljöbeskrivningarna, personerna, skimret, krångligheten i livet som beskrivs. Missne och Robin sitter fortfarande som ett känslominne i mig, den läste jag väl som 13-åring eller så.
6. Michael Ende. Mastodontberättelser där fantasin inte har någon gräns, men där vardagen ändå ligger under och lurar.
7. Maria Küchen. Svart, sorgligt, såna böcker som J inte tycker att jag borde läsa, men de går inte att släppa. De leder mig ändå framåt på något sätt.
8. Maria Gripe. Lite Lagerlöfsk i sin sagostil och omsorg om sina rollfigurer. Glasblåsarns barn är kanske pärlan för mig: om att inte låta sig kuvas.
9. C.S. Lewis. Hur många gånger önskade jag inte att jag också kunde kliva in i en garderob och hamna bland fauner och andra sagoväsen?
10. Marlen Haushofer. Jag har bara läst en bok av henne, Väggen, men scenerna från den boken är tydliga som i en film.

Nån som antar utmaningen?

Apropå kraschlandande redaktioner och perception

Perception är intressant: hur man ser sin egen världsbild som "verkligheten". Jag tänker på det när jag läser Johan Cronemans TV-analys i DN idag. Han upprörs över ett inslag om norska prinsessan Märta-Louises tro på skyddsänglar i TV4 igår (jag såg det inte, och har egentligen ingen åsikt om just det). Det jag ler lite åt är hans uttalande, jag citerar:

"(H)ur tänker TV4 när de lanserar ämnet som seriöst, och värt att behandla på största allvar och med all respekt?"

Varje vardag visar TV4 ett inslag om trav, med två till synes mycket initierade personer (journalister?) som kommentatorer. Just ikväll visar SVT2 två timmar ishockey live, och jag är rätt säker på att programledarna kommer att behandla ämnet seriöst. Johan Croneman, jag vill gärna se dig komma med ett liknande uttalande om någon sportsändning.

Tio år

Igår firade vi med finchoklad från Chokladfabriken att jag och J varit ett par i tio år. Tio år har gått sedan den där morgonen när vi stod nere vid det blankglittrande vattnet vid Albysjön med sammanflätade fingar, förstummade inför allvaret att det var vi. Då var vi 26, nu är vi 36: numera gifta med två barn, dessutom.

Allhelgonatid

Det är en mix av känslor kring allhelgonatiden för min del: minns och sörjer min älskade mormor och andra människor som inte längre lever, funderar överhuvudtaget på livets gränser (lyssningstips: Anne Linnets Levande händer) och så är det ju så mörkt att man måste ta en tupplur på dagen. Kanske beror det senare i och för sig på att jag inte kommer i säng på kvällarna... hm. Hursomhelst, bottenlöst mörkt är det, man glömmer liksom varje år under den ljusa perioden.

Men det är fint att sätta ljus i minneslunden och se alla hundratals, kanske tusentals, ljus som lyser. Det är mysigt att fika hela familjen i församlingshemmet. Mysigt att råka gå på kalas på fel dag och istället sitta och slöprata med föräldrar helt opretentiöst, medan de två leker féer och dinosaurier. Mysigt att sitta i soffan och skapa orealistiska och helt klimat-ohållbara affärsidéer om villabelysningssystem som får det att kännas som om det är dagsljus ute fast det är kolsvart. Mysigt att gå på mässa i Allhelgonakyrkan och i tunnelbanan råka hamna bland en massa syntare som ska på Einstürzende Neubauten.

Så dig styrkawishen

Letade efter ett tyskt kakrecept. Hittade en fantastiskt rolig automatöversättning. Läs!
http://www.worldlingo.com/ma/enwiki/sv/Streuselkuchen

Nya färger

Nu när det mesta är brunt eller gult ute syns det gröna på ett alldeles nytt sätt.

Nästa delkurs har börjat, personlighetspsykologi. Och jag inbillar mig att jag ska hinna med NaNoWriMo också, men det är nog tyvärr mest inbillning.

Barnrytmik idag, som alltid på tisdagar. Alla mammor i ringen såg enormt håglösa ut. Det är någonting med omställningen till vintertid. Minns någon undersökning om att produktionen i arbetslivet ökar ganska påtagligt veckan efter tidsförändringen.

Härligt att promenera hem därifrån längs med strandlinjen, däremot. Det är det jag saknar mest från livet före flytten: närheten till vattnet. Och kanske att människor verkar fortsätta vara vakna och vid liv så här dags på dygnet även när det är mörkt ute: här där jag sitter är det släckt i alla fönster jag ser. Det verkar vara läggning senast 23.00, pip, i området där jag bor. (Å andra sidan är det inte alla som kan sova till kvart i sju heller, som jag gör.)

