Dagens mammaskämt

Pappa J sitter vid köksbordet och äter kvällsmat medan den ovanligt kvällspigga Gabriel kryper runt och "pratar" med honom.

Gabriel: Mammammammmammma!
J: Kan du inte säga pappa istället?
Gabriel: NEJNEJ!

Myrkryp

Förra gången jag var föräldraledig gick jag på ledighet vid trettonhelgen, precis som nu. Den gången började jag jobba 10 november, och då var jag extremt sugen på att jobba istället för att vara föräldraledig.

Den här gången har jag trott att jag skulle vilja dra ut på det i en oändlighet. Så kändes det också - tills för ungefär en månad sen. Kanske är det hösten som bidrar, jag vet inte. Men nu längtar jag enormt efter att få luncha med kollegor och få äta upp maten utan tjat, skrik, gnat och att resa sig upp sjuttielva gånger för att hämta olika grejer. Jag längtar efter att få sitta vid datorn i flera timmar och tänka på andra saker än barnbehov. Mest av allt längtar jag efter att fylla dagarna på annan plats än hemma, och med annat än ständigt upphackade stunder av plock, mat, disk, tvätt och små, små stunder med vuxentankar.

Fram till nyår ska jag väl stå ut, och se till att krama barnen så mycket som möjligt. Men det är svårt att bli av med myrkrypet i benen som triggar igång ilskereflexer när det skriks, tjatas och gnölas. Jag jobbar på.

Veckorapport

Hemtentaskrivande för fullt. Onsdag: biskopsträff i Uppsala, för att prata om hur jag ska gå vidare med präststudierna. Torsdag: utvecklingssamtal på jobbet, som faktiskt kändes bra - trots allt ska det bli spännande att vara med om den förändringsprocess som verkligen är igång nu. Fredag: galet mycket snö. Men den försvann rätt fort.
Lördag: fullmåne, vilket innebär en helt galen familj. Söndag: å så härligt badbesök, i en av de bästa simhallar jag någonsin besökt.

Det är speciellt att plugga psykologi. Mina familjemedlemmar blir nervösa, och visst: jag analyserar mer än någonsin tidigare. Funderar, skruvar ett steg till. Men jag tror att jag samtidigt är mer förlåtande än förr.

Dagens boktips

Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril. Jag är mitt i, så kanske säger jag något annat om någon vecka. Men just nu säger jag: å - missa den inte. Den väver ihop mig med alla andra människor, väver ihop arbete då med arbete nu, människors ändlösa existentiella funderingar med det som tar slut på en sekund. En sådan närvaro att man blir helt andlös. Hon skriver så omsorgsfullt, så på pricken, perfekt balanserat på vågen - skimrande, dallrande, hudlöst.

Den hade dessutom varit den ultimata valprogapandan, med både etos, patos och logos.

(Jag letar runt efter en eventuell hemsida, blogg eller liknande, för att få läsa lite mer om hur hon går tillväga i sitt skrivande. Men hamnar bara på länkar till bokrecensioner, och det vill jag inte ha just nu.)

Höstljus

Ironiskt nog är jag för närvarande väldigt okommunicerbar för att jag är helt uppslukad av psykologistudierna. Hemtentaskrivande pågår och den är av det mastigare slaget. Ett plus: det är så spännande att jag egentligen bara vill ägna mig åt det, men sånt är svårt att göra i praktiken med två mammiga barn.

I helgen blev det ett tankeavbrott i alla fall: fotoutflykt till Drottningholm. Fantastiskt ljus.

En hund och en NLP:are

Han letar ständigt matrester under matbordet, eller sitter vid bordet och tigger med stora cockerspanielögon. När han börjar bli trött eller hungrig går han och lägger sig på sin liggplats och gnäller lite.
(Gabriel - liggplatsen i hallen som han själv går och lägger sig i är babyliften, som numera står där när den inte längre används i vagnen.)

Hon vet att använda sin egen beslutsamhet till att nå sina mål. När hon börjar hamna i negativa tankebanor ser hon till att påminna sig själv om vilket beslut hon satt upp för dagen.
(Minna - igår pratade vi om att det bara är hon själv som kan fatta beslut om att inte gnälla, ingen annan. Idag hade hon sagt till dagisfröken H att hon bestämt sig för att inte gnälla idag, inte ens om gurkan.)

Textkonst

Jag råkade ramla över www.wordle.net som gör om en egenproducerad text till textkonst. Så snyggt, för en ordmänniska som jag.

Ett enda problem

Återbesök i Näsbypark idag, lek med gamla dagiskompisen. Lite konstig känsla att sitta på fiket och titta ut över vårt gamla hus, titta på alla invanda miljöer och veta att det ändå inte är hemma.

Innan vi åkte dit, på förmiddagen, pratade jag och Minna om hennes gamla och nya dagis.

Jag: - Hur är det, trivs du på nya dagiset? Känns allt bra där?
Minna, spontant och djupt bekymrat: - Det är ju det där med gurkan. Det är det som är problemet.

Minna är närmast militant grönsaksmotståndare (kul med och för en veggomamma...) och på nya dagiset uppmanas hon nu att till varje lunch äta någon liten grönsaksbit. Oftast blir det tydligen en liten skiva gurka.

Så, nu vet ni: det är bara gurkan som är problemet. Allt annat är bra.