Du är inte viktig

Inatt drömde jag att jag satt fast nere i någon sorts bergrum, och behövde hjälp för att klättra upp. Inte så att det kändes otäckt egentligen, jag visste att jag skulle ta mig upp, men antagligen inte utan hjälp.

Kanske håller jag på att gräva ner mig i jobbhålet just nu. Men det är så makalöst roligt. Det är ny design, ny webb med integration av sociala medier, ny tonalitet (bara det - att verkligen fundera igenom hur vi vill uttrycka oss, och ha ansvar för att det sedan ska slå igenom i alla led!), nya arbetssätt, nytt namn. Och jag är mitt i alltihop, och njuter som aldrig förr av att ha ansvar och ta ansvar. Jag känner mig viktig: förändringen sker så tydligt med hjälp av det som jag personligen bidrar med. De idéer jag lanserar idag blir verklighet imorgon. Antagligen är det en släng av maktberusning. Men också något jag väntat på i så många år, efter en segdragen förändringsprocess som tog massor av energi.

När jag vid middagsbordet berättade om dagens insatser, vilka diskussioner jag "vunnit" och just att jag känner att jag är med och gör förändring på riktigt, utbrister Minna: "Du är inte alls viktig!" Hm...

Jo, jag tror nog fortfarande att jag är viktig. Roligt har jag hursomhelst.

Allt

Ett nu som är ett nu och allt vi vet.
På en sekund blev nuet något annat.

Det är Japan, världens vackraste insändare i DN idag om oförmågan att stå ut med de ofullkomliga, ett chockövergivet foster på Blåsuts tunnelbanestation, en 31-årig Charlie som bara försvann efter en konsert i helgen, och stortavlor på stan om att förbättra sitt giftasliv genom att ha en affär. Så oändligt lite vi kan vara säkra på. När det gäller kroppen, tanken, själen, alltihop.

(Stortjejen tappar tänder, lillkillen lär sig äta med sked själv, jobbet ska byta namn, och kanske är det någonstans en sorgeprocess över det där tickandet som obönhörligen fortskrider. Lite sorg också över att ansvaret är så skärande svårt att ta: för oss själva, varandra, livet.)

Förmågor

Internationella kvinnodagen igår. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter tre dagars intensivt arbete, men roligt har det varit: livspusselseminarium i Norrköping i förrgår, seminarium om osakliga löneskillnader i Kulturhuset igår och så uppföljning av alltihop idag.

Tänker på hur ofta det klagas på oengagerade människor, folk som inte bryr sig. Jag känner väldigt få av den sorten. Överallt ser jag människor som tycker saker, som vill saker, som gör saker för att förändra.

Igår kände jag mig särskilt stolt över de gånger när jag faktiskt knuffat fram unga, peppade och lite extra radikala människor (i nästan alla fall kvinnor, faktiskt, för det är oftast de som inte riktigt talar för sig själva, sorgligt nog). När jag har bidragit till att få valberedningar, arbetsgivare och andra grupperingar att tänka lite större. När jag har fått någon att förstå att en 80-talist inte har lust att "ligga på vänt" i fyra år för att kanske komma in i en styrelse nästa gång det är dags för val. När en människa blir enormt glad och stolt över ett uppdrag, och går in för det med full glöd istället för att ta det för givet. Och jag sörjer över de tillfällen när jag själv har fegat eller låtit avundsjuka ta över, så att jag inte har agerat som jag i efterhand hade velat.

Igår kväll såg jag första halvan av en dokumentär om Mahatma Gandhi. Medelmåttig i skolan, icke-religiös och blandkostare lämnade han Indien och åkte till England. Där blev han vegetarian, debattör och religiös - och där lades grogrunden för att han skulle bli en världsförändrare. Tänk om han inte hade fått skriva sina artiklar i Vegetarian Societys tidning, i slutet av 1800-talet, på grund av t ex fördomar mot honom som utlänning? Om inte människor hade trott att han kunde.

Jag önskar att vi orkar och vågar se varandras förmågor, ännu mer. Och att vi hjälps åt att knuffa fram varandra - även dem som inte tänker likadant.

Makten över tanken

Jag verkar komma tillbaka dit gång på gång, så här i Facebook-eran då man översköljs av andras tyckanden och tänkanden i snart sagt varje vaken stund. Men det har alltid intresserat mig, och det var med bultande hjärta som jag kastade mig över boken Makten över tanken som jag hade som kurslitteratur första terminen i Medie- och kommunikationsvetenskap.

Just nu läser jag Kafka på stranden av Haruki Murakami. En bok som många tipsat mig om, men hur kul kan det vara att läsa en 60-årig, japansk manlig författare har jag tänkt - full av fördomar. Nu skäms jag djupt och bugar mig i förundran. Den är helt oslagbar. En kombination av Mare Kandre, Joan Didion och så lite Bulgakov på det. Och så ännu mycket bättre, fast samtidigt mer lättläst. Läs den, njut den, insup den.

Vart skulle jag komma? Jo: efter ungefär en tredjedel kommer ett ganska grymt och psykologiskt jobbigt avsnitt. Orden skapar bilder som jag inte vill se, handlingar som jag inte vill föreställa mig. Och de etsar sig fast, vill inte släppa. Jag tänker på en författare som i en intervju berättade att han skrivit om en episod då någon misshandlar en hund, och sedan fick han arga läsarbrev då han kallades djurplågare och allt möjligt annat otrevligt. Det han hade gjort var alltså att i ord beskriva en hundmisshandel. Inga som helst bevis för en koppling till verkligheten fanns det. Men bilderna blev så tydliga hos de som läste, och gjorde dem så upprörda.

I Ingmar Bergmans film Persona finns ett inslag med en munk som brinner, ett dokumentärt inslag filmat i verkligheten. Ett självmordsuppdrag var det tydligen, ganska uppmärksammat i dåtidens medier då det skedde. När vi såg filmen reagerade J och sa "får man visa sådant för publik utan att förvarna?" Ja, får man det? När det är ett autentiskt fall, och inte fiktion?

I tidningarna för någon månad sedan stod det om ett barn som klämt sig i en sjukhussäng på en vårdcentral och dött av skadorna. Det var inte så många detaljer som berättades, men min hjärna börjar ändå spela upp bilder i en egenpåhittad film. Gång på gång. Jag behöver inga färdiga bilder, det är plågsamt ändå. Får man berätta sådant?

Självklart måste man ta ansvar själv. Klarar jag inte av att läsa dödsannonserna i tidningen utan att bryta ihop så måste jag göra det. Kan jag inte läsa deppiga romaner så får jag låta bli. Men jag tycker ändå att det är spännande att fundera över: vilket ansvar har den som skriver eller publicerar för andra människors tankar?