Dagens mammaskämt

Pappa J sitter vid köksbordet och äter kvällsmat medan den ovanligt kvällspigga Gabriel kryper runt och "pratar" med honom.

Gabriel: Mammammammmammma!
J: Kan du inte säga pappa istället?
Gabriel: NEJNEJ!

Myrkryp

Förra gången jag var föräldraledig gick jag på ledighet vid trettonhelgen, precis som nu. Den gången började jag jobba 10 november, och då var jag extremt sugen på att jobba istället för att vara föräldraledig.

Den här gången har jag trott att jag skulle vilja dra ut på det i en oändlighet. Så kändes det också - tills för ungefär en månad sen. Kanske är det hösten som bidrar, jag vet inte. Men nu längtar jag enormt efter att få luncha med kollegor och få äta upp maten utan tjat, skrik, gnat och att resa sig upp sjuttielva gånger för att hämta olika grejer. Jag längtar efter att få sitta vid datorn i flera timmar och tänka på andra saker än barnbehov. Mest av allt längtar jag efter att fylla dagarna på annan plats än hemma, och med annat än ständigt upphackade stunder av plock, mat, disk, tvätt och små, små stunder med vuxentankar.

Fram till nyår ska jag väl stå ut, och se till att krama barnen så mycket som möjligt. Men det är svårt att bli av med myrkrypet i benen som triggar igång ilskereflexer när det skriks, tjatas och gnölas. Jag jobbar på.

Veckorapport

Hemtentaskrivande för fullt. Onsdag: biskopsträff i Uppsala, för att prata om hur jag ska gå vidare med präststudierna. Torsdag: utvecklingssamtal på jobbet, som faktiskt kändes bra - trots allt ska det bli spännande att vara med om den förändringsprocess som verkligen är igång nu. Fredag: galet mycket snö. Men den försvann rätt fort.
Lördag: fullmåne, vilket innebär en helt galen familj. Söndag: å så härligt badbesök, i en av de bästa simhallar jag någonsin besökt.

Det är speciellt att plugga psykologi. Mina familjemedlemmar blir nervösa, och visst: jag analyserar mer än någonsin tidigare. Funderar, skruvar ett steg till. Men jag tror att jag samtidigt är mer förlåtande än förr.

Dagens boktips

Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril. Jag är mitt i, så kanske säger jag något annat om någon vecka. Men just nu säger jag: å - missa den inte. Den väver ihop mig med alla andra människor, väver ihop arbete då med arbete nu, människors ändlösa existentiella funderingar med det som tar slut på en sekund. En sådan närvaro att man blir helt andlös. Hon skriver så omsorgsfullt, så på pricken, perfekt balanserat på vågen - skimrande, dallrande, hudlöst.

Den hade dessutom varit den ultimata valprogapandan, med både etos, patos och logos.

(Jag letar runt efter en eventuell hemsida, blogg eller liknande, för att få läsa lite mer om hur hon går tillväga i sitt skrivande. Men hamnar bara på länkar till bokrecensioner, och det vill jag inte ha just nu.)

Höstljus

Ironiskt nog är jag för närvarande väldigt okommunicerbar för att jag är helt uppslukad av psykologistudierna. Hemtentaskrivande pågår och den är av det mastigare slaget. Ett plus: det är så spännande att jag egentligen bara vill ägna mig åt det, men sånt är svårt att göra i praktiken med två mammiga barn.

I helgen blev det ett tankeavbrott i alla fall: fotoutflykt till Drottningholm. Fantastiskt ljus.

En hund och en NLP:are

Han letar ständigt matrester under matbordet, eller sitter vid bordet och tigger med stora cockerspanielögon. När han börjar bli trött eller hungrig går han och lägger sig på sin liggplats och gnäller lite.
(Gabriel - liggplatsen i hallen som han själv går och lägger sig i är babyliften, som numera står där när den inte längre används i vagnen.)

Hon vet att använda sin egen beslutsamhet till att nå sina mål. När hon börjar hamna i negativa tankebanor ser hon till att påminna sig själv om vilket beslut hon satt upp för dagen.
(Minna - igår pratade vi om att det bara är hon själv som kan fatta beslut om att inte gnälla, ingen annan. Idag hade hon sagt till dagisfröken H att hon bestämt sig för att inte gnälla idag, inte ens om gurkan.)

Textkonst

Jag råkade ramla över www.wordle.net som gör om en egenproducerad text till textkonst. Så snyggt, för en ordmänniska som jag.

Ett enda problem

Återbesök i Näsbypark idag, lek med gamla dagiskompisen. Lite konstig känsla att sitta på fiket och titta ut över vårt gamla hus, titta på alla invanda miljöer och veta att det ändå inte är hemma.

Innan vi åkte dit, på förmiddagen, pratade jag och Minna om hennes gamla och nya dagis.

