Gabriel är hemma (och vi med)

I måndags kom Gabriel, 4 kg tung och 50 cm lång, via kejsarsnitt. En liten knubbis med andra ord - inte att undra på att magen kändes rejält på slutet, och att det kom vilda protester mot allt som klämde åt.

Vi kom hem från BB igår och ännu har inte storasyster kommit hem, däremot kom hon och hälsade på oss på BB. Imorgon kommer hon hit så att familjen blir fullständig.

Lite mer fullödig information kommer, hoppas jag!

Snart är bebisen här

Jaha, då har jag fått det beslutat då: i nästa vecka ska bebisen ut. Med snitt, eftersom jag inte går med på ytterligare en sådan kemiskt konstgjord och ändå misslyckad process som min igångsättning blev sist.

Lite otäckt och lite skönt att det är klart. Bra i alla fall att mina barn inte får exakt samma födelsedatum, utan vi hinner fira Minnas 4-årsdag ordentligt imorgon först.

Precis som förra gången har jag en känsla av att jag kommer att sakna min gravidkropp. Det skrivs så mycket om "så får du tillbaka din kropp efter graviditeten", men för mig är det något magiskt med att vara två personer i en. Dygnet runt finns den där andra i mig, och får näring och allt den behöver genom mig. Lite småabsurt och skräckfilms-scary, men ofattbart fascinerande. Så, när den där andra personen helt plötsligt inte längre finns där, blir min kropp alldeles tom. För mig blir det en sorts separationskris det också, att vänja mig vid min kropp som återigen bara är min.

Om att önska sig en biltvätt

Jodå, jag har fått hepatos (förhöjda levervärden) även i denna graviditet. Klådan över hela kroppen gör att jag vill ta fram potatisskalaren och riva bort hudlager som liksom är i vägen, eller gå genom tvättprogrammet i en sån där automatbiltvätt. Undrar hur många hepatosfall de får in på förlossningen med psykiskt labila kvinnor som vägrar gå därifrån förrän bebisen är ute? Inatt, när jag kliat på fotknölarna så att de börjat blöda, ställde jag mig med fötterna i iskallt vatten en bra stund, smorde sen in dem med Ice Cool eller nåt sånt från apoteket - och framåt tvåtiden lyckades jag äntligen somna.

En tröst i alla fall: om värdena inte går ner av mediciner vill de ha ut bebisen i vecka 38, alltså om en vecka. Så den kan vara här väldigt snart, den lilla lättirriterade typen i min mage.

Maximal kundservice

Överväldigad över kundservicen på Ikea måste jag berätta om det för fler. Vi har nu ställt iordning bebissakerna här hemma: spjälsängen i sovrummet, babyskyddet redo i hallen, kläder och sängkläder är tvättade och förberedda. Skötbordet hittade vi i källaren, men vart skruvarna tagit vägen har vi inte en aning om. De ligger förmodligen på ett supersmart ställe.

Idag var planen att vi skulle åka till Ikea och köpa nya skruvar. Men för att vara säker på att rätt sort skulle finnas när vi väl kommit dit gick jag in på deras kundservice-chatt, och frågade om skruvarna till skötbordet fanns att köpa i varuhuset. Jag förklarade anledningen till att vi inte hade vare sig skruvar eller kvitto. Och då får jag svaret från en fantastisk människa i kundservicen: jag skickar dem till dig.

Wow.

Is på fönstret

Imorse (nåja, förmiddag var det nog egentligen) när vi drog upp rullgardinen noterade vi att det var is på fönstret. En decimeter lång isremsa, på insidan.

Ända sedan det blev minusgrader ute har det dragit iskalla vindar genom lägenheten. I köket har vi knappt 18 grader, och det är det varmaste rummet. Man sitter inte gärna vid datorn någon längre stund, och jag är evinnerligt tacksam för att man åtminstone kan värma upp sig genom ett varmt bad. Men det känns inte riktigt som att det ska vara så här. Att lägga en bebis på en filt på golvet om några få veckor är ingen direkt lockande tanke.

I sådana lägen känns det underbart att vi, med allra största sannolikhet, ska flytta snart. Överge det här stället där vi betalar hutlöst mycket pengar för
- iskyla
- ständiga lappar i brevlådan om att hantverkare ska komma in i vår lägenhet någon tid på dagen om sisådär tre dagar, och att ett omfattande röjningsarbete måste göras innan dess
- grannar som jag tyvärr, mina fina ideal till trots, aldrig skulle vilja bjuda in på kaffe
- sopor i trappuppgången
- elefantskuttande eller partajande grannar även nattetid
- att få bilen repad i garaget
- ett kök där man får bekosta spisfläkt själv och där vår trasiga lucka "lagades" genom att lite vitt spackel duttades på den gula färgen (!)
- tapeter som inte bytts ut under de senaste 15 åren
- två ständigt upptagna hissar varav den ena inte funkar från bottenvåningen och upp
- enormt svårbokad tvättstuga där tvätten inte hinner torka under tvättpasset, utan man får ta med den blöt upp till lägenheten

Ja, så skulle man ju kunna fortsätta ett bra tag. Och ändå, ändå, har jag sådan flyttångest. Älskar att se horisontlinjen från burspråket i vardagsrummet, älskar att ha tre minuter till Roslagsbanan eller busshållplatsen, älskar vår strand och våra promenadstråk, att träffa folk jag känner när jag är ute och, kanske allra mest, att Minna stormtrivs på sitt dagis. Hon har för övrigt rejäl flyttångest, som vi lägger på henne ovanpå den enorma omställningen att få ett syskon.

Å andra sidan säger hennes kloka dagiskompisförälder E att det är bra med omställningar. Att det hör till livet.

Och jag längtar efter ett rejält fräscht kök, en egen tvättstuga, en privat övervåning och öppen umgängesplanlösning på bottenvåningen. Att få en egen gräsplätt att vara ute på - kunna sitta ute tillsammans en sommarkväll efter att barnen lagt sig. Att ha bilen precis intill huset, och slippa överenskommelser om hur prylstuvandet ska gå till varje gång vi ska åka iväg någonstans. Att Minna ska kunna få lekkompisar som hon kan gå till på egen hand. Och efter att bo i en kommun som verkar se fördelarna med att erbjuda sina invånare något mer än att få "välja".

Och de fem sista bilderna...

Fortsättning på årsbästa bilderna...

2009 års bästa

12 bilder från 2009, eventuellt uppdelade på flera inlägg beroende på vad Blogger säger.

Gott nytt år

Juldagarna tillbringades i Nora, nyår hemma i Näsbypark. Minna höll sig vaken till efter tolvslaget eftersom hon inte ville missa "poffandet".

Jag håller på med min sedvanliga summering av året som gått och förhoppningarna inför nästa, men det går trögt. Eftermiddagstupplurar och picknick på stranden (i lekt form) går före just nu.