onsdag 21 december 2011

Julefrid

Jag börjar återvända från ett dygns influensakoma. Det blev till och med kolakok här på kvällen, det hade jag inte trott tidigare på dagen. Nu inväntar jag natten, men kanske kan vi faktiskt ta emot besök om ett och ett halvt dygn?

Fastnar bland julsånger på Youtube och framför allt den här: Det är en ros utsprungen. Något överjordiskt som drar iväg mig. I alla tolkningar - och den här är extra suggestiv. (Tips: höj volymen, den är väldigt lågmäld.)



Om ”Stilla natt” möter vårt behov av trygghet och tröst, talar ”Det är en ros utsprungen” om utsatthet.
Ur artikel i SvD.

Fast den här tycker jag också om. Lite mer värme och hopp är det i den, dessutom.



Värme, ljus och frid önskar jag - God Jul!

tisdag 20 december 2011

Tankar om dofter och jämställdhet

"Jag minns hur det doftade i mammas kök", är rubriken på en DN-artikel som fångade mig idag. En text om en entusiastisk förskolekock som lagar all mat från grunden, mest ekologisk. Blir så glad att det finns sådana människor.

Men det som får mig att gå igång är det där med dofterna. För min del är det dofterna i mormors kök som är så tydliga. Alltid en ångande värme från något som stod på spisen, ugnslampan som lyste med något spännande inuti. Det rustika träbordet som skulle dukas i extrarummet, ljudet när besticken lades ner på det. (Det där bordet hamnade hemma hos mig sen, men ljuden var inte alls desamma då. Underligt.) Spetsgardiner, blommande saint paulia i fönstren. Förkläden och finrivna morötter. En bänk i köket där man kunde sitta och lösa korsord och småprata medan maten gjordes färdig.

Det låter som en överromantiserad bild av en idealisk hemmafrutillvaro, av ett välordnat medelklasshem. Och jag undrar verkligen om det var så bra som mina minnen. Om min mormor var så stark som jag tänker, om hennes relation till morfar verkligen var så välbalanserad som jag uppfattade den. 

Mormor var modist och sömmerska och expedit i konfektionsbutiker. Hon födde tre barn och talade sig livet igenom varm för kunskaper som inte handlar om papper och böcker, utan en annan form av kunskap.

Henne tänker jag på när jag läser Yvonne Hirdmans bok "Gösta och genusordningen" (Bokus påstår att den bara kostar 21 kr, kan det vara sant? Mitt ex är lånat på bibblan.) Jag läser om hemkonsulenter på 1910-talet, som bodde hemma hos familjer i den lägre medelklassen och undervisade dem i konsten att rätt sköta ett hushåll. Jag läser om kvinnor som själva berättar sina livshistorier, med en början i 1900-talets första hälft: hur de hukat  inför de manliga patriarkerna. Och hur det arbete som kvinnorna gjorde blev osynligt.

Det är nog den sista delen som inte stämmer in på min bild av mormor och morfar. Jag slits mellan bilden av min stolta morfar som mångordigt hyllade kokkonsten, dukningen, träffarna, barnbarnen, barnen, blomsterarrangemangen, de hemsydda klädesplaggen, klädkombinationerna, barnklippningarna, akrylmålningarna, de drejade vaserna, trähantverken, allt som mormor trollade fram som en annan god fé. Morfar, som sa att "jag tar hand om disken, det tycker jag är roligt, gå och lägg dig du" och skvätte ner hela köket efteråt. Morfar, som ägnade sig åt pilliga scrapbookingprojekt och vävde tavlor. Morfar och mormor, som gjorde sånghäften till PRO-träffarna och fotodokumenterade allting. Kanske stod de lite utanför de traditionella könsrollerna, försöker jag?

Eller är den sanna bilden den här: att det var mormor som förväntades ta hand om matlagningen, köksstöket, projektledningen av alla släktträffar, sömnaden, städningen (fast: dammsugning var morfar bra på, det vet jag). Alltmedan morfar kunde sitta vid orgeln och spela medan vi lyssnade andäktigt. För inte kunde morfar laga  mat, även om han gick en matlagningskurs för herrar när han närmade sig 80-årsåldern. Han körde bil, han. Och pratade. Mormor fixade och lyssnade.

Men båda ansvarade för att göra livet trevligt, slår det mig nu. Båda kände ansvar och jobbade aktivt för att få till en bra stämning på alla släktträffar. Det kanske är det som gör det? Ansvaret för gemenskapen. För vi:et, helheten. Är det det som är jämställdhet?

Jag fick förresten ett ex av tidningen Femina när jag handlade duschgelé på Body Shop i förra veckan. Upprör mig lite över ett julklappstips på sidan 34, "sängkläder som inte behöver manglas eller strykas": "behöver bara tumlas så är det bäddbart och klart". Hos mig är alla sängkläder fullt bäddbara bara de är tvättade. Men jag tillhör nog inte riktigt Feminas målgrupp.

lördag 17 december 2011

En liten sjukling här bor i huset

Nu är han sjuk igen, febrig och eländig, lillplutten. Tre ynka dagar hann han gå på dagis efter avslutad penicillinkur som påbörjades vid senaste sjukhusbesöket (tredje gången på akuten denna höst).

Jag tycker att han ramlar mycket utan anledning, och de har till och med sagt det på dagis. Att han är snubblig. En riktig fena motoriskt har han väl aldrig varit, är mycket mer inne på att kommunicera, men ändå. Jag kan inte släppa det där med fästingbettet. Om det satt sig på nervsystemet, på något sätt? Om det är det som gör att han åker på en massa infektioner hela tiden?

Att på morgonen ha en kille på skötbordet som säger "icin! jaaaa!" på eget initiativ är bara sådär kul. Men det verkar inte vara någon fyrtiogradersvariant denna gång - peppar, peppar. Kanske slipper vi sjukhuset.

På måndag (om det inte blir sjukhusbesök innan dess) ska vi ringa vårdcentralen och fråga om vi behöver göra någon form av immunförsvarsutredning, som de faktiskt var inne på redan vid vårt andra akutbesök. Tredje gången var jag lite för stressad inför skrivarkursen för att ens fundera på det.

Nu sover han inne hos sin snarkande pappa. Sängen uppallad på tyska ordboken respektive svensk synonymordbok, för att det ska gå lättare att andas. Vid läggningen ville han byta kudde med mig (Gabriel alltså, inte hans pappa), och inte går det att slita den ifrån honom nu. Jag får stå ut med reservkudden.

onsdag 14 december 2011

Hitta hem

Att läsa en bok som Mio min Mio var som att dela en hemlighet med någon som förstod.

Från framsidan slog männens prat och röster in i henne, nu rev hon på sig luvan igen och fortsatte att gå, hela kyrkan runt måste hon, sluta cirkeln kring sig.

Jag läser Elisabeth Rynells Hitta hem, fortsätter mina skrivartankar och går en kurs i porträttfoto/street photography. Och det är genom den mixen som jag förstår det i mig själv: det handlar inte om att skriva unikt. Det handlar om att jag ska känna igen mig när jag läser. Känna igen det som är jag, någonstans, på något sätt.
















Bra porträttbilder tror jag också handlar om det. Jag ska känna igen människan i mig själv i den jag möter, både när jag tar bilden och när jag ser den. Kontrasterna, spänningarna och vidden. Och göra bilden till någon sorts balans, precis som vi försöker göra det hela tiden i oss själva.

En träningssak är det. Att hitta hem, hitta balansen.Tänker jag.


(Just idag har jag tippat lite, faktiskt. Ett barn som dödar ett annat i en buske, med samma händer som kanske åt en macka tidigare samma dag. Ett barn som ska leva vidare i den här världen. Föräldrar som ska leva vidare. Skolkompisar. Hur är det möjligt?

Andra barn som bott i Sverige i över tio år har utvisats. Illegala är de - har inte rätt att vara här, och får på något sätt inte plats. Vem ska ta den platsen istället?

Och jag tänker på vår ovilja att se. Hur vi vänder bort blicken. Eller så ser vi, en gång, men inte mer. Går det att öva upp sin förmåga att orka se - utan att gå sönder själv?)

onsdag 7 december 2011

Fritidspolitikern

Nu är jag en sån där då: fritidspolitiker. Premiär-nämndmöte igår kväll. Trevligt, ganska avspänt, kavajer och koftor lite om vartannat, möte i skolmatsal bidrog till avspändheten. Pappersbläddrande, frågor, "herr ordförande" och beslut.

Kanske är det mina överdrivna kontrollbehov och mindervärdeskomplex som spökar, men jag kan inte låta bli att tänka på alla beslut som fattas av människor som inte "kan något". Jag menar inte att de andra där saknade koll på något särskilt sätt. Jag menar bara rent allmänt: att människor som jobbar med något helt annat, och till vardags sätter sig in i helt andra frågor, på kvällen går på ett möte och fattar beslut om vart pengarna ska gå, vilka anställda som ska göra vad och om de har tänkt rätt eller inte. Är det vettigt?

I bakhuvudet finns Carema-skandalen och funderingar på hur offentliga upphandlingar egentligen går till. Det är förstås samma sak där, i de nämnderna.

Och det är knappast bättre att vara heltidspolitiker, för då har man istället rejält många fler pappersluntor att ta sig an och beslut att fatta. Tiden räcker nog inte till mer då heller.