Jag: - Hur är det, trivs du på nya dagiset? Känns allt bra där?
Minna, spontant och djupt bekymrat: - Det är ju det där med gurkan. Det är det som är problemet.

Minna är närmast militant grönsaksmotståndare (kul med och för en veggomamma...) och på nya dagiset uppmanas hon nu att till varje lunch äta någon liten grönsaksbit. Oftast blir det tydligen en liten skiva gurka.

Så, nu vet ni: det är bara gurkan som är problemet. Allt annat är bra.

Senaste bilkörningsnytt

Förresten, frågan dyker upp lite då och då: hur går det med bilkörningen? Svar: dåligt, den är väldigt obefintlig förutom att jag för ett par veckor sedan blev tvungen att flytta på vår lånebil eftersom servicekillen parkerat den mitt ute i gatan. That´s it.
Jag är lat, jag är feg, jag är bekväm. Och jag känner mig som en dålig förebild för Minna som ser att pappa (mannen) kör bil medan kvinnan inte gör det. Ska man åka på utflykt måste mannen vara med, annars går det inte, blir liksom kontentan.
Litegrann rättfärdigar jag för mig själv att jag inte kör bil med att det är dåligt för miljön med bilkörning. Och liiite överdrivet är det att folk kör fram och tillbaka med sina bilar trots att det tar en knapp kvart att gå till mataffären, fem minuter att cykla. Ska man längre än så går tågen en gång varje kvart alla dagar utom söndagar, bussarna (för det mesta med max 5 passagerare!) går en gång i halvtimmen och de senare är dessutom gratis om man har barnvagn med. Det där med att ta bilen till gymmet kommer jag nog aldrig att förstå.
Men - jag ska komma igång. För min självkänslas skull. Och för Minna.

Hej vad det går

Bebsot kryper för fullt.









Trappgrind har monterats och tidningskorgen, som han försökt riva i smådelar och äta upp bit för bit, har bytts ut mot en låda i tyg. Bilderna är tagna för en dryg vecka sedan och nu har tekniken förfinats en hel del.

Storasyster leker hemma hos nya kompisar var och varannan dag. Nu har hon jämnåriga vänner i fyra grannhus och pensionärsvänner i ett.

Det är då man känner sig som de outhärdliga släktingarna som klappade en på huvudet och sa "oj vad du har vuxit lilla vän".

Kedjor som leder fel

Jenny har skrivit om Stolpersteine. Läs den! (Jag hade tänkt babbla vidare om Mauthausen i Österrike och en före detta "äkta" nazist jag umgicks rätt mycket med när jag var i Tyskland, men Jennys inlägg är bättre än allt jag kan åstadkomma. Just nu, i alla fall.)

Ledsendag

Naiv var jag. Trodde att den här valrörelsen var som de tidigare, bara ett snäpp blåare och några snäpp mer blockuppdelad. Så fel jag hade, insåg jag med fasa framför TV:n igår kväll. På något sätt hade jag trott att opinionsmätningarna hade fel. Att det rödgröna blocket låg risigt till hade jag inte missat, men att nynazistspäckade SD skulle få så mycket inflytande - det kom faktiskt som en riktig smocka.

Nu är jag ledsen och ångerfull. Min klantskalle - varför såg jag inte till att engagera mig i förväg, påverka och polemisera?

Jag vill inte det här.

En alien i trädgården

Svampskog

I söndags tog vi oss över (snarare under) stora vägen (Arningeleden) på upptäckarpromenad in i skogen. Det gick riktigt bra med barnvagn. Minna plockade "musapelsiner" (orange bär av okänd sort), letade svamp och analyserade en livsfarlig ledning - alla de gula skyltar om livsfarliga ledningar, som sitter uppe till exempel vid Roslagsbanan, är nu väldigt intressanta.

Härligt med en promenadskog på gångavstånd. Frågan är väl hur länge - vad jag förstår ska det byggas i området inom en snar framtid. Lite beroende på vem som vinner kommunalvalet, dock.

Vatten, vatten

Höstväder med regnanfall när man går hem från dagis, oändliga snuvor, och så har jag tagit mig lite vatten över huvudet när det gäller aktivitetsnivåer och när det gäller antal barn. En kort sammanfattning av det som rör sig i mitt liv just nu:

1. Neuroner och Stephen King. Jag läser en distanskurs i psykologi via Lunds universitet och har insett att jag måste plöja 150 sidor per vecka i mastodontkursboken (varav mycket statistik, kemi och biologi), plus diverse föreläsningar och annat. Men det är otroligt spännande, och jag ser fram emot att kunna argumentera utifrån någon form av kunskap och inte bara löst tyckande. Stephen Kings bok Att skriva läser jag på min andra distans-/nätkurs, Kreativt skrivande II via Kristianstads högskola. Veckans skrivuppgift: en text som är tydligt inspirerad av en etablerad författare. Den ska jag imorgon lämna in ett utkast till, sen processas mitt utkast av fem andra och sist gör jag en omarbetning som lämnas in. Jättebra upplägg som gav mig massor under grundkursen, förra terminen. Men kanske blev det lite väl mycket att ta hand om krypbebis, egensinnig storasyster, hushåll och samtidigt läsa två kurser?

