Maries tankespår: februari 2010

Så här gick det till med Gabriel:

Hepatos
Jag hade haft hepatos, förhöjda levervärden, i ett par veckor, vilket innebär risker för barnet (att det inte får den näring det behöver) och obehag för mig – trötthet, extrem klåda över hela kroppen eftersom huden reagerar på de ämnen som utsöndras, vagt illamående och ont i revbensbågen. Det här är något som tydligen drabbar ungefär 1 procent av alla gravida. Och eftersom jag hade det även under min förra graviditet var risken att jag skulle få det igen någonstans mellan 50 och 80 procent.
Förra gången blev det med en igångsättning i vecka 38, alltså att man med olika medicinska metoder försökte få kroppen att starta igång förlossningsvärkar. Det gick inte så bra: trots att det sattes in katetrar, dropp och diverse annat vägrade kroppen att ge efter särskilt mycket. Resultatet blev bara att jag fick galna värkar utan vilopauser emellan, och att det blev lite frustration i rummet. Dessutom började bebisen i magen må dåligt (märktes på att hjärtljuden gick ner). Till slut kom ett beslut om kejsarsnitt, och då var jag förstås rejält uttröttad och fick dessutom panik på grund av min operationsskräck. Puh. Därför hade jag denna gång varit tydlig med att jag inte ville bli igångsatt igen.

Beslut
På fredagen 22 januari träffade jag läkare på specialistmödravården på Danderyds sjukhus. Hon bekräftade mina misstankar om att levervärdena inte hade gått ner trots att jag tagit medicinen Ursofalk i en vecka, och dessutom fanns det tecken på att moderkakan började ”åldras” så att bebisen snart inte skulle få tillräckligt med näring. Så hon ansåg att den behövde komma ut snart, helt enkelt. Hon rekommenderade igångsättning och vi pratade en stund, men jag stod fast vid att jag inte ville vara med om en sådan upplevelse som förra gången igen. Sen startade ett ivrigt ringande för att det skulle kunna bli ett snitt på måndagen. Inga lediga tider fanns, så det jag fick var en tid för igångsättning/bedömning klockan 8 med uppmaningen ”mycket generöst med sectio” (kejsarsnitt). Öppen avgång alltså... extra knöligt att behöva fasta på obestämd tid för mig som har diabetes, och helt enkelt måste äta om blodsockret ligger lågt.

Kalas
På lördagen hanns i alla fall storasyster Minnas 4-årskalas med. Väldigt skönt att få genomföra det som planerat, i den lilla skalan med fem inbjudna barn. Och dessutom fick Minna behålla sin födelsedag som sin egen – det hade ju mycket väl kunnat bli så att barnen fått exakt samma födelsedag.

Är det på gång?
På söndagen åkte Minna till farmor och farfar. Framåt eftermiddagen fick jag för mig att fostervattnet började sippra. På kvällen ringde jag förlossningen, och de tyckte att jag skulle komma in och bli undersökt. Jag som hade tänkt mig en lugn och skön kväll hemma, äta chokladpraliner och kvällsmacka... Nu blev det istället snabbpackning av alla väskor som skulle med till BB – det mesta var förstås redan klart, men slutspurten skulle ju göras – och bilfärd till Danderyds sjukhus. Men nej, inget fostervatten hittades, så vid elvatiden på kvällen var vi hemma igen med alla våra väskor och jag hade en timme på mig att fortsätta äta innan fastan skulle ta vid.

Äntligen dags
Måndagmorgon – det är en konstig upplevelse att verkligen veta att om några timmar kommer min bebis att vara ute. Nästan lika konstigt att veta att man snart ska bli uppskuren på mitten. Trots allt hade jag faktiskt lyckats sova riktigt bra. Vi hade beställt taxi för att slippa tänka på parkeringspengar när vi kommit fram. Så stod vi där i porten kvart i åtta, klockan gick, ingen taxi kom... Jag som hade svårt för att stå med den tunga magen stod lutad mot väggen medan J ringde det ena mobilsamtalet efter det andra. Till sist kom en taxi från ett annat bolag. Jag var livrädd för att missa läkartiden men blev lugnad av att jag först skulle träffa barnmorska och göra ctg-kurva (registrering av bebisens hjärtljud).