Man ska också vara varsam med vilka idéer man kommer med på mötet, förstod jag, för det är dumt att ge bort dem till motståndarlaget. Det där har jag lite svårt att gå med på. Om jag ser vad som skulle göra en verksamhet bättre, och är politiskt aktiv för att jag vill ha ett samhälle som funkar bra, ska jag då hålla tyst bara för att det det gynnar mitt lag att göra det? Har vissa problem med det. Jag förstår logiken i teorin, men det är väl just det: jag är ingen höjdare på lagsporter egentligen. Det jag är bra på är att se bortom det som står i ett papper, knyta ihop saker med varandra och dra slutsatser som ibland är lite utanför lådan. Och så ska jag inte använda mig av just de förmågorna? Hm.

söndag 4 december 2011

Öppen rymd

Vet ni: jag har varit på skrivarkurs och är andlös över allt som den gav. Tre gåvor har jag fått:
1) Några ord i kön till middagen. "Men du har ju allt redan! Varför gör du det inte klart?" Det som skiljer mig från dem som har gett ut böcker är att de har gjort färdigt sitt projekt och släppt texten ifrån sig. Och det som hindrar mig från att vara där är jag själv.
2) Vetskapen om att jag inte faller när jag lägger ner skölden. Tvärtom: det är då jag får en starkare ryggrad. Det här låter så banalt att det är lite pinsamt, men det ska sägas ändå. Visserligen var vi alla där för att visa oss för varandra. Det var inte för inte som kursen hette Skriv din själ. Och det blir lite speciellt att umgås tätt inpå varandra i två dygn, och veta att gruppen löses upp sedan och ingen behöver någonsin återkomma till det jag sa och gjorde då. Men ändå. Det här gäller inte bara då.
3) Acceptans. Jag är den jag är, och jag är där jag är just nu. Ingen annanstans, och ingen annan. Det går inte att ändra på. Det bara är så.

Bästa kursledarna var det också: Maria Küchen och Lars Björklund. I ett fnissigt och ljuvligt samspel med varandra. Allt går att göra! Det är din text! Och bara Sigtunastiftelsens miljö: en kokong att gosa ner sig i, samtidigt som himlen känns ofattbart hög. Bästa deltagarna, som öppnade utrymmen för varandra och lockade fram texter som brann. Mjuka ögon, välvilja. Prestationsångesten som dök upp när jag insåg att några rejält etablerade författare också deltog på kursen försvann rätt snabbt. De är tydligen människor, de med. Kanske var julbordet väl överdådigt, dock. Kanske kunde stället vara något mindre lyxigt, så att fler kunde få tillgång till den fristad det är?

Men å, vad jag är nöjd. Mycket skrivet, mycket tänkt, mycket pratat. Och långa sjumilakliv framåt för min egen del.

(PS: det var nära att det inte blev något alls av med det här, som jag hade bokat någon gång i slutet av augusti. Gabriel fick hög feber igen. 40 grader som inte gick ner trots medicin. Feberyrsel natten till fredagen. Så det blev ett besök på stammissjukhuset, Astrid Lindgren. Hög snabbsänka igen, lungröntgen och antibiotika efter många tecken på något bakteriellt på gång. Men barnvakter kom och J kom hem från jobbet, så att jag kom iväg på kvällen med bara ett par timmars försening. Nu verkar han i stort sett bra, lillskrutten, men det blir inget dagis på hela veckan.)

måndag 28 november 2011

På lyxvisit

Gimo herrgård ett dygn i mörkaste november: uttrycket balsam för själen har sällan varit mer passande. Full koll på alla våra specialönskemål hade de också. Sprakande brasa, eftermiddagsscones, gnistrande stjärnhimmel på väg mellan herrgården och Kassörsbostaden där vårt rum låg.

(Alltså, hemsidan är rätt gräslig. Det är lite underligt faktiskt, alla deras trycksaker har en väldigt snygg och stilren design och där är de rätt noga med att vårda sitt varumärke, känns det som: men hemsidan? Hjälp. Men låt inte det avskräcka, jag rekommenderar mer än gärna stället.)

På lördagsförmiddagen sol och plusgrader, en känsla av tidig vår trots julgran ute och tomtedekorationer inne. Bruksmiljöer: det känns hemvant på ett bra sätt.



söndag 20 november 2011

Vem äger en text?

Om jag skriver ner det som någon säger och använder det som utgångspunkt för en novell, är det då min text? Om någon säger till dig vad du som ansvarig sjuksköterska ska skriva i en rapport, är det då din text?

I Babel i torsdags var det stora ämnet sanning och fiktion. En författare som skriver om något självupplevt får högre status än den som skriver om något "påhittat", var en röd tråd som jag tror stämmer. Och jag tror att den utvecklingen har gått ganska fort. Det är i sig ganska skrämmande. Är det bara den som har varit med om en våldtäkt som anses trovärdig att tala om problemet? Vem kan då tala om problem som inte har en "erfarenhetsmässig röst"?

Jag tänker också att det är en nedvärdering av fantasi i största allmänhet. Det empiriskt bevisade har en helt annan status.

Hos mig vaknar också grubblerier om det jag började med: vem som äger en text. Helene Hegemann, en väldigt ung tysk författare, var en av de intervjuade i Babel. Hon blev först hyllad för sin skildring av ett vilt leverne i Berlin, men när det visade sig att hon stulit en hel del personliga knarkupplevelser från en blogg blev det ramaskri. Jag håller med om att det är upphovsrättsligt illa, men de teser som Helene Hegemann driver tycker jag är väldigt spännande. Hon menar att väldigt få tankar är alldeles unika för individen, och tankar, åsikter och resonemang finns inte i ett vakuum. De ingår i det allmänna tankegodset. "Det finns ingen originalitet, bara äkthet", säger Helene Hegemann.

Jag har tänkt en del på det här när det gäller hysterin kring plagiering av texter i universitetsvärlden. Vad är en plagierad text, i en liten värld där studenter pressas in i att uttrycka sig med vissa specifika termer? Är det plagiat om jag skriver av något från kursboken, men inte om jag skriver av det min lärare säger? På något sätt verkar det skrivna ordet ha en särställning som jag inte tycker att det förtjänar.

Idag finns en artikel i DN om det omskrivna äldreboendet Koppargården, Tjänstemän polisanmäls för vanvård, som också har med det här att göra. Tjänstemän i stadsdelen misstänks ha fått den ansvariga sjuksköterskan att plocka bort alltför kritiska delar ur sina rapporter. Texten i den tryckta tidningen är lite längre än den på nätet. Där säger den anklagade tjänstemannen att:

"I det här fallet har jag uppfattat att vi var överens om de ändringar som skulle göra och jag har aldrig själv gjort några ändringar. Det är Mas själv som gjort dem".

Vems text är det då?

måndag 14 november 2011

Stopp är bra

På Gabriels förskola lär sig ett-och-ett-halvtåringarna att sätta upp handen och säga "stopp" när någon gör något de inte tycker är okej. Om någon försöker slå mig. Om någon försöker ta min mat. Om någon knuffas.

Nu har Gabriel börjat med det där hemma också. När Minna nästan klämmer honom mot spjälsängen på morgonen, i ren iver, blir det "stopp". När jag höjer rösten vid middagsbordet får jag ett "stopp". Och om någon på TV verkar göra något dumt ropas det också "stopp".

Jag blir nästan lite gråtmild nu när jag ska skriva om det. Att något så enkelt kan vara så svårt, sen, när man är vuxen. Var tappar vi bort det på vägen?
"Det här är inte okej, och det tänker jag berätta för dig nu, så tydligt jag bara kan."

Dags att införa stoppregel både här och var, känns det som.

lördag 12 november 2011

Lördagsblandning

Jag ser Miraklet i Lourdes på TV, reklamfritt och allt. En bitvis plågsamt långsam film, med människors blickar och rörelser mer i fokus än jag brukar stå ut med. I slutminuterna tänker jag: oj, vad bra den beskriver hur svårt det är att hantera att en människa förändras. En rullstolsburen ska vara rullstolsburen. En ytlig människa ska vara ytlig. Och min verklighet som jag delar med andra ska förbli ungefär densamma. Sluta skaka runt förutsättningarna, riva och bygga om!

Då är det lätt att förstå alla dödshot mot Irshad Manji, som jag läste mer om idag och inte slutar att fascineras över. Hennes Moral Courage Project motsvarar i stort sett allt jag skulle vilja ägna mitt liv åt. Hur behöver samhället förändras för att människor ska kunna vara så fria som möjligt? Hur kan människor uppmuntras att våga säga det som är sant, även om det är obekvämt? Och var kan religionen finna en plats inom det? Irshad Manji lyckas förena alltihop, och är själv muslim, feminist och homosexuell.

Mitt i allt det här, blandat med bokfestival på biblioteket, Fars Dags-bak och en stund med näsan över feministteologin, tänker jag en massa på Carema-skandalen. Jag kan inte tycka att huvudproblemet är driftsformen. Jag vägrar tro att alla företag är ondskefulla och inte klarar att göra det de säger sig göra (till exempel erbjuda "vård och omsorg med fokus på livskvalitet, professionalism och långsiktig hållbarhet", som Carema skriver på sin hemsida). Jag vägrar dessutom tro att det är en garanti för bra vård att den bedrivs i offentlig regi. Nej: jag tror att det krävs något mer. Kontroller, uppföljningar, chefer som vågar stå upp och säga sanningen, politiker som kan ställa upphandlingskrav som handlar om något mer än pengar. Och det tror jag gäller oavsett vem som driver verksamheten: ett företag eller ett landsting.

Däremot gör det mig vanmäktigt illamående att tänka på alla gamla som har mindre att säga till om än dagisbarn. Det_går_inte_att_ha_det_så.

måndag 7 november 2011

Skjuten budbärare

Jag går på Köttfri måndagslunch. Vegetarisk mat, föredrag om djurhållningens konsekvenser för miljön. Det sorlas och stojas men alla tystnar inför det faktum att energienhetförhållandet är 20:1 när det gäller kor som matas med spannmål, som de gör numera, istället för hö som de gjorde förr. De växer fortare med spannmålsfoder. Men det kostar: för att få 1 kg kött och mjölk behövs 20 kg spannmål (som hade kunnat användas till människoföda direkt istället). Förr i tiden var förhållandet 2:1.

Det blir också tyst när det framgår att djurhållningen i Sverige står för lika mycket koldioxidutsläpp som transporterna. Transporter beskattas av klimatskäl. Djurhållningen subventioneras.