2. Val. Att vara hemma på dagtid ger möjligheter (ja, trots studierna, men när bebisen vill sitta i knät passar det jättebra med TV) att följa valdebatterna ganska intensivt. På avstånd är det lätt att ha åsikter om strategier, partiledarinsatser och allt möjligt. Fast jag tycker att de fula knepen, att släppa ut konstiga avslöjanden precis dagarna före valet, är ganska störande. Puh - snart är det över.

3. Barn med egen vilja. Minna har ju alltid haft det, men vi har haft en smekmånadsperiod under sommaren när det mesta funkar rätt bra. Nu är konflikterna tillbaka, och det med besked. Man borde kanske börja föra statistik? Även Gabriel visar upp en rätt stark vilja numera, särskilt när han kan förflytta sig själv och verkligen ska tugga på sladdarna till högtalarna. Återkom om tre år och se om jag är vid mina sinnens fulla bruk då, med en tre- och en sjuåring med järnviljor.

4. De gamla vanliga funderingarna över samhällsnormer och dess konsekvenser. Det har varit rätt mycket spännande i debatten på sistone: först och främst Lena Anderssons uppmärksammade artikel i DN, om att välja bort barn för att kunna göra det man vill göra. Min reflektion är bland annat att många låter bli att välja bort sådant de egentligen inte får ut något av, bara för att man "ska" göra det. Till exempel se på TV, renovera hus, köpa nya prylar. Prylar tar tid. Och ingen hinner allt man "ska", vare sig man är småbarnsförälder eller singel. Något som jag däremot inte tror att man kan effektivisera är relationer: ett "mängdmeddelanden" kan aldrig ersätta ett budskap från en människa till en annan. Och ja, jag älskar fortfarande handskrivna brev.
Dagens artikel om surrogatmödraskap är också superintressant.

Sommaren i bilder del 4: Vrena

Vi hyrde ett hus i Vrena, utanför Nyköping, en vecka mitt i augusti. Det blev brygg- och hängmatteliv, snigeldagis, Kolmårdenbesök och hängbrovandring vid Stendörren. Fantastiskt många äppelträd på tomten - någon gång i framtiden ska jag ha ett Transparent Blanche-träd på min tomt. Och något speciellt är det med att befinna sig på en annan plats än hemma (även om hemmat är ganska nytt och tavlorna ännu inte kommit upp på väggarna). En annan vardag, andra viloplatser för blicken.

Valklumpar

Å, detta val. Jag läser, studerar valplattformar, ställer mejlfrågor och lyssnar då och då på politikerdebatter. Dessutom är jag medlem i ett politiskt parti. Ändå känns det inte lätt. Är det helt schysst att jag, rent krasst, bara har två alternativ att välja mellan - trots att svenska folket har röstat in ett antal partier i riksdagen? Jag får det inte riktigt att gå ihop. Det är ett parti jag vill välja - inte en hel klump.

Sommaren i bilder del 3: Nora

Nora: ett av Minnas tre hem, och ett av mina två. Periodvis har jag känt mig främmande, men nu är jag definitivt tillbaka på det mentala planet. Ett ställe som vågar satsa på poesibingo, håller liv i sina gamla folkparker och samtidigt öppnar ekologisk Renee Voltaire-präglad butik - jag faller handlöst för det. (Och Minna fick rida på hästar från min gamla ridklubb, det är nostalgi det!)

Sommaren i bilder del 2: familjeläger

Åh, som jag våndades på förhand inför att bo tre personer i ett minimalt vandrarhemsrum i nästan 6 dygn. Men åh, så bra det blev allting. Det var bara de tunga dörrarna som krånglade till det lite. Men att äta tillsammans med andra vuxna och barn, sitta och pyssla och samtidigt prata om livet, ha tio famnar redo för Gabriel och minst lika många lekkamrater för Minna, frånvaro från alla former av medier... ljuvligt var det.

Sommaren i bilder del 1: huslivet

Springa i vattenspridaren, bada i lilla poolen, kasta frisbee i tio minuter innan regnskuren kommer, läsa på gräsmattan, grilla, äta jordgubbar på altanen.

Det evinnerliga velandet

Visst är det underbart att vara hemma med bebis. Och det är inte konstigt att jag vill dra ut på den tiden i en evighet, bara för att få vara hemma och snusa honom i nacken hela dagarna.