Läkarundersökningen gick snabbt, gjordes av samma läkare som fattade beslut om kejsarsnitt när Minna skulle födas, och det var inte tal om något annat än snitt.
Nästa steg var att få glukosdropp och sjukhusrock, placeras i en säng och invänta en tid för snitt någon gång under eftermiddagen. Blev stucken i armar och händer av den ena personen efter den andra som inte lyckades få till vare sig blodprover eller droppinfarter – jag är alltid väldigt svårstucken, och det blev väl inte direkt bättre av vätskebristen. Hungern gav med sig när jag fått droppet, men törsten var plågsam. Dessutom passade min äkta man på att prata extra mycket om mat och dryck...När jag fått plats i ett undanskymt och tyst eftervårdsrum kunde jag till och med sova lite, medan han kunde ägna sig åt matintag på egen hand. Vi hade då också träffat en narkosläkare som ställde en massa frågor om mediciner, allergier, insulindoser med mera.

Dags för operation
Så småningom kom en barnmorska med besked om att jag skulle bli opererad klockan 15, dagens sista snitt. Nervöst, men den främsta känslan var ändå ”äntligen blir det av och alldeles snart är han ute”. Gången till operationssalen, dit jag skjutsades i sängen trots att jag hade kunnat gå, var bekant även om jag förra gången var närmast i kaosläge när jag befann mig där. Nu kände jag mer av spänd nervositet och lite nyfikenhet, med ett uns av rädsla. Mina ringar hade jag glömt ta av, men de åkte av med en gnutta tvål. Mängder av ansikten i gröna badmössor stacks fram och folk presenterade sig glatt. Alla ställde frågor om allt möjligt: vilket barn det var i ordningen, vilken musik vi ville höra, hur min graviditet varit, hur mitt blodtryck var... Dessutom kom alla och förklarade vad som skulle hända och varför allting gjordes, till exempel en liten blodtrycksklämma på fingret som kontinuerligt mätte blodtrycket. Det var en glad teamkänsla i rummet, som en massa människor som vet att de har kul ihop och befinner sig på den plats där de vill vara just då.

Min nervositet låg på ganska hög nivå efter alla ytterligare stick i handen – de ville ha extra bra ”infarter” i handen ifall något skulle hända under operationen, så att medicin kunde ges omedelbart. Då skulle jag lägga mig på sidan och visste att det betydde att ryggbedövningen skulle läggas, med en nål som sticks in mellan ryggkotorna på precis rätt ställe. Samtidigt kändes det som om jag skulle ramla ner från den rejält höga britsen, att benen skulle ramla framåt. I det läget började benen skaka för fullt men J körde andningsträning med mig och han och narkossköterskan ställde sig omväxlande som mothåll vid mina ben, medan bedövningen lades. Snart blev mina ben som sandsäckar. Därefter sattes det höga skynket upp över min mage samtidigt som Chopin-musik spelades, magen tvättades och jag fick svara på frågor om vad jag kunde känna och inte. Jag fick EKG-plattor på bröstet och kände att massor av människor fanns precis intill mig. Ett ögonblick kände jag mig svimfärdig, och skulle precis säga att något var fel, men J och anestesisköterskan reagerade omedelbart och gav medicin så att mitt blodtryck ökade. Sedan kände jag något på magen, en tyngd, och när hela jag flyttades i sidled var det lätt att konstatera att de hade börjat skära.

