Konturer

När jag inte är där börjar jag tänka att jag kanske inte är särskilt troende ändå. I synnerhet när andra mentalt knuffar iväg mig, hela tiden. Från andlighet, religion, att tro.

När jag är där hittar jag botten i mig själv. En rasande, flödande "just do it-känsla", och samtidigt att det räcker så helt och fullt att vara jag. Att inte skämmas för begränsningarna.

I det svårfångade, motsägelsefulla blir mina egna konturer tydligare.

Jag ser Sarah Moon på Fotografiska och slås av just det: att det som inte är så tvärsäkert kräver så mycket mer av mig som betraktare, aktiverar mig.
Jag läser Stockholms stifts förklaring till sin kampanj "Ja till respekt". Och jag är så glad för varje stund jag vågar tro.

Spegling

Ibland står tiden stilla. Är det mitt barn jag ser, eller mig själv i henne?

Adrenalin

Nej, det är nog dags att plocka bort skötbordet. Imorse slängde sig G handlöst framåt. Jag hade ena handen på ryggen på honom, skolad av bvc, men inte hjälpte det. Fångade honom lyckligtvis en decimeter från kakelgolvet, huvudet rakt ner. Och jag ser scenariot passera framför mig, gång på gång. Men allt gick bra rent fysiskt.

M har denna helg:
* målat rosa och gula blommor på en vit soffa i Täby centrum, och det var helt tillåtet dessutom (konsthelg, "Spirit of art")
* varit på bio och räknat antalet sittplatser i salongen (60)
* varit på äventyrsgympa varvid det bästa var att hänga i romerska ringar med fötterna uppåt
* blivit imponerad av att min sånglärare var med i Bolibompa
* informerat om att när snigelbarn fyller år gör deras mamma en lövtårta åt dem.

Monstervärld

Ja, det är det där med köttet igen då. Dagens stora nyhet i SVT, Aftonbladet och diverse andra medier: att tre dagar gamla grisar kastreras utan bedövning. Inte några få, utan alla i Sverige (med några ytterligt få undantag, t ex Ängavallens). Trots att EU år 2001 tog beslut om att avveckla den hanteringen.

Jag hade redan förstått det via "Eating animals" och Djurens rätt. Men jag klarar ändå inte av bilderna. Klarar inte av vetskapen om att en massa människor utför det med grisbebisar varenda dag.

Kanske, kanske händer något nu. Nu ska tydligen bönderna själva få bedöva. Vad jag förstår finns det dock bättre alternativ än kastrering - det finns ett vaccin man skulle kunna ge istället, mot den så kallade galtsmaken. Men det är för dyrt för grisindustrin.

Med tanke på hur köttpriserna har utvecklats de senaste trettio åren (blivit billigare, medan allt annat blivit dyrare) kanske det inte skulle göra så mycket om köttet blev lite dyrare?

Ett steg till tog jag efter Eating animals: slutade äta fisk och skaldjur. Inget med ett ansikte, som min kollega säger. Skulle vilja bli vegan. Men där går min bekvämlighetsgräns. Om jag vore singel och utan barn - inga problem. Just nu känns det alltför knöligt. Men jag är jätteinspirerad av min nyblivna vegan-kollega.

Fast det gäller att fortsätta påverka industrin ändå. Så gott det går.

Monstermamman

Frågan är: är det jag som är en monstermamma som ställer extremt höga krav på mina barn - eller är det alla andra som curlar absurt mycket?

Är det konstigt att förvänta sig att en femåring ska kunna gå 15 minuter i promenadtakt till förskolan, och hem igen på eftermiddagen? Mina Komet-kollegor verkade i alla fall tycka det. Det kom diverse förslag om att sätta henne i vagn (en femåring...?), skjutsa henne i pulka, leka små lekar längs hela vägen. Men framför allt verkade alla tycka "ojoj, stackars barn".

Däremot kan man skjutsa sitt barn i bil de 500 meterna till gympasalen för en timmes intensiv träning. Man kan stressa hysteriskt efter dagis för att trycka in en macka i barnet innan man ska skjutsa iväg det till dans/ridning/kör/whatever aktivitet man ska ha. Sånt är stärkande på alla sätt.

Och vad gör man om bilen råkar gå sönder? Överlever man ens då?

Nä, jag vet inte. Ibland förstår jag mig inte på invånarna i den här kommunen. Ursäkta utbrottet - jag skyller på den stundande fullmånen.

Att bygga ett samhälle

En utgångspunkt i Kometprogrammet, föräldrautbildningen med syftet att minska antalet konflikter i hemmet, är att man som förälder ska ge mindre uppmärksamhet åt det oönskade beteendet och mer uppmärksamhet åt det önskade. I Ann Heberleins bok om ansvar skriver hon att de som mobbar ofta får mer uppmärksamhet än de som mobbas, de i klassen som stökar får mycket mer tid än de som gör det de förväntas göra. Nej, det är inget nytt i det här.

Men: här hemma på kvällen sitter vi i soffan och börjar prata om fotbollshuliganer och övervakningskameror, av någon anledning. Samtalet går vidare och vi hamnar bland brottslingar och fängelsestraff. Och jag tänker att det är likadant här: det är de som bryter mot reglerna som uppmärksammas, som strålkastarljuset riktas mot.

Kanske borde de som följer reglerna uppmärksammas mer - som samhällsmedborgare, medskapare av samhället? (Kanske är jag amerikansk i tanken här. Vet inte. Men det satte igång nya tankeprocesser i alla fall.)