FN presenterade en stor studie förra året, om att en minskad köttkonsumtion krävs för att förhindra de värsta klimateffekterna. Den blev inte särskilt uppmärksammad.

Mycket fakta blir det, men under alltihop ligger frågan om makt: makten att bestämma över vad jag ska lägga på tallriken.

Vid eftermiddagsfikat pratar vi om våra intryck, vi som var på föreläsningen. Det var helt frivilligt att gå dit, men vi är olika engagerade i frågorna. "Många nya tankar", säger en. "Det var bra, tycker jag", säger en annan. "Jag tycker nog inte att det var så bra", säger en tredje som i kön till lunchen sagt att hon ville ha svar på frågan om varför man inte ska äta kött, för hon hade ingen lust att avstå. "Han var verkligen ingen pedagog", säger en fjärde. Och de innehållsliga diskussionerna stannar av. Budbäraren skjuten - för att innehållet var för jobbigt att ta till sig.

Jag funderar på hur om jag ibland råkar vara en av de där, trean och fyran. Och vad jag förlorar på det.

lördag 5 november 2011

Alla helgons dag

Det glittrar från alla ljuslågor på kyrkogården. Var och en för minst en människa som kommit, varit och lämnat. Var och en för minst en relation.

Så är vi ihopvävda, allihop, i en väv som spinns vidare, vidare.

Att stanna i det. Och att få röra vid någon, och bli berörd, så att huden, sinnet och hela världen vidgas.

Kanske är det det som är livet, helt enkelt.

söndag 30 oktober 2011

Paradigmskifte och mitt NaNoWriMo-projekt

Thomas Kuhn är en vetenskapsteoretiker som antagligen de flesta som läst någon form av högskolekurs har hört talas om. Paradigmskifte är begreppet han blivit känd för. Ibland kommer så mycket ny kunskap och nya förutsättningar att man måste börja bedriva forskningen på ett nytt sätt. En vetenskaplig revolution. Vetenskapen görs utifrån en ny syn på sig själv.

Jag har bollat rätt mycket med det där uttrycket. För mig är det svåra att istället förstå begreppet normalvetenskap. Det kommer ju ny kunskap varje dag. Ny förståelse för världen. Nya "dammluckor" som öppnas, som förändrar bilden av kartan. "Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger", som någon gammal grek sa, om det nu var Herakleitos eller någon annan.

Så många år som jag har funderat på varför jag ibland känner mig utåtriktad, ibland inåtvänd. Ibland full av energi och effektivitet, ibland så seg och handlingsförlamad. Rätt smart när det gäller mycket, men riktigt korkad när det gäller att minnas en enkel, instrumentell instruktion. Oerhört uppfylld av att ta reda på helhet och sammanhang, medan jag struntar i detaljerna och aldrig minns vad karaktärerna heter i en bok eller film. Sanslöst, blixtrande arg ibland, över sånt som till synes är småsaker. Uppfylld av allt som rör normer och konventioner. Med ett desperat behov av att ha en grundplan för dagen, som kan justeras, men jag blir väldigt stressad av att inte veta: samtidigt som jag älskar och behöver att det händer saker. Och jag har funderat på varför människor beskriver mig som lugn, när jag själv ser mig som sjudande kvicksilver. Varför jag "måste" säga saker som jag känner för att säga ibland, bara för att provocera. Men framför allt, och det är här kopplingen till Kuhn kommer in: att jag alltid, i varje enskild situation, känner att jag behöver ta reda på och även i viss mån bestämma vem jag är, och det i sin tur avgör hur jag ska förhålla mig till omvärlden där och då. Jag upplever aldrig att jag är en och samma, det skiftar oerhört från en situation och en stund till en annan. Det var säkerligen därför jag läste personlighetspsykologi. Jag ville ha svar. Det enda svaret jag egentligen fick av just den delkursen var att vissa människor har stora spännvidder i sin personlighet, drag som krockar med varandra.

Ledtrådar hittade jag istället på andra håll i psykologin. Som begreppet arbetsminne och korttidsminne. Jag kan inte skilja dem åt, förstår inte åtskillnaden trots personliga mejlkonversationer med kursledaren. Och det känns inte som att jag har något av dem överhuvudtaget. De saknas, liksom. Mitt närminne finns i mina papparslappar och anteckningar. Utan dem är jag minneslös.

En annan ledtråd var hur en del människor är bra på att tänka långsiktigt och planera för att nå sina mål. Det kan inte jag. Det händer att jag sätter upp ett mål, men det kommer alltid annat emellan för att något annat känns roligare i stunden. Jag kommer aldrig till skott. Och verkar liksom aldrig lära mig av mina misstag: jag gör om dem igen, och igen.

I många år har jag tänkt att "jag har nog en släng av ADHD". Sagt att "vissa saker stämmer nog in på mig". Men bilden jag har haft av ADHD, trots många personexempel omkring mig som visar på motsatsen, har varit störiga tonårskillar som sitter längst bak i klassrummet och väger så mycket på stolen att de ramlar in genom i klassrummet intill för att de råkar ha en dörr bakom sig (ja, det hände i min klass en gång). Men jag har en väldigt aktiv, lättdistraherad och uppmärksamhetskrävande dotter, och känner igen otroligt mycket av hennes frustration i mig själv som barn. Så jag har funderat lite. Läst mycket på nätet.

I förrgår lånade jag en bok på biblioteket. ADHD - impulsivitet, överaktivitet, koncentrationssvårigheter, av Tore Duvner. Från 1997, inte helt färsk alltså. Men när jag började läsa var det som att få en röntgenbild av min hjärna, eller en planritning av mig själv (jag älskar planritningar). Den berättar om mig. Inte i vissa delar, utan helt och hållet.

Hm. Jag skulle kunna skriva en roman om det här. Och det har jag tänkt göra också: arbetsnamnet på mitt NaNoWriMo-projekt är Hundra bilder av henne. Med mig som fiktiv person i huvudrollen. En del hittar jag säkert på också, men jag tänkte faktiskt använda tiden för att utforska det jag nyss har hittat. Samla bilderna av mig själv. Tanken fick jag redan dagen innan jag lånade boken.

Sen får vi se hur jag går vidare.

torsdag 27 oktober 2011

NaNoWriMo nalkas

Det blev förkylt, varmbad, Babel och tidningen Skriva istället för Bar Grön ikväll. Inte så dumt det heller, för all del.

Tror att jag har en idé till årets NaNoWriMo.

Som vanligt dök idén upp i Humlegården, på promenaden mellan tåget och jobbet. Det vore drömmen det, att fortsätta morgonens privata tankeprocesser istället för att gå till jobbet och bli avbruten av annat.

Tiina Bruno, som driver konceptet Föräldrasmart, har berättat att hon skrev sin bok en sommar mellan kl 5 och 9 varje morgon. Innan resten av familjen vaknade. Det där har satt sig som en groende tanke. Kanske går det att gå och lägga sig i tid, och istället gå upp riktigt, riktigt tidigt och skriva under en period? Jag ska nog testa i alla fall.

(Jag har lyckats boka in mig på fotokurs i november också. Och så pluggar jag ju. Men det ska nog gå, jag har en smart skrividé som integrerar alltihop.)

måndag 24 oktober 2011

Älska gränslandet

Finns det något som kittlar tanken mer än allt som handlar om gränslandet mellan normalt och onormalt, liv och död, nu och då, tid och rum, förnuft och känsla, man och kvinna, människa och djur, utanför och innanför, lek och allvar, kropp och själ? Det där svävande, odefinierbara. Bara ordet på psykologspråk: övergångsområde. Transitional space. Ljuvligt. (Uppdatering på tisdagen: jag bytte ut "finns det något bättre än", för det är klart att det är bättre med liv utan närvaro av död, i bokstavlig bemärkelse.)

Jag kom plötsligt att tänka på mina underbara seminarier med Marie-Luise Angerer på Universität Salzburg hösten 1996. "Der posthumane Körper" hette arbetet jag skrev på hennes kurs: den posthumana kroppen. Vi pratade om könsrollernas överskridande, om hur det digitala förändrar vår kropps- och tidsuppfattning, om fysiska kroppar med mekaniska delar - cyborger. Och hon är fortfarande inne på samma områden, den fantastiska människan som fick mig att förstå begreppet queer och resonera kring kropp och själ som något utanför mig själv. Jag läste Wired Magazine och Donna Haraways A cyborg manifesto. Och var lycklig, ungefär som Ferdinand under korkeken.

Ja, det var tider, det.

söndag 23 oktober 2011

Det okontrollerade

Just nu har vi inget vatten. Vattenläcka i nästan hela Vallentuna sedan en timme tillbaka. Inte går det att köra tvättmaskinen, det planerade kvällsbadet blir inte av och disken står på bänken. Mineralvatten har införskaffats.

Och både denna dag och gårdagen har vi ägnat åt sjukhusbesök med Gabriel, igen. Hög feber, bara att åka in enligt Sjukvårdsupplysningen eftersom det gått så kort tid sedan den förra sjukhusvistelsen. Så det blev Astrid Lindgrens barnsjukhus kl 15-22 igår, och uppföljande besök kl 11-14 idag. Gabriel är nu rätt trött på folk som petar honom i öronen, sticker honom i händer, armar och fingrar, kräver att han ska kissa i en mugg eller vill att han ska inhalera adrenalin. Men han pratar om fjärilar och helikoptrar, hästar och "ditåt". Så många ord!

En sak blev av enligt planerna denna helg: familjepromenad med lite fotograferande. Nej, förresten, två: hemtentafrågan är inskickad också. I övrigt blev allt väldigt annorlunda.