Men så smått börjar jag inse att det är något mer än bara nu-tillvarons mysighet som gör att jag inte vill att den ska ta slut. I lördags blev jag påmind om mitt jobb och resten av dagen präglades av någon sorts panik. Det går liksom inte att gå tillbaka dit. Jag vill inte. Jag är klar. Jag kommer inte att kunna göra ett bra jobb, för jag har inte längre drivkraften att förändra något där. Samma jobb sedan december 2001 - det är en lång tid.

Samtidigt är vi, hela familjen, i någon sorts brytningstid. Ska vi äntligen ta steget att flytta från 08-området, det som vi pratat om i tio år nu?

Ska jag göra allvar av mina teologistudier och sätta igång målinriktat med dem? Eller ska jag söka andra kommunikationsjobb, och hoppas på att jag övervinner svårigheterna med det eftersom jag börjar tröttna på både budskap och medier. Eller ska jag använda mitt nuvarande jobb som försörjning tills vi flyttar, helt enkelt?

Skulle kanske behöva gå till en karriärcoach. Men förr i tiden lyckades man väl fatta sådana här beslut på egen hand?

Stolt kärlek

Minna och jag var och såg Prideparaden igår. Hon ville aldrig att det skulle ta slut - var fullkomligt överväldigad av alla färgglada människor, ballongerna och musiken. Min förklaring att syftet med paraden var att man ska få vara kär i vem man vill besvarade hon spontant med att "jag vill inte vara kär i nån". Men på kvällen blev det en ingående genomgång av vilka jag varit kär i. Jag försökte förklara skillnaden mellan kärleken till en partner och till sina barn, men det var inte helt lätt... slutligen blev jag tvungen att deklarera att jovisst, jag är kär i Minna och jovisst, vi kan vara gifta, hon och jag.

För mig handlar Pride om att manifestera kärlek överhuvudtaget. På ett helt annat, betydligt mer sympatiskt sätt än det styrda och überkommersialiserade prinsessbröllopet i juni (som för övrigt alla verkar ha glömt redan - vad har hänt med alla lager av kärlekschoklad och allt vad det var?)

Allas kärlek är värd att fira genom att hundratusentals människor samlas.

Omyndigförklarad

Jag hade tänkt skriva inlägg om sommarläger och bad. Men det som verkligen fick igång mig var något helt annat: insikten om att man är omyndigförklarad när man letar information om bröstmjölksersättning. Det känns faktiskt helt galet att en kvinna i Sverige får bestämma om hennes barn i magen ska leva eller dö, men hon kan inte på sakliga grunder bestämma om hon ska amma eller ge ersättning. Går man in på Sempers webbplats och söker på "Babysemp" som är deras bröstmjölksersättning kommer det upp en liten ruta med frågan "Arbetar du inom vården?" Svarar man nej, ja då är det stopp där. Ska man skratta eller gråta?

Och så lite reklam

Jag är så otroligt nöjd med mitt hår sedan jag klippte mig strax före Gabriels dop. Och orsaken till det hittar man hos frisör Fröken Grön. Det lät bra i sig med den ekologiska inriktningen, men ännu bättre var att jag blev så snygg! Frisyren håller sig trots att jag är värdelös på styling och för otålig för att hålla på och föna håret varenda morgon, och håret är blankt som det inte varit sedan jag kom ur pubertetshormonernas tid tack vare schampot från John Masters Organic. Oj, det låter nästan som om någon köpt mig, men jag garanterar att så inte är fallet.

Har tyvärr dåligt med bildbevis eftersom det så ofta är jag som är fotografen (lyckas jag få fram någon bild från min allt som oftast strängt upptagne man så lägger jag ut den).

Bättre frisör har jag inte träffat på, tror jag. Är jättenöjd. Och dessutom väldigt glad att det öppnas alltfler salonger med ekologisk inriktning.

Socialpsykologi i dagisåldern

Jaha, så är storbarnet alltså i den åldern då tjejer ska ha en bästis, leka ytterst intrikata lekar och börja prata hemlisar bakom ryggen på varandra. Suck. Ibland är det ett problem att ha ett barn som är rakt på sak, säger vad hon tänker och vill göra det hon har lust med just då.

Hon är social till max, tar kontakt med alla. Men just det sticker kanske i ögonen på dem som börjat anpassa sig till gruppnormer och förstå att alltför självständigt agerande kan vara "dåligt" i andras ögon, och få negativa konsekvenser även för en själv. Den som kommer ny till dagis och kräver att få sätta reglerna för en lek får onda ögat på sig.

Det har inte varit så lätt att komma in i gruppen på nya dagiset. Såklart är det den sämsta tänkbara tiden på året, vilket jag inte alls tänkte på - men så här precis före sommarlovet vill man bara leka klart med sina invanda kompisar innan de försvinner bort till sommarstugor och annat. Dessutom är det många sexåringar som slutar. Varför ska man då bry sig om att lära känna en ny och ibland kanske alltför dominant tjej?