Antagligen sitter dagens lunchsamtal kvar i mig, funderingar med vännen S på hur utvecklingen i samhället egentligen kommer att gå. I vilken riktning går vi? I skrivande stund dök Nina Björks text från gårdagens DN upp i medvetandet också: Vi är inte vårt marknadsvärde. Läsvärd - och handlar i högsta grad om vad det är att bygga ett samhälle. Vad kan öka viljan att göra det?

Coolast på danspasset

Hiphopdunk, och kroppen glider, liksom lägger sig på plats åt sidan. Precis rätt gung, landar en sekund efter basrytmen.

Det är ett danspass på Friskis och Svettis, det bästa passet jag vet. Och aldrig förut har jag känt den totala frånvaron av skam som nu. Total njutning i stunden. Kraftfält som smittar av sig. Den jag är: från skolans skämsdansundervisning, svettiga händer, frånvaro av taktkänsla, förlägna leenden inför förväntat hånfulla skratt, brist på attityd. Det har jag uppfattat som mig själv i sådana situationer.

Åtskilliga dansterminer senare, efter åratal av funderingar, åratal av brottningskamper om vem jag är och ska vara, vad som förväntas av mig, vilken roll jag förväntas uppfylla. Men nu: min kropp gör det jag vill och vilken attityd jag ska ha bestämmer jag alldeles själv. Jag är den oslagbart coolaste på detta pass (om någon annan tycker likadant om sig själv spelar verkligen ingen som helst roll).

Men inte hade jag kommit dit genom att stå och intala mig att jag duger som jag är. Lite mer har det krävts.

Visst gör det ont att skiljas

Jag har gjort det. Tagit avsked. Och det är som om någon har slitit bort en bit från mig. Efter så lång tid. Saknaden är stor: efter det gemensamma, den värld vi har delat.

Nej, jag har inte genomgått en skilsmässa i den vanliga bemärkelsen. Men jag har läst ut Margaret Atwoods Syndaflodens år, och det är så smärtsamt att lämna den berättelsens värld. Att lämna Ren, Toby och de andra åt sitt öde tillsammans med lammlejer och bjunkar. Tänk att det går: att förmedla bilderna, levandegöra scenerna och människorna, bara genom ord på papper.

Den är fantastisk, berättelsen. Jag lever fortfarande i den, två dagar efter att jag slutat läsa. Den är grym, varnande, deprimerande, mänsklig, hoppfull, underbar.

Måste nog läsa om den på engelska. Snart.

Sångendorfiner

Kliver in genom dörren hemma, huvudet högre än vanligt, kroppen full av rörelse och huvudet fullt av möjligheter. J tittar förundrat på mig när jag presenterar mina affärsidéer som jag utvecklat på vägen hem.
Jo, jag tror att jag blir lyckligare av att vara med i Caroline af Ugglas kör.

Se det i verkligheten här (dagens sändning av Jakten på lyckan i SVT har ett reportage från kören i Filadelfiakyrkan)

Själsutveckling genom oförutsägbarhet

Apropå att påverka varandra och vara varandras miljö - skapa varandras verklighet. Jag läser Maciej Zarembas reportage På chefskurs med Kafka i dagens DN. Det handlar om ett vetenskapligt experiment där chefer delas upp i två grupper. Ena gruppen får gå en traditionell chefsutbildning, där de lär sig "hantera" människor. Andra gruppen får, utan förvarning och förklaring, uppleva ett konstnärligt collage.

Forskningsledaren säger

”Chefer behöver konfronteras med verkligheten, se den i ögonen, inte skyddas mot den med kokboksrecept. Recept besparar oss bekymret att känna och tänka.” Hon citerar den tyska filosofen Hannah Arendt: Man behöver lära sig tänka i någon annans ställe, från en plats där man själv inte befinner sig.

Det spännande med experimentet är att de underlydande till den grupp chefer som fått vara med om det konstnärliga collaget (ja, cheferna själva också, men - observera - även de underlydande) visade upp markant högre nivåer av DHEA-S i blodet än kontrollgruppens underlydande. Detta är ett hormon som skapar nya celler, och som gör oss piggare och gladare.

Att tänka själv, och utsätta sig för sådant som får en att göra det i högre grad, tror jag kan göra under. Att inte bara göra det som man tror förväntas av en. Att gå ett steg längre.

En annan sorts städjobb

Det är så mycket meta att jobba med kommunikation. Jag petar på ytan, gör någonting professionellt och målgruppsinriktat, korrekt, med bättre tonalitet, avbabblifierat… Men det är fortfarande bara ord.

Längtar så efter att få jobba med substans. Trodde att det var en tillfällig trötthet jag hade, före föräldraledigheten. Men den är kvar.

Jag behöver få vara mer samhällstillvänd, mer mänsklig, mer hands-on när det gäller något annat än ord. Idag känns det som ett städjobb i metavärlden, det här.

Starta surdegsbageri eller nåt kanske?

Väldigt konkret blir det när jag kommer hem till barnen i alla fall. När G börjar vinka godnatt redan vid middagsbordet, för att visa att han tycker det är dags att ta på honom pyjamas.

Och nu fortsätter jag för övrigt frivilligt i metavärlden. Skissar på synopsis till den roman som jag förväntas åstadkomma, eller åtminstone komma igång rejält med, under den här terminens Kreativt skrivande. Nu så! Nu ska det bli en hel roman. Inte bara en halv. Wish me luck.

Kanske övermeriterad

Har man för många högskolepoäng när man försöker skriva ut sina studiemeriter från studera.nu men skrivaren säger att "This job requires more memory than available in the printer"?