Jag tänker att jag borde ha långsiktiga planer för mitt liv, med mål och delmål. Skapa en väldigt strukturerad blogg. Ha ordning och reda hemma med fack för saker och ting. Skriva en roman utifrån en disposition, kanske ett fint lappsystem med en lapp för varje kapitel. Men det misslyckas liksom hela tiden, av olika skäl. Jag vet inte riktigt om jag borde gräma mig över det eller låta bli.

Det jag undrar är framför allt: lyckas andra sätta upp sina långsiktiga mål, organisera sina hem utan ångest, vara nöjda med att gå till sina jobb och bli uppskattade för det, tänka långsiktig karriär och se framför sig hur livet ska se ut om ett år? Är det mig det beror på att jag ständigt misslyckas med det där långsiktiga och organiserade? Litegrann är det nog en total omdisposition av min självbild som äger rum. Jag, som alltid har tänkt att jag är en organiserad och effektiv människa. Istället känns det som om jag går runt i cirklar, gång på gång. Biter mig själv i svansen.

Lätt är det att skylla på andra, och se dem som bovar i dramat. Det är faktorer utanför mig själv som gör att jag inte hinner, inte förmår. Men jag tror att jag gör det lite väl enkelt (eller svårt) för mig genom att tänka så.






torsdag 20 oktober 2011

Bra bubblor

Två saker jag har lärt mig om skrivande på sistone:

1. Det är när jag hittar en bubbla åt en person jag beskriver, skapar en fiktiv värld som vidgas och får växa till något större, som det blir bra. Inte vet jag riktigt hur det går till. Kan det handla om att känna någon sorts kärlek till och respekt för den person jag beskriver, kanske? Ironi funkar aldrig. En överlägsen berättarton funkar definitivt aldrig. Då blir istället konsekvensen att den fiktiva personen pressas in och ihop, begränsas. Jag gör henne mindre än hon är.
Kanske är det därför som det är så svårt att skriva bra barnlitteratur. Det är så svårt att sätta sig på samma nivå, på riktigt. Att ta den ambitionen riktigt på allvar. Det är så lätt att det blir lite ironiskt, lite överpedagogiskt, lite... respektlöst.

2. Det som jag tycker är mest spännande att läsa om är det som inte är tvärsäkert. Där det glider, svajar, vacklar. Jag menar inte yttre konflikter, utan att det beskrivs ett skeende där det för berättaren inte självklart finns ett rätt eller ett fel. I första hand tänker jag faktiskt inte på romaner och skönlitteratur, utan på artiklar, reportage och bloggar. Kanske för att det är då det ofta blir mänskligt, i mina ögon.

Antagligen gäller det här också för annat än skrivande? Förhållningssätt? Jag tänker lite på religionshistorikern Karen Armstrong, som jag lyssnade på i måndags när hon pratade i Adolf Fredriks kyrka.

söndag 16 oktober 2011

Ingen fårskock, tack

Undrar hur det skulle vara att vara partipolitiskt aktiv i exempelvis Frankrike? (Jag vet inte egentligen, har knappt varit där. Men utifrån det jag läst mig till, inte minst i religionssociologin denna termin, är det en mer konfrontationsinriktad kultur. Det gäller att du står för din åsikt, och den ska vara din, inte gruppens. Den som vet bättre besked än jag får gärna kommentera.)

Tanken slår mig när jag är på väg hem från en inspirationsdag på Sveavägen 68 den 15 oktober. Japp, socialdemokratins högborg, och aldrig har jag sett så många nyfikna ansikten titta in genom glasrutan ut mot gatan. Jag är specialinbjuden, lite mittemellan outsider och en i gänget. Vi pratar om kommunikation och sociala medier, organisationsutveckling och kampanjer. Men också om ärlighet och rakhet, vikten av att kunna säga sin mening och stå för den istället för att prata bakom ryggen. Vikten av att man får vara den som säger ifrån, utan att bli utskälld för det. Och jag tänker på hur fel vi vi kanske har när vi säger att vi är sådana individualister i Sverige. Som jag ser det är vi ofta så rädda för att göra fel, göra något annat än det som förväntas i sammanhanget. Och det i sin tur leder till att resultatet faktiskt inte blir rätt. Det blir en fårskocksmentalitet. De riktigt bra förslagen kommer aldrig fram. Och det blir mer prat än förändring. Bara för att vi inte vill skilja ut oss från de andra.

Och nej, jag tror inte att det är unikt för dem som kallar sig socialdemokrater. Jag tror att det gäller för de flesta sammanhangen i Sverige. Normerna styr, man anpassar sig efter gruppen. I alla grupper. Och samförstånd är det som är bäst. Vi ska vara överens. Det är klart att det finns fördelar med det också, i vissa lägen, men det är tråkigt när det blir till ett överordnat syfte. Det kanske bara är i kärleksrelationerna vi har kommit ifrån det?

I fredags såg jag en stund av Skavlan, med Irshad Manji. Vilken människa: hon fångade mig totalt. En liberal muslimsk kvinna som pratar om vikten av att faktiskt ställa jobbiga frågor till människan du möter, istället för att avstå för att vara rädd för att förolämpa. Om du låter bli betyder det att du nedvärderar människor omkring dig - för du tror inte att de klarar av samtalet. Eller att du gör det.

Jag önskar mig fler samtal där det vågas lite mer. Och jag håller med Irshad Manji: jag tror att det ökar tilltron till och respekten för varandra. Jag tror att det gör oss mer mänskliga och fria.

(DN:s artikel om Irshad Manji idag gjorde mig lite trött, förresten. Det står att Irshad Manji pratar mer om normer och relationer än om religion. För mig är religion i högsta grad normer och relationer. Tyvärr hittar jag inte artikeln på dn.se nu, så jag kan inte länka.)

fredag 14 oktober 2011

Om det som alla andra också pratar

Det är svårt det här tycker jag. Juholthistorien, alltså. Å ena sidan mediedrevet: hur ofta jagas en enskild person så här hårt? Och mitt under den hårdaste bevakningen ändras dessutom texten på riksdagens sida om vilka regler som gäller för att få ersättning för övernattningsbostad.

Så mycket rädsla för att vara "boven" i dramat. Bära skuld i någon form. Det gäller att rädda sitt eget skinn. Den där rädslan verkar nästan gastkramande.

Å andra sidan krävs det förstås att man kan lita på en partiledare. Jag vet i och för sig inte hur mycket jag litar på exempelvis Carl Bildt. Men det är jag, det.

lördag 8 oktober 2011

Världsfestlig dans


Idag blev det afrikansk dans och sång på Världens fest i Åbybergskyrkan i Vallentuna. Gabriel stod och dansade mitt i ringen en stund, mellan oss körseminariedeltagare, medan vi sjöng Asikhatali. Underbart. Och roligt att träffa mina gamla instruktörer från Dansdojon sen åratal tillbaka - nästan tio, tror jag.

Mitt i sången blev det också lite resonemang om maktstrukturer, precis som en uppföljning av Niceville igår. Att vi behöver låta andra föra fram sin röst för att själva få plats för vår egen. Att det hänger ihop. Det är därför det inte riktigt funkar att bara tänka att jag satsar på mig själv, tänker jag. Det funkar inte att satsa på mig själv utan att också satsa på andra.

Saknar sången och dansen - ja, det är nog så. Samtidigt är det just nu skönt att inte ha fasta aktiviteter varje vecka. Behöver en ad hoc-termin.

Gabriel charmade alla vid buffémiddagen: lekte tittut och pratade om alla saker i rummet. Blommor, te, gaffel. Han lär sig nya ord varje dag, och lyssnar oerhört intensivt på allt som sägs även om han tycks vara sysselsatt med något helt annat. Bäst hittills är när han släntrade runt i köket medan jag och J satt kvar vid köksbordet, och jag sa till J: "Det kommer säkert till användning ändå" (om något vi köpt). "Säkert!" sa Gabriel med eftertryck och gick vidare.

Nu ska jag titta på Annie Leibovitz.

fredag 7 oktober 2011

Livsrum

När jag pluggade i studentkorridor i Uppsala, på Rackarbergsvägen med delad toa/dusch och allt (att man stod ut!) blev jag ombedd att skriva på ett papper åt en korridorare. Vi kan kalla honom P. Det jag skulle göra, rent konkret, var att intyga att han ämnade bo ihop "under samboliknande former" med en annan man, när de fått kontrakt på studentlägenhet. Jag minns inte om det var ett krav för att få studentlägenhet att ha ett sådant förhållande, eller om man gick före i kön. Men två personer som hade olika kön behövde inte skriva på något papper, såvitt jag vet. Parentes: P:s pojkvän brukade också smusslas in i korridoren efter att alla gått och lagt sig, för att de inte skulle behöva avslöja för alla att han hade herrbesök på rummet. P kalkylerade med att det bästa var att hålla sin kärlek hemlig, bara för att den han hade valt råkade vara av samma kön. Det är helt galet.

Det som får mig att komma ihåg det här är filmen Niceville. 60-talets Missisippi, raslagar med bussar för svarta respektive vita och lagförslag om krav på separata toaletter för färgade hembiträden för att de inte ska sprida smittor till de vita. Det handlar om konventioner som genomsyrar och påverkar allt. Och, förstås, handlar det om hur man som människa ser på sig själv och på andra.

Jag tänker att 60-talet inte är långt bort. Mina föräldrar blev vuxna under 60-talet. Och jag tänker att vi fortfarande har så många förtryckarstrukturer, som får människor att huka sig, knäcka sig. Grupper, individer, världsdelar.

Visst är det en förenkling, det handlar om en film. Men jag blir ändå oerhört tagen av hembiträdet Aibileen som ständigt uppmanar sin skyddsling, det vita lilla barnet som säger att "you are my real mummy", att säga tre saker: Jag är snäll, jag är vacker, jag är viktig.

Hmm, jag har en del att fundera vidare på här. Det jag tänker är att det som jag uppfattar som så starkt är att drivkraften till att bryta sig loss finns hos varandra, samtidigt som det är de andra som riskerar att stänga till. Måtte vi se att vi kan öppna livsrummen för varandra, istället för att begränsa dem.

