måndag 31 januari 2011

Självrespekt och handlande

På många håll i självhjälpslitteratur pratas det om självkänsla. Öka din självkänsla! Jag har känt mig skeptisk. Det känns både egocentrerat och väldigt sorgligt att man själv ska behöva stå framför spegeln och säga till sig själv att man duger, bara för att man är den man är. Så ensamt. (Men visst, människor är ensamma, även om jag skulle önska något annat.)

De är så frikopplade från det jag tycker är att vara människa, de där metoderna för att öka sin självkänsla. Från det att vi föddes har vi ju haft relationer till andra. Speglat oss i och låtit oss bli speglade av andra. Kan man plötsligt bara skala bort allt det? Alla lager av påverkan och influenser som alla andra människor haft och fortfarande har över en? All den påverkan och den makt åtminstone över tanken som man själv har över andra, som till och med den mest maktlösa människan har (jag tänker på den hemlöse mannen invirad i en filt som ligger under Kungsbron, bara ett stenkast från porten till mitt jobb - han har en hel del påverkanskraft på människors tankar, är jag rätt säker på).

Jag läser Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar. Hon skriver att individens självrespekt är viktigare än hennes självkänsla. Det handlar om att respektera sitt jag och sitt eget värde som den tänkande, kännande och handlande människa man är. Se att mina handlingar räknas. För det är ju så jag gör skillnad: genom att stå för den jag är och agera på ett som jag tycker riktigt sätt. Det är så jag bryr mig om mitt liv, som jag har fått. Det enda liv som jag är säker på att jag har. Och jag påverkar andra i allt jag gör. I vad jag säger, vad jag inte säger, mitt kroppsspråk, de avtryck jag lämnar efter mig. Hisnande. Och det ställer krav.

När jag började på mitt förra jobb var jag med på en konferens. Det ställdes ett antal värderingsfrågor och man skulle räcka upp handen om man höll med. Jag märkte att jag svarade fel på den viktigaste av dem: Agerar varje människa alltid på toppen av sin förmåga, i varje given situation? Jag räckte inte upp handen. Jag var ensam. Större självinsikt eller dystrare människosyn än de andra, vad vet jag. Men när jag läser Heberleins bok blir jag bekräftad i det svar jag gav då. Om man tycker att Bertil agerar på toppen av sin förmåga när han genomför ett bankrån: hur kan man då straffa honom för det? Nej: en människa äger alltid sitt värde som människa. Men hennes agerande i en given situation kan underkännas. Det duger inte, som Heberlein uttrycker det.

Boken är superspännande. Jag återkommer nog i ärendet.

Kalas och skridskor


Gemensamt kalas för båda barnen i lördags, med folk i hela huset. G verkade tro att "jaha, så här ska det visst vara numera". Och hur ska han kunna veta? Fantastiskt fina tårtor fick vi också, som J bakat från grunden, kolla bara! Glada barn som proppade i sig majskrokar, syltkakor och tårta, byggde med lego och fiskade fiskdamm. Kände mig som värsta exempelmamman, förutom att jag nog skulle ha bakat för att mönstret skulle passa in på riktigt.

Igår, i strålande solsken, blev det skridskopremiär för M. Glad som en lärka stod hon på skridskorna på den lilla ispölen utanför biblioteket i Vallentuna C. Inte skulle det vara någon hand att hålla i, inte, trots att det var första gången. Själv stapplade jag runt en bra stund på mina urgamla konståkningsskridskor innan jag vågade ta ett riktigt skridskoskär. Då och då gläds jag över att vintern inte är över än!

torsdag 27 januari 2011

Fokuserad Barbielek

Igår började jag på Komet-utbildning. M är ju en riktigt bestämd ung dam med egna idéer och enormt stark vilja. Nu har vi tänkt jobba ordentligt med verktyg och metoder för att förhoppningsvis få färre konflikter hemma: mindre tjat och tjafs, och mer tid att ha roligt istället.

Det handlar om att förbättra kommunikationen med barnet, genom att ändra sitt sätt att bemöta det. Barnets egenskaper är svåra att förändra, de vuxnas också, och livssituationen ändrar man inte heller i en handvändning. Men bemötandet kan man faktiskt påverka.

Allt låter så fruktansvärt enkelt och självklart: uppmärksamma bra beteenden, skapa ett förtroendekonto där man ger beröm minst 5 ggr så mycket som kritik, välja sina strider och ha få men tydliga regler. Klart jag visste allt det där innan. Ändå är det så fruktansvärt svårt att hamna i stress- och trötthetsspiraler där jag (vi) inte orkar se eller höra. Och så blir allt bara så mycket jobbigare.