Bebisen ute
Bara ett par minuter senare hördes ett sörplande bubbel och inne i det ett hackande, ekande skrik – bebisen var redan ute! Klockan var då 15.58. Så lyftes bebisen upp och jag låg bara där med världens största leende. Han blev lagd på mitt bröst direkt och fick ligga där en stund – helt komplett och så otroligt fin. Mörkhårig och knubbig, med ovana rörelser. Efter att han blivit tvättad, med J som assistent (det blev lite tomt när han försvann från huvudänden, men var ändå så glad och personalen pratade under tiden med mig om namn och annat), kom han tillbaka. Vi fick veta att vikten var 4010 g och längden 50 cm. Han fick ligga hos mig en lång stund, och öppnade ögonen – de där mörka bottenlösa och helt nakna, och tittade på mig. Grimaserade, rörde sig lite prövande i luften, något helt nytt jämfört med att bo i vatten. Sen sa någon att det skulle bli för tungt för mig att andas med honom där så länge, så då fick J ta honom och stod intill en stund. Ganska snart blev jag sedan överflyttad till en säng, denna gång utan att kunna hjälpa till alls, och J plus en sköterska körde mig till uppvaket.

Uppvak
Den här gången var uppvaket en öppen sal med en rofylld och lugn stämning, till skillnad från min förra uppvaksupplevelse då jag låg bakom ett förhänge och hörde en panikslagen kvinna skrika, timme ut och timme in. Men den allra största skillnaden nu var att J och Gabriel, ett namn vi verkade ha enats om nu, fanns hos mig. Barnmorskor och sköterskor kom och tittade till mig hela tiden, jag skämtade och kände mig vaken och lugn och inte fullständigt utmattad som sist, när jag knappt orkade prata. Jag blev klämd på magen och blodsockret kollades. Torr i munnen var jag, men det kändes bara lite obehagligt, inte panikframkallande som sist. Jag fick upp Gabriel på bröstet för ett första amningsförsök. Efter knappt två timmar behövde Gabriel mat (lågt blodsocker) så då gick J och han iväg. Jag låg kvar och läste en trädgårdstidning, blev mer klämd på magen och mådde efter omständigheterna fantastiskt bra.

Över till BB
Vid sjutiden blev jag flyttad till BB-avdelning 17 och mitt och J:s rum, där de två redan installerat sig. Jag försökte äta mackor, men kräktes direkt efteråt. Och när jag sträckte mig efter min vattenflaska under natten hände samma sak. Jag fick filmjölk som jag tog skedvis (svårt i liggande ställning) och glukos- och vätskedropp, plus medicin mot kräkningar. Vi hade en underbar barnmorska med fokus på att hjälpa oss må bra på alla sätt. Hon byggde en liten ”jolle” av ett hoprullat täcke instoppat i ett örngott tillsammans med bäddmadrassen från den klassiska genomskinliga bebisrullvagnen, och virade filtar runt Gabriel i mitten så att han både kände sig trygg och höll sig varm. Och så kunde han ligga mittemellan oss i våra två hopställda sjukhussängar.

Gabriel skulle äta var tredje timme, ur flaska eftersom han hade lågt blodsocker och jag ännu inte var i skick nog att försöka amma. Annars brukar man förorda koppmatning för att inte initiera ett annat sugsätt än amning, men eftersom vi bett om komjölksfri, lätt illaluktande ersättning för att undvika magontet som storasyster hade – och eftersom Gabriel var såpass stor och matkrävande - tyckte barnmorskan att flaska var bättre i detta fall. Blodsockret kollades kontinuerligt på Gabriel. Stackaren blev stucken i armen och det var lika svårt att få ut blod ur honom som ur mina armar. För egen del kunde jag ännu inte göra så mycket mer än att ligga i sängen och ibland få bebisen serverad till mig, medan J var den som fick mata och byta blöjor.

Att ligga på skötbordet gjorde först Gabriel rädd (han slog hela tiden ut med armarna), men bara två dygn gammal hade han vant sig. Och han hade en förvånansvärd styrka i nacken och flyttade själv huvudet som han ville från allra första början, och höll upp det ganska balanserat. Så hans intensiva träning i magen har gett resultat!