Normerna finns ju inte av sig själva: det är vi som skapar dem och upprätthåller dem.

(Jag tänker också att kyrkan har båda de här rollerna, och i filmen förekommer båda två. Ibland är den en befrielserörelse, som stärker och får människor att bryta sig loss. Ibland är den en bevarare av förtryckarstrukturer. Men det är kanske ett ämne för ett helt annat inlägg.)

tisdag 4 oktober 2011

Posttraumatiskt sjukhussyndrom

Tänk om vi inte hade åkt in? Det mal i huvudet hela tiden. Men det gjorde vi, på söndagseftermiddagen. Vi trodde att Gabriel hade borrelia, eftersom vi såg en ring runt hans fästingbett från i somras. Och dessutom hade han nära 40 graders feber, och var inte alls sitt vanliga jag.


Borrelia var det inte, trodde de på Danderyds sjukhus efter nästan tre timmars väntan. Däremot hade ett rött utslag under ögat blivit tydligare och tydligare under timmarnas gång: och det var läkarna oroliga för. Så oroliga att de uppmanade oss att åka direkt till Astrid Lindgrens sjukhus, definitivt inte åka hem. Det sattes också bedövningssalva så att det snabbt skulle kunna sättas en veninfart vid nästa anhalt. På Astrid Lindgrens sjukhus fick vi vänta i dryga två timmar till innan vi fick läkarbedömning. Samma svar där: risk för allvarliga biverkningar av hjärnhinneinflammation om inte antibiotika sattes in direkt. Så vi fick ett rum vid ett på natten, och Gabriel sträckte tacksamt ut sig i den enorma sjukhussängen. Så liten. Så sjuk - tänk om vi missat. Dödligheten är tydligen nästan total om man inte behandlar alls. Det går nästan inte att skriva.



Infektionsavdelning betyder att det finns alla möjliga smittsamma saker på avdelningen. Därför fick Gabriel stanna på rummet. TV i all ära, men det räcker inte för en aktiv ett och ett halvt-åring, inte ens om han är så sjuk att han inte ens har lust att äta pannkaka. Vi hade bästa rummet och det räddade mycket: utsikt över ambulanser, promenerande människor, parkvårdsbilar lastade med träd, och framför allt aktiviteten på helikopterplattan. Tur!



Fantastiska människor mötte vi också, med en kunskap i bemötande som gör en stum av beundran. Det är nog inte ofta Gabriel har skakat på huvudet så många gånger, men de pratade hela tiden med honom, inte med mig (jo, ibland, men jag tror det framgår vad jag menar). Sånt gör skillnad.

Antibiotikakuren fortsätter nu hemma, och redan på fredag blir det kanske dagis, om än inte en full dag.

Nu har jag lite posttraumatiskt sjukhussyndrom. Tänk om.
Men jag ska snart gå in och höra hans snusande andetag i spjälsängen intill vår säng. Och vi är hemma.

tisdag 27 september 2011

Två böcker som inte lämnar mig

Jag har en hel rad böcker jag har tänkt skriva om. Men orden lämnar mig på kvällarna just nu, glider iväg ungefär samtidigt som jag lämnar mitt ordtunga jobb.

Vill ändå tipsa om de här två, innan jag glömmer dem helt. De har funnits med mig hela sommaren. En del böcker vill jag inte läsa ut på en gång: ofta facklitteratur, ibland - men mer sällan - också skönlitteratur. De här har jag därför tidvis parallell-läst. Och det tror jag var väldigt bra, för tankegångarna korsar varandra.
I bakhuvudet vid läsningen har jag också Åsa Nilsonnes resonemang om acceptans.

- Att vara fri och höra till. Om viljan att vara sig själv och viljan till anpassning. Erica Falkenström.
Handlar om hur man formas in i normer och roller. Att jag som människa alltför ofta har fokus på det jag tror förväntas av mig, istället för det som är "jag". Och den handlar framför allt om en längtan efter frihet, och en annan längtan efter tillhörighet, och det är däremellan vi slits hela tiden. Jag tänker ibland att vi här i Sverige slåss stenhårt för att säga att vi är fria, obundna, oberoende. Vi vägrar tro på bindningarna: att de finns, ens att vi längtar efter dem. Samtidigt tänker jag också, särskilt efter att ha läst den bok jag ska nämna härnäst, att det kanske är mina egna resonemang jag funderar på. Det är kanske jag själv som vägrar gå med på det - men jag trivs bättre med att lägga det utanför mig själv.

- Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor. Inger Edelfeldt.
Den här boken skapar genast någon sorts New Age-flum-farhåga. Jag vet inte riktigt varför. Men den är ju trots allt skriven av den mest djuppsykologiskt bevandrade författare jag känner till. Och hennes sätt att skriva om känslor, rädslor och längtan utifrån både egna erfarenheter och de mest kända filosoferna gör det precis så bra som man skulle kunna önska. Jag har faktiskt fortfarande inte läst ut den. Läser den i små portioner, antecknar, funderar. Rekommenderas varmt.

söndag 4 september 2011

Lost in translation

Jag har gått igenom bubblan och är ute på andra sidan, tror jag. Bubblan med att ta fram ett nytt varumärke, ny tonalitet, nytt utseende och ny webbplats. Att översätta en hel organisations uttryck från byråkratispråk till normalt vardagsbeteende. Just nu är jag ute och famlar: vad gör man i vardagen när man inte kollar mejlen i mobilen hela tiden, måste ta megastora beslut utan att hinna tänka efter och bygger webbplats tills ögonen värker på kvällarna?

Det blir att strukturera om normalitetsbegreppet igen,helt enkelt.

Häromdagen började folk skriva på Facebook om att deras kurser startat. Jaja, det tar vi sen, tänkte jag i min bubbla när jag fick brev från Uppsala universitet i början av augusti. Men registreringstiden har gått ut nu. Kanske blir det ingen universitetskurs i höst. Kanske gör det inget i så fall. Jag ska på skrivarkurs med Maria Küchen en helg i november, och på porträttfotokurs i november-december: det kanske räcker så. Och så fritidsskrivandet som jag älskar igen. Inte som ett tvång, utan som en lekplats i vardagen.

Den där dallrande Lost in translation-känslan i Sofia Coppola-filmen är väldigt närvarande just idag. Både bokstavligt - kan inte riktigt släppa översättningsuppdraget - och som bildspråket i filmen. Kanske hjälper det med en stund i hammocken.

onsdag 24 augusti 2011

Nytt kapitel


Han är så imponerande tydlig i sin kommunikation, ettochetthalvtårsplutten. Jag frågar, när jag lämnat Minna på hennes dagis: "vill du gå till ditt dagis nu?". Han vrider sig mot mig, möter min blick och nickar med eftertryck.

Då känns det faktiskt rätt okej med en förstalämningsdag på dagis. Fast lite skar det i hjärtat ändå. Nu är han med en massa andra människor på dagarna. Inte med oss. Och så ska det liksom vara jämt.

Snart ska jag jobba 80 procent, tröstar jag mig med. Då tänker jag ha en och annan ledig vardag med barnen.

Och vi hann med både picknickfika i lekparken, dammsuga, leta fina klackskor i klädkammaren till jobb-finfesten den 2 september, leka skola på tomten och laga potatisgratäng - efter dagishämtningen klockan två.

Det blir bra det här.

torsdag 4 augusti 2011

Pride in the name of love

Efter ett deprimerande dåligt seminarium igår - där folk bara pratade om strukturer och inte om innehåll - gick jag på inklusiv mässa i S:t Jacobs kyrka. Med delande, med varande. Precis det som de inte lyckades sätta ord på i seminariet. Jag kan inte riktigt beskriva för ickekyrkoanhängare vad det är som är så magiskt med bra gudstjänster. Kanske att det verkligen är hela jag som får vara med. Alla delar på en gång. Stå upp - och var inte rädd.

Det tänker jag på när jag ser glimtar av ett TV-program nu på kvällen, om människor som föds med två kön, intersexuella. De berättar om skammen över att vara onormala, konstiga. Om hur de hela tiden döljer delar av sig själva - grundläggande delar av sig själva.

Det borde inte behövas. Men det gör det.

Därför känns det som om det allra mest meningsfulla i livet är att hjälpa sig själv att sluta skämmas, och bidra till att andra slutar skämmas. Ta bort skammen över den jag är.

Dit hjälper inget positivt tänkande i världen - då blir det ju bara värre om man inte tänker positivt, då får man skämmas över det också. Det behövs något på ett djupare plan än så.

Det behövs ord och handling. Hela tiden, varje dag. Att man står upp, ibland till och med när man är rädd. Ibland, kanske allt oftare, utan att vara rädd.

måndag 1 augusti 2011

Ekobad

Minna lekte restaurang i badet ikväll. Det skulle produceras färskpressad apelsinjuice. Hon skanderade ljudligt: "Det här blir riktigt fin juice. Ekologisk och bra." Jag, som passade på att städa badrummet under tiden hon skötte restaurangen, hajade till lite. Då kom ett lite generat leende. "Vad betyder ekologisk egentligen?" Och så hade vi en liten pratstund om det.

Känner mig lite stolt över att plantera små världsbildskorn.

söndag 31 juli 2011

På svalning

Två av de sista morötterna från årets skörd, på svalning i ett miniglas med kallt vatten innan Gabriel fick dem.

fredag 29 juli 2011

Människor som du och jag

Det lämnar mig inte. Jag har nästan blivit besatt av situationen på Afrikas Horn. Barn. Svälter ihjäl. Hela tiden. Och här står vi, på Sergels torg idag till exempel, och pratar om att stå upp för människors lika värde. Jag gör det gärna, och jag är glad att jag med tusentals andra var på manifestationen idag och både sörjde och samlade kraft. Men pratet om människors lika värde ska sträcka sig längre och vidare än till Nordens gränser, annars skorrar det falskt.