Så plågsamt att se henne ledsen, inte så tårarna rinner men genuint nedstämd, över att hon "inte har fått några kompisar" och att grannbarnen hellre vill leka med sina gamla vänner.

Jo, jag tror också att det kommer så småningom, det där med kompisarna. Är bara lite orolig för att de kommer först när Minna börjat vika sig och ge efter. Bli någon annan för att passa in. Bli snäll, tyst och söt.

Blott en dag eller All those moments will be lost in time

Födelsedagsfirad i flera dagar hos föräldrarna. Med några timmar på den plats jag tror att jag tycker bäst om av alla platser på jorden: Siggebohyttan. Mitt under kronprinsessbröllopet, till råga på allt.

Allt oftare känslan av att detta är ett nu som aldrig kommer åter. Det här mötet sker nu. Det vi säger sägs aldrig mer, inte i just den här konstellationen. Den människa jag ler emot kommer att ha förändrats till nästa möte. Det jag ser och upplever just nu sker bara nu.

Och viljan att ta emot det är också allt större. En möjlighet. En chans att välja att se, eller inte se. Att samla ögonblicken till långa pärlband.

Nallestudie

Generationsvillor

Ja, alltså, villor såsom i ordet villfarelser. Idag var det dagisavslutning på nya dagiset - stackars M känner sig inte hemma på vare sig gamla dagisets avslutning eller den på det nya, och ville inte sjunga med på något av ställena. Deltagande personal kommer fram och säger att "det kan man väl förstå" medan jag själv mest är jätteglad över att jag har en så tuff dotter som vägrar vara med när hon inte har någon lust.

Men: alltid när jag kommer till en sån avslutningsdag tittar jag på de flesta andra föräldrarna och får för mig att jag tillhör en generation yngre. Som om de skulle kunna vara föräldrar till mig. Frågan är vad känslan beror på? Är det a) att de flesta helt enkelt är äldre än jag, b) att jag har dålig koll på min egen ålder och inte förmår se att jag minsann är lika gammal som de andra, c) att minnena från mina egna skolavslutningar och liknande sitter så starkt i mig - och då var förstås alla föräldrar ungefär lika gamla som mina egna, vilket gör att jag liksom har dubbla tidsperspektiv?

Nån som känner igen sig, eller tror sig ha en förklaring?

Låt tystnaden föra dig nära

När jag pluggade i Uppsala, och gick med i en nationsteatergrupp, leddes gruppen av en otroligt bra tjej som hade en del ovanliga pedagogiska knep. Ett som ofta dyker upp i minnet är att hon ofta, för att få uppmärksamhet, medvetet talade väldigt tyst och inåtvänt. Då stannade alla (mer eller mindre) upp i sina egna tankar, stim och stoj och började istället lyssna på henne.

Jag tänker på det när jag lyssnar på dagens predikan i Vallentuna kyrka, med ett resonemang som handlar om just det här (prästen menar att det var precis så som Jesus agerade). Den som skriker högst och lockar mest är sällan den som är intressantast. Det är istället den som står rak och trygg mitt i förvirring och kaos - den som lyssnar mer än försöker slå sig fram, bjuda på allsköns lockbeten, kämpa för att nå ut och "nå målgruppen".

Storheter

Det går inte att sätta igång TV:n utan att överfallas av innehåll som rör antingen prinsessbröllop (snart har jag fått nog) eller fotbolls-VM. Någon gång handlar det om politik och val också. Men precis som Jenny funderar jag på hur det kommer sig att vi får allt färre TV-program som ger oss en möjlighet att utveckla oss, lära oss mer om oss själva. ”Underhållning som har potential att göra oss större”, som hon skrev. Och kanske är det, som jag spontansvarade, för att många av oss har förlorat tron på att vi är så värst stora innerst inne. Tron på att vi är något mer än summan av våra märkeskläder, fejsbokvänner, lönespecifikationer och designade kök. Tron att vi är stora i oss själva, utan en massa attribut.

Vad tror du?

Måsten

Igår fick jag ett mejl som fick igång mig. Ämnesraden var "Vi måste jobba hårdare" och det kom från en organisation där jag är medlem. Så här svarade jag (något kortat):

Som informatör, f d retorikstudent och "allmän språkmänniska" tänkte jag denna gång göra det jag alltför sällan gör: skicka ett mejl och kommentera språkbruket. Om ni vill få folk att göra något på riktigt: använd inte ordet måste! Det är dåligt när man riktar sig till barn (säger jag som mamma till en trotsig 4-åring) och det är ännu sämre när man riktar sig till självständigt tänkande vuxna. Jag personligen struntar i innehållet helt när jag får ett mejl som innehåller ordet "måste" i ämnesraden, och jag tror mig veta att jag är långt ifrån ensam. Allt vi måste är att dö, i övrigt ingenting. Man kan vilja, behöva o s v - men man måste inte.