Morgonen efter snittet, tisdag, kände jag mig mycket bättre. Frukosten gick ner utan problem, och sen låg jag bara och längtade efter att få prova att stå upp. Det fick jag någon gång vid halv elva, med två assistenter och med hjälp av ett rep knutet i fotändens sänggavel. Lite darrigt i benen var det, men jag promenerade in i badrummet strax utanför vårt rum och orkade t o m duscha och borsta tänderna, och blev av med katetern. Stramt i magen, men otroligt skönt att se att kroppen fortfarande fungerade.

På eftermiddagen bytte jag sjukhusrocken mot mina egna kläder, och åt middagen i matsalen istället för på rummet. Strax efteråt kom Minna, farmor och farfar på besök – det var en väldigt stolt storasyster som klev in i rummet med andäktig min. Hon ville genast klappa och sa ”han är söt”. Efteråt fick hon också prova att hålla, tillsammans med pappa, sittande på sjukhussängen.
Onsdagen var en mer rörlig dag när jag kunde byta blöjor och mata nästan lika obehindrat som J, även om det fortfarande var tufft att kliva ur och i sängen och ta på sig byxor. På tisdagkvällen hade jag kunnat mjölka ur lite råmjölk och fortsatte handpumpa under onsdagförmiddagen. Sen fick jag även låna en elektrisk pump, en likadan som den vi hyrde med oss hem från BB, för att börja försöka få igång mjölkproduktionen. Jag provade också att amma, men det gick trögt – Gabriel ville hellre lapa lite än att verkligen öppna munnen som bebisen ska. Som hjälp fick jag en amningsnapp, och då kunde det stundtals fungera i några minuter. Det gällde bara att komma ihåg att jag skulle hålla mig ifrån mjölkprodukter så gott det gick jag också, för att Gabriel inte skulle få i sig så mycket sånt.
På onsdagen blev Gabriel också läkarundersökt och vägd, och det konstaterades att han bara gått ner 80 gram sedan födseln, vilket sköterskan tyckte var nära avdelningsrekord. Han blev också PKU-testad, d v s blodprov i handen för att testa för olika ämnesomsättningssjukdomar. På kvällen var det föreläsning för alla som skulle åka hem nästa dag, och då kändes det verkligen som att det var dags att få komma hem till sitt eget.

Dags att åka hem
Med ordination av två sorters värktabletter och med en mapp med diverse olika papper åkte vi så hem strax före lunch på torsdagen. Precis som med Minna kändes det lite otäckt att ta ut den lilla nyfödda i smuts och oljud i världen utanför BB-avdelningen... men hemresan i bil gick lugnt och smidigt och Gabriel fortsatte sova i någon timme efter att vi kommit in i lägenheten.
Sammanfattningsvis väldigt bra upplevelser, väldigt bra och hjälpsamma människor och lyckade förutsättningar för livet framöver – skönt!

Jaha, så har då bebisen redan börjat utbilda sig, vid tre veckors ålder: första lektionen på tuttkursen (J:s benämning) var idag. Eftersom Gabriel hade lågt blodsocker och var stor och matkrävande, och jag blev snittad, blev han matad med ersättning i flaska från första stund. Sedan dess har han inte riktigt förstått vitsen med att suga på en bröstvårta för att få mat, och jag kan i och för sig hålla med om att det verkar onödigt jobbigt när man kan få maten ur flaska istället.

Ur mitt eget perspektiv känns det däremot onödigt krångligt att ha en hungerskrikande bebis intill mig i soffan, samtidigt som jag sitter och pumpar ur mjölk och har en diskbänk full av odiskade nappflaskor. Så jag tänkte ge det en chans till innan jag ger upp, trots att Gabriel "börjar bli till åren kommen" som barnmorskan på Amningsmottagningen uttryckte det.

Tyvärr var det en ganska mätt bebis som besökte Amningsmottagningen, efter att ha vrålskrikit efter mat till och från i en halvtimme i sjukhusfoajén. Det ekade ganska bra där, och jag kände mig som en urusel mamma. Därför blev han lite mer fullmatad än jag hade tänkt. Men vi har nu fått läxor att genomföra på hemmaplan och sedan komma på återbesök om en vecka, med en förhoppningsvis lite hungrigare bebis.