Norgeattentaten har försvårat insamlingarna betydligt, man har hamnat i total medieskugga.

Vid insamlingen efter jordbävningskatastrofen i Haiti fick Rädda barnen in 20 miljoner kronor på två veckor. Till Afrikas horn är de uppe i runt 1,4 miljoner kronor.

Jag läser diverse bloggkommentarer och texter på Newsmill om att det bara gör att svältkatastroferna återkommer när hjälporganisationer skickar mat till Afrikas Horn, att hjälporganisationerna borde sluta tjata om att det är problematiskt med höga livsmedelskostnader och istället inse att livsmedelspriserna bör höjas - för att de som producerar maten ska få skälig ersättning och kunna investera och utveckla. Antagligen, och jag är säker på att jag definitivt inte har hela bilden klar för mig. Även FN skriver att de akuta svältinsatserna behöver kompletteras med andra former av stöd.

Men det jag vet, utifrån rapporteringarna som utifrån mitt tycke kommer alldeles för glest jämfört med mycket annan nyhetsbevakning, är att barn, och deras mödrar och syskon och pappor, svälter ihjäl hela tiden. Och den som tycker att alla människor är lika mycket värda kanske kan ge något. Låta en mamma slippa begrava sitt barn.

Det är svårt att identifiera sig med svältande. Vi är liksom inte vana vid tanken på att svälta ofrivilligt överhuvudtaget. Men att identifiera sig med rädslan för att förlora de allra närmaste tycker jag är ganska lätt. Och den bär vi väl alla på.

Jag vet inte hur mycket det hjälper i längden. Men jag vet att det inte hjälper mig i längden om jag istället köper en ny tröja just nu. Jag försöker hellre rädda liv, när jag faktiskt inbillar mig att jag kan.

Här står hur man gör om man vill skänka pengar. Jag tror faktiskt att jag ska mejla någon hjälporganisation och fråga vad jag kan göra mer än det.

torsdag 28 juli 2011

Nyanser i bussresandet

För att komma hem från utomhusbassängbadet - jag rymde från jobbet efter lunch idag, för att hinna gå och bada med Minna en eftermiddag - tog vi bussen. Inte många på den, som vanligt. Ändå var det en annan känsla än vanligt. Minna satt längst fram, på högsta platsen, för att se så bra som möjligt, och hon var alldeles extraordinärt tyst och lugn under resan. Stillsam, ett ord som sällan brukar passa in på henne. Själv satt jag nästan och dåsade till. I den näst sista rondellen kom jag på det: busschauffören lyssnade på klassisk musik. P2. Vilken njutning jämfört med det vanliga reklamradioskrålet, och dessutom - vilken stämningsskillnad det blev i bussen.

Jodå, jag kommenterade det till busschauffören när jag klev av. "Visst är det härligt", sa han med ett brett leende.

onsdag 27 juli 2011

Läsvanor

Jag har oroat mig lite när Gabriel under ett par dagars tid har grävt fram och suttit och bläddrat i Jägarskolan och en bok om Vietnamkriget. Nu verkar han ha kommit över den fasen: idag satt han i köket, till synes djupt försjunken i Harry Martinssons Aniara.

tisdag 26 juli 2011

Höststudiebeslutet fattat

Jag brukar tänka att det är bra att satsa på lust när det gäller vad jag ska göra på min fritid. Men så småningom börjar jag inse att det i sin tur kan betyda att jag saknar långsiktighet och inte kommer fram dit jag vill i min vardag. Så den här höstterminen ska jag kanske, om tid och energi räcker, läsa B2-kursen i religionsbeteendevetenskap så att jag så småningom får göra min efterlängtade C-uppsats i religionspsykologi. Det är ju först då som jag kan få en teol kand-examen, och först då som mina teologikunskaper riktigt räknas.

Svar inlämnat till studera.nu alltså.

Man kan förstås fråga sig varför jag alltid "måste" plugga överhuvudtaget. Men jag skulle hursomhelst läsa en massa facklitteratur, och vilja diskutera religion och livsåskådning med folk, och då kan jag ju lika gärna få poäng samtidigt, tänker jag. Den här kursen är på halvfart och IT-distans, ska jag kanske tillägga. Så med kurslitteraturläsning på tåget behöver jag nog bara lägga någon kväll i veckan eller så. Tänker en tidsoptimist.

måndag 25 juli 2011

Ett och ett halvt (och fem och ett halvt)

Idag blir han ett och ett halvt, lillplutten som igår gick hem från lekparken för egen maskin. Säger "gurka" och "mjölk", förstår nästan allt man säger och tar initiativ till ett trevligt telefonsamtal genom att gå och peka på telefonen, hålla handen vid örat och låtsasprata lite. Han fick en egen liten väska i present, eftersom han aldrig får leka med syrrans, och så blev det massor av smaskig vattenmelon till efterrätt.

Minnas fem och ett halvt-årsdag firade vi med hembakt kardemummakaka i lördags, med benäget uppätnings-bistånd av grannbarnen. Samtliga barn genomblöta efter att ha lekt i vattenspridaren i någon timme.

söndag 24 juli 2011

Avslut och öppningar

"Det enda som är beständigt är förstörelsen". Så sa Sara Stridsberg när hon sommarpratade i P1 i torsdags. Och av en slump snöade jag samma dag in på P.J Harveys fantastiska, men inte särskilt livsbejakande, låt och musikvideo "All and everyone" Mitt i semestertider. Fast så är det ju även i en senare vers i En vänlig grönskas rika dräkt, förstås: "Allt kött är hö, och blomstren dö, tiden allt fördriver".

Allt det vet vi ju. Egentligen. Men ett liv ska vara i 80-90 år, minst. Döden ska inträffa av förutsägbara orsaker. Sånt som en massmördares massaker i Oslo inte är.

Det hade kunnat vara jag eller någon jag känner, en bekants barn, som dog där på Utøya. Visst är det därför jag blir så berörd, det är därför medietäckningen är som den är. Trots samhällssystem, trots demokrati, trots frånvaro av svält - det händer ändå. Det borde inte vara möjligt. Och jag tänker på föräldrarna som säkert ältar det om och om igen, "om jag inte hade låtit honom eller henne åka", "om hon inte varit som hon är". Det är en sorg som skär. Jag kan nästan glida in i kropparna på dem som såg bombexplosionen i centrala Oslo, även om det går lite över gränsen att föreställa mig att stå öga mot öga med en massmördare. Men det är i min egen verklighet.

Ändå lyser hoppet igenom så mycket, engagemang, kärlek, i rapporteringarna från Norge. Via Facebook hittade jag till Deepeds lysande blogginlägg idag, om människors och i synnerhet norrmännens kraft i det som sker. Jens Stoltenberg, de överlevande.

Plats att sörja måste det finnas. Plats att hata för dem som är anhöriga.

Men öppningen ligger i att bära upp världen, hålla upp och hålla om den. Även om den allomfattande förgängelsen och förstörelsen finns omkring oss.

(Ett litet PS: Lite tänker jag ändå på medierapporteringen, hur vi funkar. Hur begränsad vår kapacitet är att ta in. Jag tänker på Afrikas Horn, där mer än nio miljoner människor, hälften av dem barn, står inför den värsta livsmedelskrisen någonsin. Nio miljoner. Det säljer inga lösnummer. Men jag orkar inte heller ha bilderna framför mig på frukostbordet. Däremot läser vi allihop om Oslo, lägger timme efter timme på det. Borde man skämmas, eller är det bara mänskligt?)

torsdag 21 juli 2011

tisdag 19 juli 2011

I solnedgångstid

På somrarna blir det tydligare än annars att åren läggs på rad, tycker jag. Kanske för att det är en så komprimerad tid.

Mina fyra veckors semester tar slut om ett drygt dygn. Besök över midsommar med busiga barn, multietni-megasvensk midsommar i Rönninge by, Junibackens sagotåg och påhängsen katt. En veckas hetta hemma med hammockhäng, grönsaksskörd och lekkompisar som avlöste varann. En vuxenkväll på stan i ärmlös klänning, tropisk värme med Hermans veggobuffé, ambitionsprat och Mapplethorpe på Fotografiska.

Och så: Åland. Sjösjuka på vägen dit och ett par småbarnskaotiska middagar, okej, men annars var det som Lou Reeds Perfect Day. Som en dröm att kliva in i. Morgonljuset genom spetsgardinerna på glasverandan, bastuhetta, ljumma havsvågor och len, len sand som visserligen förstörde mitt objektiv men som bäddade in hela själen i mjukhet. Knarrande trägolv, kardemummastinn ålandspannkaka, en himmel utan gräns. Traktorer och jeansvästar - en befriande suck av lättnad. Kuttrande vågor mot röda granitklippor. Skrattgropar, kittlingar, godnattpussar. Barnsligt och vuxet i en perfekt fusion. Vi hade varit i samma stuga förr, men då var vi tre, ny fyra. Så mycket bättre nu.

Hos mina föräldrar i Nora blev det mer av rutin och invandhet, nästan sömngångaraktigt. Inte samma fristad som förr. Kanske berodde det på regnet, kanske på att väldigt lite slår vår vecka på Åland.

Tänker på vuxenskapet - kan man vara vuxen i sitt föräldrahem? - och på de där lagren av erfarenheter som är jag. På var gränserna går mellan den jag tycker mig förväntas vara, den jag ser mig själv som och den som bara följer med i det invanda, det samhälleliga. På drifter och omedvetenhet, bindningar och längtan. Tänker på objektrelationsteorin, att jag som människa förhåller mig till andra utifrån de tidiga relationer jag själv har haft.

Min blick har vidgats den här semestern. Trodde att jag visste vem jag var, att jag hade koll på vad som format mig och vad jag vill. Och så skakade det plötsligt till.

