Julfest i kyrkan idag, konsert i söndags med gåshudsframkallande Adams sång. Hur kommer det sig att något som jag avskydde som barn kan vara komplett mindfulness idag? Funderar på det rent fysiologiskt - vad är det som händer i nervbanorna?
Stora julbrödet är bakat, huset är pyntat, kransen hänger vid ytterdörren, julgodiset är gjort och granen är klädd (och ställd ovanpå ett bord, annars skulle den raseras fortare än kvickt). Det är julen när den är som bäst. Nu kan jag klara mig utan resten (förutom de kristyrdekorerade stora pepparkakorna, som vi ska baka imorgon).
Och till hälften får jag nog göra det också: min stackars mamma är dunderförkyld. Hon får nog stanna hemma och få sällskap av pappa och min syster, istället för att de kommer hit och firar med oss och mina svärföräldrar, som planen var.
Kraven i jultid känns inte alls betungande nu längre, efter att jag slutat ge julklappar till vuxna människor. Jag slipper springa runt i affärer och köpa saker åt folk, med en förväntan om att de ska bli glada fast de egentligen hade kunnat köpa något själva som de ännu hellre velat ha. Slipper ge bort prylar i en värld där folk åker till soptippen och slänger saker, där de översvämmat både ytor och psyke av prylarna. Hur ofta är det inte som våra samtal handlar om våra prylar? Jag kan fortfarande bli rejält stressad av andras stress, men jag slipper åtminstone vara personligen drabbad.
Min önskan med julen är att den får blåsa liv i människor igen, efter dagar som blivit allt kortare och mörkare. Doft- och känslominnen, som stannar kvar i kropp och sinne och skickas vidare till nästa generation. Inte identiska, men med ett korn av det där glödande. En puls som trycks vidare till nästa. Ett tomtebloss.
(Jo, till barnen ger jag julklappar. Men inte så många, för de fyller år om en ynka månad.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar