Visst är det underbart att vara hemma med bebis. Och det är inte konstigt att jag vill dra ut på den tiden i en evighet, bara för att få vara hemma och snusa honom i nacken hela dagarna.
Men så smått börjar jag inse att det är något mer än bara nu-tillvarons mysighet som gör att jag inte vill att den ska ta slut. I lördags blev jag påmind om mitt jobb och resten av dagen präglades av någon sorts panik. Det går liksom inte att gå tillbaka dit. Jag vill inte. Jag är klar. Jag kommer inte att kunna göra ett bra jobb, för jag har inte längre drivkraften att förändra något där. Samma jobb sedan december 2001 - det är en lång tid.
Samtidigt är vi, hela familjen, i någon sorts brytningstid. Ska vi äntligen ta steget att flytta från 08-området, det som vi pratat om i tio år nu?
Ska jag göra allvar av mina teologistudier och sätta igång målinriktat med dem? Eller ska jag söka andra kommunikationsjobb, och hoppas på att jag övervinner svårigheterna med det eftersom jag börjar tröttna på både budskap och medier. Eller ska jag använda mitt nuvarande jobb som försörjning tills vi flyttar, helt enkelt?
Skulle kanske behöva gå till en karriärcoach. Men förr i tiden lyckades man väl fatta sådana här beslut på egen hand?
1 kommentar:
Spännande ändå med tanke på att du har så goda möjligheter att faktiskt lyckas med ett karriärbyte. Jag känner mig ganska låst o det kan vara lite frusterande. Skulle önska jag hade mer utbildning o den rätta utbildningen för vad jag faktiskt vill eller kan tänka mig att jobba med, men tyvärr saknar jag plugg-gnistan nu mitt upp i småbarnstiden.
Du kan ju ringa mig en kväll så kan vi bolla lite idéer för dig. Lycka till ändå o trevlig helg kompis! Kram, Elise
Skicka en kommentar