Lite rostig känner jag mig med skrivandet. Läst och skrivit har jag nästan inte gjort alls under semestern: i det avseendet har det inte alls varit som vanligt. Klarar jag att ha ansvar för två stora webbplatser under några veckors tid, när jag knappt kan formulera en fullständig mening just nu...?

måndag 13 juni 2011

Marabouparken

Femårig bröllopsdag firades igår. Dagen var viskande, mjuk, välvillig. Som en nyförälskelse.





måndag 6 juni 2011

Doftminnen

Vi närmar oss hästarna i hagen. Jag får mig tilldelad en Ljomi som visar sig vara en skimmel med flera kilo man (alltså inte könet utan håret). Går fram försiktigt, pratar lite, sträcker fram handen, lägger grimman över öronen. Lutar mig mot hårremmen och då kommer den, doften. Alla minnen kommer rusande: kratta spån i spiltor, bultande förväntan i klubbrummet inför ridlektionen, tonårsrädslan för att vara fel och göra fel, hurtiga stalltanter och förebildstjejer med fantastisk sits, flödande värme när en häst somnar med mulen i min famn.

Besök av vänner som kommer på lunch på nationaldagen. Otvunget och skönt. Efter dryga två timmar går de mot tåget, värmen pulserar överallt och syrenerna, syrenerna! Jag ställer mig vid diskbänken. Häller ut de överblivna lättölsslattarna och där är han, morfar, som alltid drack sin Tuborg till maten. Blåste havsljud i de tomma flaskorna, skrattade högt och var tvungen att gå ut och röra sig efter en stunds sittande. Rastlösa ben, fladdriga händer som behövde göra den tidens scrapbooking i form av klippböcker och stora minnestavlor. Hur han lyfte mormor i köket trots att hon var rund som en sagotant och han spenslig som en morot.

Färska jordgubbar under näsan och jag är kanske sex år, sitter ute på tomten och ska ha kalas men det hopfällbara bordet är så vitt och blankt och jag blir alldeles bländad av solen. Ben som springer runtomkring, ballonger i torkvindan och tända tårtljus som nästan inte syns för att allt är oändligt ljust. Jag skrapar bort grädden och försöker att inte väga på stolen. Dricker saft ur sugrör och det roligaste är att sörpla så högt det går.

Finns det färre dofter på vintern? Eller är det upplevelserna som är fler så här års?

fredag 3 juni 2011

Gökotta och strandliv

Gårdagens gökotta var magisk. Och eftermiddagen på stranden, med Minnas f d dagiskompis och Gabriels kompis + familjer, var också oförskämt lyckad. Premiärbad för de modiga!

Premiärrädisorna är skördade, dessutom. Tre och en halv vecka tog det, är inte det rekordsnabbt?


Ingen demokrati utan vardag

DN Debatt idag skrev forskningsledaren för World Values Survey-Sweden om att unga svenskar (18-29 år) inte tycker att demokrati spelar så stor roll. En fjärdedel tycker att det är helt okej att styras av en diktator.

Det är deprimerande, visst. Men jag blir faktiskt ännu mer nedslagen över forskarens slutsatser om orsakerna. Att den yngre generationen fått en dålig "demokratilära" i grundskola och gymnasium, och att man i skolan "inte tar upp dess normativa grundvalar". Att de (citat) "får sin information främst från twitter och facebook".

Hallå?

Kan det kanske vara så att även de unga i samtal med vuxna får olika omständigheter bekräftade för sig varje dag. Det som betyder något för att få ett bra liv är framför allt status (som man kan få på olika sätt). Politiker är inte värda någon respekt. Uttrycker äldre vuxna de här omständigheterna på något annat sätt? Skulle inte tro det.

Det är här skevheten kommer in. Uppfattningen om att vi "äldre" redan är en förlorad generation, så nu gäller det att sätta allt hopp till barnen, allra helst några andra än de egna. Vi fixar det inte, men se till att barnen gör det! Därför ska vi satsa på att berätta för dem om etik och värderingar, ge dem en värdegrund och få dem att förstå skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Vi ska lägga pengar på all världens biståndsinformationsprojekt (oj vad vi suckade över de aldrig sinande ansökningarna till "information i skolan" när jag var med och bedömde ansökningar till biståndsinformationsprojekt), berätta om världsarv och ickerasism och förintelsen och mobbning och om att en annan värld är möjlig. Möjlig om de gör något. Om de ser till att agera.

Själva har vi nog.

måndag 30 maj 2011

Knasigt

Jag erkänner: jag har bara bläddrat i Knausgårds första bok, och känt mig lite trött. Får bekräftelse när jag bläddrar i Aftonbladet till jobblunchen och läser denna recension.

Förmågan och rätten att vara man, menar recensionen att den handlar om och är ett brinnande försvar för. Jag tänker: kanske snarare förmågan och rätten att vara norm-man, stereotyp mansroll till skillnad från kvinnan. Förmågan och rätten att inte behöva fundera över hur jag vill vara när jag är jag, istället för företrädare för en grupp.

Vill inte vara med i ett politiskt parti, inget religiöst samfund, inte medlem i någon organisation där det är tydligt vilka regler som gäller och där det därför blir ganska lätt att förändra dem om de inte passar. Men ställer gärna upp på normerna när det gäller kön, ålder eller samhällsklass, normer som till skillnad från partiprogram och organisationsvisioner svävar otydligt i luften och därför är övermåttan svåra att förändra. Det tycker jag är knasigt.

lördag 28 maj 2011

Filmtestarmanual

Nyss hittade jag via Bokhora till Bechdeltestet, som jag hört talas om men inte under den benämningen.

Filmen testas enligt dessa tre kriterier:

(1) it has to have at least two women in it,
who (2) who talk to each other,
about (3) something besides a man.

Första testet blir redan ikväll!

Samarbetsdialog

Bästa kompisen L var på besök hos Minna idag, båda 5 år. Efter uteleken satt de i soffan och tittade på barn-TV medan eftermiddagsglassen snurrade runt i glassmaskinen. Det var något realityprogram med barn.

"De borde samarbeta", sa L.
M: "Vad betyder det?"
"Att man jobbar bra tillsammans. Som du och jag, vi gör ju det", sa L förklarande.
M: "Ja, det gör vi ju. Samarbetar. Hihi."

onsdag 25 maj 2011

Förlåtande

I förskolevärlden tycker jag mig se att det ofta är väldigt viktigt att ett barn som gjort något dumt ska säga förlåt. Det låter bra. Men jag har ändå funderat på det där, framför allt när Minna ofta hävdat att båda ska säga förlåt, även om det är hon som har betett sig dumt mot någon av oss föräldrar. Det hävdas ibland att det inte är ens fel att två träter, men jag vet inte det... inte när det handlar om provocerande och rätt drastiska försök att göra mamma eller pappa upprörd. Ibland tror jag att det kan handla om temperament eller personlighetsutveckling. Hursomhelst: det som verkar ha gått in hos Minna är att man ska säga ordet förlåt, och sen kan man glömma och gå vidare. Vad som däremot har hänt behöver man inte reflektera över.

Själv är jag ganska dålig på att säga förlåt, i vardagen, i en relation. Inte i jobbsammanhang, tror jag. Men privat. Och om någon verkligen uppmanar mig att säga förlåt, "säg förlåt nu då", blir jag istadig som en ardenner. "Nähä, tänker jag inte, för det var jag som hade rätt, så om jag säger förlåt betyder det att den andre hade rätt", tänker jag för det mesta. Någonstans under ytan tror jag att det handlar om det där reflekterandet. Om jag säger förlåt utan att riktigt känna att jag vill det lämnar vi frågan outredd. Vi blir inte färdiga med hur vår relation har påverkats, med orsakerna och konsekvenserna. Eller så är jag bara småaktigt snål med att be om den andres acceptans - det skulle kunna vara så också.

Generellt har jag svårt för handlingar utan reflektion. Det är någon sorts respekt som saknas - för mig själv och för andra.

Därför blev jag väldigt glad på kvällens informationsmöte på Gabriels kommande förskola. Istället för att utkräva ordet "förlåt" av det ena barnet, det som har utpekats som skadegöraren, jobbar de med en annan metod: gottgörelse och reflektion. Linn som betett sig illa uppmanas att fundera ut ett sätt att göra Fia glad och nöjd eller åtminstone mindre ledsen. Hjälper det att hämta ett gosedjur, kanske? Medan Linn hämtar gosedjuret och ger det till Fia tror jag att det finns betydligt större chans att Linn tänker "oj, det där var nog lite dumt gjort" än om hon hade slängt ur sig sitt "förlåt" och sen direkt rusat vidare i leken.

Gottgörelse genom handling, och reflektion, istället för slentrianmässiga, automatiserade ord. Det tror jag på. Ska bli spännande att se hur effekten blir i verkligheten.

söndag 22 maj 2011

Vad är väl en bal på slottet

Jag har för mycket att göra. Dagarna fram till mitten av september är intecknade, nästan bokstavligt. Huvudet snurrar av designmanualer, kommunikationsplaner, avstämningsmöten, copytexter, inbjudningar, undersökningar och viktiga mejl.

Då dyker det upp en jobbannons. För ett jobb som jag annars skulle få starta eget för att få göra, med alla de risker det innebär. Ett jobb där allt jag pluggat, allt jag funderat på att ägna mig åt knyts ihop. Jag uppfyller kriterierna. Jag har redan börjat jobba mentalt: skriver ner alla idéer och tänkbara samarbetspartners.

Självklart är det tidsbegränsat, när jag nu har en trygg tillsvidareanställning. Självklart finns jobbet i en kontext där jag riskerar att bli vrålarg på människors inskränkthet. Kanske inte varje dag, men säkerligen någon gång i veckan.