Som hjälp på vägen får vi deltagare många konkreta verktyg. Idag började vi med ett av dem: gemensam stund. En stund varje dag ska jag och M ha helt ostörd tid tillsammans, där det är hon som styr och jag som följer, utan att värdera och bedöma. Idag blev det Barbielek i närmare en halvtimme. Och det är så fruktansvärt skönt att verkligen vara där och då. Att tvinga sig själv att inte skutta omkring med ett "hoppsan, jag kom bara på en sak, kommer strax" var tredje minut. Ja. Det tror jag verkligen på. En halvtimme blir det kanske inte varje dag, men hellre en kort stund och ofta. Rekommenderas!

onsdag 26 januari 2011

Om ätande

Sorry, nu kommer ett jobbigt inlägg. Jag har läst ut boken Eating animals. Det var plågsamt. Men jag fick en rejäl omgång insikter. Folk tror att jag inte äter kött för att jag "tycker synd om djuren", eftersom jag säger att jag inte äter kött på grund av djurfabrikerna. Fast de flesta tror att jag hakar upp mig på att djuren dödas. Nej: det jag hakar upp mig på är att de lever ett sådant icke-liv. Att de s k konventionellt framavlade djuren inte kan tillfredsställa några som helst av sina behov (att vara i en stabil social flock, att få vara med sina ungar, att få ha strö på golvet om man är en gris - som har samma psykologiska utvecklingsnivå som en hund). Exemplen är oändliga. Safran Foer beskriver det tusen gånger bättre. Och hans filosofiska, etiska, kulturella och existentiella resonemang är fantastiska. Jag tror att jag tar särskilt illa vid mig nu, när jag läst lite psykologi. När jag vet att behov, signalsubstanser och hela paketet inte skiljer sig så värst mycket från våra egna.

Grejen är att jag tyckte att jag gjorde mitt genom att inte äta kött (nästan - fiskätandet har jag fortfarande inte lagt ner, men ska jobba på det). Jag hade så fel. Vad hjälper det, när djuren fortsätter gå omkring i de där låsta barackerna och inte få tillgång till dagsljus under hela sitt liv? Bara för att vi ska få äta dem sen. Bara för att det handlar om pengar. En industri, vinstmaximerad in i minsta detalj: antal timmars belysning, antal levnadsdygn, antal djur per kvadratmeter.

Tänker du på vad du äter?

tisdag 25 januari 2011

Ingen nollåring längre


Nä, nu har vi ingen nollåring i familjen längre: idag blev han ett.

Inte är han och Minna så värst lika till utseendet?

måndag 24 januari 2011

Hållbarare

En gång för tusen år sen läste jag en kurs i miljö- och utvecklingsstudier i Uppsala. Vi satt i hus som knappt var inrett när kursen började, och när de hade målat alltihop med miljövänlig färg fick jag sån huvudvärk att jag knappt kunde vara där. Vi var väl ett 30-tal personer kanske som sprang omkring i det där huset.

Jag googlade på namnet Cemus idag. Det är en hel värld numera. Jättekul! Fast lite avundsjuk blir jag också. Tänk vilka chanser de har, ungdomarna.

(Tanten har talat.)

söndag 23 januari 2011

Femåringsmamma






Idag fyllde hon fem, busungen. Kavat, bestämd, omåttligt social, dramaqueen, oförmögen att sluta prata, storätare, retoriker, dansprinsessa, problemlösare, gosunge, filosof, kladdfia, empatisk. Bland annat.

fredag 21 januari 2011

Dokumentären - se den!

Nu finns hela dokumentären om Hanne Vibeke Holst på SVT Play. Varför man ska se den? Jo, för att den handlar om en människa med en tydlig röd tråd. En människa som är den hon är så mycket som möjligt, trots att hon samtidigt säger sig vara så osäker. Sånt peppar mig - jag blir lite rädd av människor som verkar totalt orädda. Dessutom är hon både författare och feminist, med könsrollsutforskandet som drivkraft: och ändå lyckas hon.

Något på spåren

Det är nog någonting på gång nu, tror jag. Jag liksom skruvar mig ett steg närmare för varje dag. Försöker göra verklighet av det tema jag tänkt mig för året: att vara mer jag, helt enkelt. Och när jag måste vara mer jag måste jag också konkretisera det: vad är det jag gör då, när jag är så mycket jag som möjligt?

Flummigt, låter det, men jag gillar det.

Ramlade nyss, efter barnläggningen, in i en dokumentär med Hanne Vibeke Holst. Det satte också fingret på den känslan jag har just nu. När vi vet att så mycket är fel i världen - varför gör vi inget? (Tyvärr ligger inte hela dokumentären ute på SVT Play nu. Återkommer med länk.)