Jag fick ett medhållande svar. Det mest positiva i alltihop var att jag gick igång på att formulera ett budskap, och började fundera på hur jag skulle ha utformat hela nyhetsbrevet. Hur hade jag tänkt, och hur hade jag löst uppgiften? Kanske är det inte kört för mig som informatör ändå. Kanske är jag bara på fel plats, med för mycket sälj och hitta-klatschiga-förmåner-i-tiden, istället för att få prata om något med mening och innehåll. När meningen får allt mindre plats – då kommer jag inte till min rätt.

Och en annan positiv sak var att jag äntligen skickade iväg några andra mejl med frågor till företag vars produkter jag har synpunkter på. Bra att få lite nytta av sin irritation!

Sparvögat kallar

Nu är han döpt, bebisen. Numera med två mycket märkbara tänder. Han log mot prästen i kyrkan och var på sitt allra charmigaste humör hela dagen. Jag var också rätt glad, tror jag. Men så här i efterhand är jag helt matt. Tror i och för sig att en ganska långvarigt hopsamlad sömnbrist, orsakad av dagisinskolning och dopförberedelser i kombination med mycket förkyld make och tanddebuterande bebis, har satt sina spår.

I huvudet ligger ständigt Marie Fredrikssons Sparvöga som någon sorts, ja vad heter det nu igen då... ja ni vet. Bakgrundsmusik. Citerar ur minnet och hoppas det är rätt:

Åh lilla sparvöga
flyg över ängarna
dröm dina drömmar
så länge du känner
liv
- känner liv
Tiden den går
livet är så kort
alltför kort
för att gömmas bort
Så gör vad du vill
och blomma ut
njut av din spegelbild
vår tid är nu

Det jobbiga är att jag just nu inte kan hitta något viktigare än att vara med mina barn. Inget annat som är viktigt nog att lägga 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, på. Varför skulle jag välja att gå till ett dammigt kontor och göra det som någon annan säger åt mig att göra istället, om jag fick välja?

Och när jag skriver det känns det som att jag stryper mig själv, som feministiskt medveten människa. Självförverkligande, människa! Du kan inte leva genom dina barn! Tänk på pensionspoängen!

Men inget har lärt mig så mycket om mig själv som den tid jag har tillbringat med mina barn. Inget ger mig mer lust att skriva, läsa, utveckla mig, vara mer av den jag är.

Visst, ibland kan jag längta efter att få äta lunch i lugn och ro, få tänka en tanke till slut, gå en spontan promenad utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Men den tiden kommer vare sig jag vill eller inte.

Puh. Hur blev det så här?

(Att minnas för egen del: man ska blogga spontant. Det är då jag själv får ut något av det. I förväg uttänkta inlägg ger nog inget vare sig till mig själv eller någon annan. Glad för dagens insikt.)

Att shoppa mindre och/eller förändra världen

Just nu läser jag boken Köp inte den här boken (länken går till författarens blogg). Den har blivit ganska omtalad, eller rättare sagt bloggen som den bygger på. Bäst av allt är alla funderingar kring samhälle och konsumtion som författaren delar med sig av. Till exempel småbarnsföräldrars val: många åker till Thailand någon månad under föräldraledigheten och pratar lyriskt om hur fantastiskt det var att tillbringa tid med barnen och leva lite lugnare ett tag. Men kanske skulle det vara lika fantastiskt att tillbringa mer tid med sina barn på hemmaplan - offra lite utebliven inkomst istället för att lägga massor av pengar på en resa? Och så dyker min sedvanliga fundering upp: är det verkligen en kvinnofälla att gå ner i arbetstid för att vara med barnen, eller är det kanske snarare en mansfälla att låta bli. Hm.

Nu ska jag förbereda morgondagens dukardag inför dopet, så detta blir kort. Läs gärna boken hursomhelst, och är det någon som redan läst diskuterar jag gärna vidare.

Aktiverat synfält

Igår blev det ett besök på Fotografiska, det alldeles nyöppnade muséet för fotografi i Stockholm. Den största utställningen speglar världskända Annie Leibovitz´s produktion. Hennes bilder av gravida Demi Moore och många andra kändisar är nästan kult. Men det jag fastnade allra mest för var landskapsbilderna i jätteformat. Oskarpa och vaga, i tydlig kontrast till de väldigt konturrika porträttbilderna. Men så mycket längre jag ville stå kvar och titta på dem. Fylla ut de saknade linjerna. Vara medskapare av bilden.

Det ska jag ha i tankarna i mitt fotograferande framöver.

Idag har det mest blivit dopplanering. På lördag är det dags!

Förresten...