Kanske är jobbet rätt trist, tråkigt, innehållslöst, utan mening. Eller så är det alldeles, alldeles underbart.

tisdag 10 maj 2011

onsdag 4 maj 2011

Om rättvisa

"När vi vaknade upp i går hade världen blivit något mer rättvis." Så skrev DN:s ledarskribent igår, om att Usama bin Ladin blivit ihjälskjuten utan rättegång.
Jag får det inte att gå ihop. Vilken status har folkrätten i Vita huset? På vilket sätt blir det mer rättvisa i världen av att den som är mäktigast, har mer resurser och tycker sig ha rätt att basunera ut sin världsbild, utan vidare hänsyn till någon annan, bestämmer sig för att ha ihjäl en människa (må så vara en brottsling och mördare)?

Jag tänker på det som en nära och kär vän, som i flera omgångar jobbat i häkten och på anstalter, sa när vi sågs senast. Han sa att det som han sett som de två enda möjligheterna att bryta mönstret hos de obotliga kåkfararna, de som begår ett brott och åker in, sitter av tiden, begår ett till, och hamnar i fängelse igen, är frälsning eller kärlek. Det vill säga: mening.

Och jag tänker också på det som en präst berättade för mig, om ett studiebesök han gjort i en muslimsk organisation verksam runt Ground Zero i New York. Han frågade den andlige ledaren där, imamen, om det inte var svårt att verka just där efter det som hänt den 11 september. Han svarade att jovisst, det var en del problem i början, men det som hade hänt sen var att de tvärtom fått ett större samarbete med andra organisationer.

Alldeles naiv är jag inte. Jag hade nog till och med kunnat tänka mig gå med på någon form av brutala metoder för att få ut värdefull information ur bin Ladin, något som skulle kunna vara till nytta för att kartlägga nätverken, hur mycket emot tortyr jag än är. Men den blodtörstiga hämnden, frossandet i förnedring och slutgiltighet, firandet, och den för mig naiva tron på att al-Qaida tar slut med detta: det smakar illa. Och president Obamas självbiografi, som stått i min bokhylla, tänker jag förpassa till soprummet.

måndag 18 april 2011

Manusarbetet fortskrider

Visst låter det seriöst? Jag har haft funderingar på att lägga ner skrivarkursen den här terminen. Det är lite för mycket som händer för att jag ska orka sätta mig och skriva roman på kvällarna. Men när kursläraren skriver om min text att det är "en mycket rytmisk och suggestiv prosa" måste jag ju fortsätta.

Nu har jag precis lämnat in den tänkta inledningen och inväntar respons.

Samtidigt är jag på slutspurten med kursboken av Francine Prose (vilket efternamn för en författare!) Reading Like a Writer: A guide for people who love books and for those who want to write them. Det tar en evighet att läsa den, mycket frustrerande för en snabbläsare som jag. Den måste läsas noga, och jag avskydde författaren i början. Nu har jag insett vad den gör med mig, hur den tvingar mig att ta till mig varje ord jag läser - och därmed tvingar den mig också att omarbeta mina texter, igen och igen. Massor av boktips får man också!

torsdag 14 april 2011

Ingen teknisk verksamhet, tack

Det står nu fullkomligt klart för mig. Jag har haft en iPhone i ett och ett halvt dygn och fortfarande inte lyckats ladda ner en enda app. Har total separationsångest från min lilla fina röda Sony Ericsson, som nu ligger dissekerad på IT-A:s skrivbord. Sorg.

söndag 10 april 2011

Ordtrötthet och ordglöd

I DN igår var det Tomas Tranströmer-special. Han sätter alltid de exakta orden precis rätt, Tranströmer. Det jag börjar inse, efter åratal av aktivt motstånd, är att sådant inte kommer vid första försöket. Och han beskriver själv ordens makt så bra i ett citat i tidningen:

– Jag blir ofta väldigt trött på ord. Jag kan känna en väldig förtvivlan över ordens mängd och ordens tråkighet, dessa textmassor som vältrar över oss ständigt och jämt. Inte minst på mitt arbete där jag varje dag får en massa trycksaker, rundskrivelser från verket som jag måste läsa ... Man blir helt enkelt förtvivlad över orden och hur de används. För lite andlighet. Jag kan också känna så inför vad jag själv skriver, att orden liksom är döda för mig. Så kommer en period när det är precis raka motsatsen, när de verkligen är inspirerande, verkligen fulla av liv. Ord är både underbara och fruktansvärt döda.

Mitt jobb blir så fantastiskt när jag lyckas behålla fokus på det: på att behålla de levande orden och skala bort de döda. Avbabblifiera. Och då handlar det ändå om brukstexter.

Det eftersträvansvärda: att lyckas skapa en skönlitterär text med ord fulla av liv. Det händer, någon liten stund då och då. Ett kort stycke. Ibland - kanske någon gång i kvartalet. Undrar hur många skönlitterära meningar som sätts på pränt för någon som lyckas få fram det där glödande, levande, i stort sett varje dag?

tisdag 5 april 2011

Krokus och orange vårjacka

Idag har en av våra nedtryckta krokuslökar lyckats resultera i en gul krokusknopp. Äntligen är gräsmattan snöfri, förutom en ynka rest av det enorma snöberget vid hörnet av tomten.

Och idag var det premiär för vårjacka. Jag hade tänkt satsa på en ny i år, en färgglad. Men just i år är det omöjligt att få tag i en färgglad jacka om man inte vill ha en sportvariant. Det är beige och brunt, brunt och beige som gäller. Så jag rotade fram min gamla billigtrench i orange, som jag tänkt rensa ut ur garderoben. Voilá - alla bilar stannar vid övergångsstället.

För övrigt bara jobbar jag. Och jobbar. Och jobbar jag inte rent fysiskt så jobbar min hjärna. Businesswoman, eller nåt.

(Fast i helgen var vi på öppet hus i riksdagen. Gabriel hade aldrig förr sett så många människor. Efteråt var det rätt skönt att vila ut en stund - på mitt jobb.)

måndag 21 mars 2011

Du är inte viktig

Inatt drömde jag att jag satt fast nere i någon sorts bergrum, och behövde hjälp för att klättra upp. Inte så att det kändes otäckt egentligen, jag visste att jag skulle ta mig upp, men antagligen inte utan hjälp.

Kanske håller jag på att gräva ner mig i jobbhålet just nu. Men det är så makalöst roligt. Det är ny design, ny webb med integration av sociala medier, ny tonalitet (bara det - att verkligen fundera igenom hur vi vill uttrycka oss, och ha ansvar för att det sedan ska slå igenom i alla led!), nya arbetssätt, nytt namn. Och jag är mitt i alltihop, och njuter som aldrig förr av att ha ansvar och ta ansvar. Jag känner mig viktig: förändringen sker så tydligt med hjälp av det som jag personligen bidrar med. De idéer jag lanserar idag blir verklighet imorgon. Antagligen är det en släng av maktberusning. Men också något jag väntat på i så många år, efter en segdragen förändringsprocess som tog massor av energi.

När jag vid middagsbordet berättade om dagens insatser, vilka diskussioner jag "vunnit" och just att jag känner att jag är med och gör förändring på riktigt, utbrister Minna: "Du är inte alls viktig!" Hm...

Jo, jag tror nog fortfarande att jag är viktig. Roligt har jag hursomhelst.

måndag 14 mars 2011

Allt

Ett nu som är ett nu och allt vi vet.
På en sekund blev nuet något annat.

Det är Japan, världens vackraste insändare i DN idag om oförmågan att stå ut med de ofullkomliga, ett chockövergivet foster på Blåsuts tunnelbanestation, en 31-årig Charlie som bara försvann efter en konsert i helgen, och stortavlor på stan om att förbättra sitt giftasliv genom att ha en affär. Så oändligt lite vi kan vara säkra på. När det gäller kroppen, tanken, själen, alltihop.

(Stortjejen tappar tänder, lillkillen lär sig äta med sked själv, jobbet ska byta namn, och kanske är det någonstans en sorgeprocess över det där tickandet som obönhörligen fortskrider. Lite sorg också över att ansvaret är så skärande svårt att ta: för oss själva, varandra, livet.)

onsdag 9 mars 2011

Förmågor

Internationella kvinnodagen igår. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter tre dagars intensivt arbete, men roligt har det varit: livspusselseminarium i Norrköping i förrgår, seminarium om osakliga löneskillnader i Kulturhuset igår och så uppföljning av alltihop idag.

Tänker på hur ofta det klagas på oengagerade människor, folk som inte bryr sig. Jag känner väldigt få av den sorten. Överallt ser jag människor som tycker saker, som vill saker, som gör saker för att förändra.

Igår kände jag mig särskilt stolt över de gånger när jag faktiskt knuffat fram unga, peppade och lite extra radikala människor (i nästan alla fall kvinnor, faktiskt, för det är oftast de som inte riktigt talar för sig själva, sorgligt nog). När jag har bidragit till att få valberedningar, arbetsgivare och andra grupperingar att tänka lite större. När jag har fått någon att förstå att en 80-talist inte har lust att "ligga på vänt" i fyra år för att kanske komma in i en styrelse nästa gång det är dags för val. När en människa blir enormt glad och stolt över ett uppdrag, och går in för det med full glöd istället för att ta det för givet. Och jag sörjer över de tillfällen när jag själv har fegat eller låtit avundsjuka ta över, så att jag inte har agerat som jag i efterhand hade velat.

Igår kväll såg jag första halvan av en dokumentär om Mahatma Gandhi. Medelmåttig i skolan, icke-religiös och blandkostare lämnade han Indien och åkte till England. Där blev han vegetarian, debattör och religiös - och där lades grogrunden för att han skulle bli en världsförändrare. Tänk om han inte hade fått skriva sina artiklar i Vegetarian Societys tidning, i slutet av 1800-talet, på grund av t ex fördomar mot honom som utlänning? Om inte människor hade trott att han kunde.

Jag önskar att vi orkar och vågar se varandras förmågor, ännu mer. Och att vi hjälps åt att knuffa fram varandra - även dem som inte tänker likadant.