Ja, jag är skeptisk till positiv psykologi, och några sidors bläddrande i Sonja Lyubomirskys Lyckans verktyg (uselt översatt är den, dessutom) gjorde mig inte mer övertygad. Är det vetenskap när man tittar i skolfotokataloger, noterar vilka som ser mest "uppriktigt glada" ut, och sedan följer upp 20 år senare och konstaterar att just dessa var lyckligast? Hm - det kan aldrig ha något att göra med att de 1) har överklassbakgrund och fått det avväpnande leendet i generna, och så fortsätter de ha pengar och förutsättningar resten av livet, eller 2) att de som ler bredast är de som fått sig itutat att de är riktigt snygga och som annan vetenskap visar är det lättare att få både bra jobb och många partners att välja på om man är snygg, eller någon annan av många möjliga förklaringar. Jag tror mer på Bengt Brülde, en annan lyckoforskare . Lycka handlar om att vara en del i en helhet, tror jag, mer än att man själv har det så himla bra och tänker så positivt. Sammanhangen. Vävarna. Det är det som betyder något.

Å andra sidan är det tungt att ha insikt också. Ignorance is bliss. Jag blir verkligen inte lyckligare av att läsa Jonathan Safran Foers Eating animals. Men jag vill veta vad jag gör, och varför.

Nu ska jag krypa ner i badkaret och kurera snuvan.

söndag 16 januari 2011

En annan söndag

Man vänjer sig vid att inte vara navet i hemmatillvaron. Härligt att få sitta oavbruten vid datorn, och kunna tänka ut en lösning på ett besvärligt problem i ett enda svep. Härligt att fika och prata vuxenprat. Härligt att öka på stegen mer och mer ju närmare hemma jag kommer - öppna dörren, mötas av italienska matdofter, ett "iiihhh!" och ivrigt sälskuttande mot dörren.

Men korta är de, vakentimmarna med de små.

Var e vargen

Jag förstår inte. Det finns cirka 200 vargar i Sverige. 20 av dem skulle av någon vetenskapligt grundad anledning skjutas i år, enligt licens genomdriven i riksdagsbeslut.

Läs det igen: 20 stycken.

Den 13 januari hade 6 863 personer anmält sig som vargjägare i Jaktregistret.

Har de verkligen inget bättre för sig?

måndag 10 januari 2011

Ontdag

Vi la nog upp det hela lite väl abrupt. Övergången från föräldraledighet till jobb, bytet från bara-mammas-bebis till nästan-bara-pappas-bebis.

Hur är det möjligt att han ska vakna utan mig, sisådär 5 morgnar i veckan av 7?
Hur är det möjligt att bara se sina barn ett par ynka timmar varje kväll, om ens det?

Och jag tänker på dem som fått fly utan sina barn, som får åka till ett annat land för att jobba, som tvingats adoptera bort sina barn, flytta utan sin älskade, skiljas utan att veta när man ska ses igen.

Jag vet.
Ändå skär det sönder mig.

(Jo, de är jättetrevliga på mitt jobb, och det var skönt att sitta där i det brusande lugnet, lite småprat på håll, någon som lyssnar på musik i hörlurar, skratt i trapphuset - i övrigt få tänka, skriva, vara jag. Det är inte det.)

lördag 8 januari 2011

Ett år



Den här bilden tog jag den 3 januari 2010, för ganska precis ett år sedan. Bebis i magen, funderingar på hur Minna skulle hantera att bli storasyster, hur den nya familjemedlemmen skulle vara och på hur den stundande flytten skulle gå.
Det blev ett riktigt bra år, så här i efterhand. Många tankar, och jag inser alltmer att jag faktiskt har svårt för bloggformen: att prata till alla och ingen, så det blir inga detaljerade beskrivningar här. Men att läsa psykologi gör förstås att det händer saker med en, en flytt gör det också, liksom att få en större familj.

Kanske får bloggen en annan form snart. Vi får se. Eller så får den fortsätta bli en sporadisk ventil, på något sätt.

Det jag önskar mig av 2011 är bland annat fler samtal, på riktigt. 2010 blev det väldigt mycket internbeskådande, men jag vill ha mer tankeutbyte, flöde. Inte via nätet, det funkar inte för mig längre. Det ska vara öga mot öga.
Sen önskar jag att jag kan fortsätta ha en så nära relation med barnen som den jag haft nu. Det blir förstås annorlunda när man inte är föräldraledig på heltid, det är ofrånkomligt. Men på något sätt hoppas jag att vi får ihop det så att jag hinner vara med under deras vakna tid så mycket som möjligt.
Resten känns faktiskt underordnat. Skrivandet ska jag fortsätta med så länge det ger mig något, men har jag ingen lust så må det vara hänt.

Lite sent omsider, men: gott nytt år till er som tittar hit!