...idag har Gabriel fått sin första tand. Ett litet risgryn mitt i underkäken. Min vän S undrade på fikadejten varför han höll på och räckte ut tungan hela tiden, men han kände väl helt enkelt på sin tand som kändes på ett alldeles nytt och konstigt sätt.

Till fots

Jag är en sådan som får en känsla för en plats när jag går till fots. Antagligen har det att göra med att alla sinnen får vara med då, till skillnad från när man använder andra färdmedel (i synnerhet bil, för då är man verkligen instängd i sin egen värld). Och säkert är det därför som mina minnen av Kuala Lumpur är väldigt vaga, för där kunde man inte promenera alls, medan exempelvis minnena av Dharamsala är väldigt tydliga.

Bit för bit intar jag närområdena häromkring, och allra helst just till fots. Idag blev det, tack vare en inbokad fikadejt, en promenad till Täby kyrkby via skogsvägar och lummiga villaområden. Och plötsligt insåg jag att det inte är drygt 3 km till närmaste centrum med butiker, apotek, bibliotek, café o s v (Vallentuna centrum), utan bara drygt 2 km (centrum i Täby kyrkby). Dessutom fogades mina två kartor (Vallentuna kommun och Täby kommun) ihop i mitt huvud. Inte alls dumt. Och så var det ju det där med dofterna igen.

Tänk vad de missar, alla som sitter instängda i sina bilar och smutsar ner.

Det här är nog lycka

Egentligen ogillar jag att läsa blogginlägg som bara handlar om hur fantastiskt allt är. Framför allt för att jag inte tror att vardagen är så fantastisk jämt - och det innebär i så fall att det enda man får se i bloggarna är den tjusiga fasaden.

Men det känns som om ganska många av mina inlägg är lite vankelmodiga, gnälliga, sorgliga eller arga. Och just idag, åtminstone just nu, känner jag mig nästan chockartat lycklig. Några av de lyckoskapande faktorerna:
- det där lilla skeva leendet jag får möta åtminstone ett tjogtal gånger om dagen, och att få smeka den ofattbart mjuka nacken precis så ofta jag vill
- allt pepp jag får på skrivarkursen
- de härliga vänner jag har som nu också har börjat hälsa på mig här i huslivet
- dofterna! Gå ut på en kvällspromenad, är stalltipset. Kanske är det därför jag är så oförskämt lycklig just nu - jag är i själva verket bara lite häggberusad?
- att jag har det så bra att jag tvingas välja mellan kvällsmys med fyraåringen och skönt vuxenprat med min man
- att jag börjar alltmer känna en riktning. Vad är viktigt, och hur mycket av min energi får mitt jobb ta?
- att jag har fått alla de här förutsättningarna för ett bra liv, bara sådär. Att jag kan ägna mig åt att leva mitt liv istället för att anpassa mig efter andra, och utan rädsla.

Skaparansvar

En mening i en intervju i DN häromdagen har satt igång en massa tankar hos mig. Det var John Ajvide Lindqvist som i intervjun sa så här om sin nya bok:

...jag är medveten om att den är ganska… brutal. Men det kan inte hjälpas, det var dit berättelsen ledde mig.

Kan man som författare frånsäga sig ansvaret för sin berättelse? Vem skulle annars ha ansvar för den?

Rolling, rolling...

Gabriel har lärt sig rulla och ägnar sig åt det mest hela dagarna. Jag hade placerat honom på fårskinnet, men några minuter senare låg han en dryg meter därifrån. Problemet är att det inte är nog för honom att rulla. Han vill mer - han vill åla. Men det får han inte till riktigt ännu. Något mer krävs. Muskelstyrka eller teknik, något är det.

På öppna förskolan ler den ansvariga kvinnan åt Minnas och ett annat barns lek med dockor och säger att "ja, det är alltid den leksak som något annat barn har som är roligast". Jag säger att det inte bara gäller barn - vi vuxna är ju precis likadana. Inte vill man ha det som ingen annan vill ha. Hon blir förbluffad men konstaterar att jag har rätt. Andra besöket på öppna förskolan var mycket bättre än första. Nu blir vi nog stammisar. Med ett barn var det rätt enkelt att göra en tripp in till stan på egen hand, men med två får jag tyvärr konstatera att det blir mer möda än utdelning.

För egen del parallelläser jag Julia Camerons bok The right to write (kurslitteratur - fast jag har hamnat hopplöst efter på kursen) och Jenny Berggrens Vinna hela världen. De är mer lika varandra än man kan tro, åtminstone tycker jag det. Kontentan: hitta ditt jag och våga hålla fast vid och leva ut det, med andras hjälp inte minst som samtalspartners. Det finns massor av roliga övningar i The right to write. Och den är dessutom fantastisk när det gäller att påminna om att det är KUL att skriva, inte en ansträngning. Ja, inte bara om det. Den påminner mig om en massa saker som är jag, helt enkelt. Rekommenderas!