På svalning

Två av de sista morötterna från årets skörd, på svalning i ett miniglas med kallt vatten innan Gabriel fick dem.

Människor som du och jag

Det lämnar mig inte. Jag har nästan blivit besatt av situationen på Afrikas Horn. Barn. Svälter ihjäl. Hela tiden. Och här står vi, på Sergels torg idag till exempel, och pratar om att stå upp för människors lika värde. Jag gör det gärna, och jag är glad att jag med tusentals andra var på manifestationen idag och både sörjde och samlade kraft. Men pratet om människors lika värde ska sträcka sig längre och vidare än till Nordens gränser, annars skorrar det falskt.

Norgeattentaten har försvårat insamlingarna betydligt, man har hamnat i total medieskugga.

Vid insamlingen efter jordbävningskatastrofen i Haiti fick Rädda barnen in 20 miljoner kronor på två veckor. Till Afrikas horn är de uppe i runt 1,4 miljoner kronor.

Jag läser diverse bloggkommentarer och texter på Newsmill om att det bara gör att svältkatastroferna återkommer när hjälporganisationer skickar mat till Afrikas Horn, att hjälporganisationerna borde sluta tjata om att det är problematiskt med höga livsmedelskostnader och istället inse att livsmedelspriserna bör höjas - för att de som producerar maten ska få skälig ersättning och kunna investera och utveckla. Antagligen, och jag är säker på att jag definitivt inte har hela bilden klar för mig. Även FN skriver att de akuta svältinsatserna behöver kompletteras med andra former av stöd.

Men det jag vet, utifrån rapporteringarna som utifrån mitt tycke kommer alldeles för glest jämfört med mycket annan nyhetsbevakning, är att barn, och deras mödrar och syskon och pappor, svälter ihjäl hela tiden. Och den som tycker att alla människor är lika mycket värda kanske kan ge något. Låta en mamma slippa begrava sitt barn.

Det är svårt att identifiera sig med svältande. Vi är liksom inte vana vid tanken på att svälta ofrivilligt överhuvudtaget. Men att identifiera sig med rädslan för att förlora de allra närmaste tycker jag är ganska lätt. Och den bär vi väl alla på.

Jag vet inte hur mycket det hjälper i längden. Men jag vet att det inte hjälper mig i längden om jag istället köper en ny tröja just nu. Jag försöker hellre rädda liv, när jag faktiskt inbillar mig att jag kan.

Här står hur man gör om man vill skänka pengar. Jag tror faktiskt att jag ska mejla någon hjälporganisation och fråga vad jag kan göra mer än det.

Nyanser i bussresandet

För att komma hem från utomhusbassängbadet - jag rymde från jobbet efter lunch idag, för att hinna gå och bada med Minna en eftermiddag - tog vi bussen. Inte många på den, som vanligt. Ändå var det en annan känsla än vanligt. Minna satt längst fram, på högsta platsen, för att se så bra som möjligt, och hon var alldeles extraordinärt tyst och lugn under resan. Stillsam, ett ord som sällan brukar passa in på henne. Själv satt jag nästan och dåsade till. I den näst sista rondellen kom jag på det: busschauffören lyssnade på klassisk musik. P2. Vilken njutning jämfört med det vanliga reklamradioskrålet, och dessutom - vilken stämningsskillnad det blev i bussen.

Jodå, jag kommenterade det till busschauffören när jag klev av. "Visst är det härligt", sa han med ett brett leende.

Läsvanor

Jag har oroat mig lite när Gabriel under ett par dagars tid har grävt fram och suttit och bläddrat i Jägarskolan och en bok om Vietnamkriget. Nu verkar han ha kommit över den fasen: idag satt han i köket, till synes djupt försjunken i Harry Martinssons Aniara.

Höststudiebeslutet fattat

Jag brukar tänka att det är bra att satsa på lust när det gäller vad jag ska göra på min fritid. Men så småningom börjar jag inse att det i sin tur kan betyda att jag saknar långsiktighet och inte kommer fram dit jag vill i min vardag. Så den här höstterminen ska jag kanske, om tid och energi räcker, läsa B2-kursen i religionsbeteendevetenskap så att jag så småningom får göra min efterlängtade C-uppsats i religionspsykologi. Det är ju först då som jag kan få en teol kand-examen, och först då som mina teologikunskaper riktigt räknas.

Svar inlämnat till studera.nu alltså.

Man kan förstås fråga sig varför jag alltid "måste" plugga överhuvudtaget. Men jag skulle hursomhelst läsa en massa facklitteratur, och vilja diskutera religion och livsåskådning med folk, och då kan jag ju lika gärna få poäng samtidigt, tänker jag. Den här kursen är på halvfart och IT-distans, ska jag kanske tillägga. Så med kurslitteraturläsning på tåget behöver jag nog bara lägga någon kväll i veckan eller så. Tänker en tidsoptimist.

Ett och ett halvt (och fem och ett halvt)

Idag blir han ett och ett halvt, lillplutten som igår gick hem från lekparken för egen maskin. Säger "gurka" och "mjölk", förstår nästan allt man säger och tar initiativ till ett trevligt telefonsamtal genom att gå och peka på telefonen, hålla handen vid örat och låtsasprata lite. Han fick en egen liten väska i present, eftersom han aldrig får leka med syrrans, och så blev det massor av smaskig vattenmelon till efterrätt.

Minnas fem och ett halvt-årsdag firade vi med hembakt kardemummakaka i lördags, med benäget uppätnings-bistånd av grannbarnen. Samtliga barn genomblöta efter att ha lekt i vattenspridaren i någon timme.

Avslut och öppningar

"Det enda som är beständigt är förstörelsen". Så sa Sara Stridsberg när hon sommarpratade i P1 i torsdags. Och av en slump snöade jag samma dag in på P.J Harveys fantastiska, men inte särskilt livsbejakande, låt och musikvideo "All and everyone" Mitt i semestertider. Fast så är det ju även i en senare vers i En vänlig grönskas rika dräkt, förstås: "Allt kött är hö, och blomstren dö, tiden allt fördriver".

Allt det vet vi ju. Egentligen. Men ett liv ska vara i 80-90 år, minst. Döden ska inträffa av förutsägbara orsaker. Sånt som en massmördares massaker i Oslo inte är.

Det hade kunnat vara jag eller någon jag känner, en bekants barn, som dog där på Utøya. Visst är det därför jag blir så berörd, det är därför medietäckningen är som den är. Trots samhällssystem, trots demokrati, trots frånvaro av svält - det händer ändå. Det borde inte vara möjligt. Och jag tänker på föräldrarna som säkert ältar det om och om igen, "om jag inte hade låtit honom eller henne åka", "om hon inte varit som hon är". Det är en sorg som skär. Jag kan nästan glida in i kropparna på dem som såg bombexplosionen i centrala Oslo, även om det går lite över gränsen att föreställa mig att stå öga mot öga med en massmördare. Men det är i min egen verklighet.

Ändå lyser hoppet igenom så mycket, engagemang, kärlek, i rapporteringarna från Norge. Via Facebook hittade jag till Deepeds lysande blogginlägg idag, om människors och i synnerhet norrmännens kraft i det som sker. Jens Stoltenberg, de överlevande.

Plats att sörja måste det finnas. Plats att hata för dem som är anhöriga.

Men öppningen ligger i att bära upp världen, hålla upp och hålla om den. Även om den allomfattande förgängelsen och förstörelsen finns omkring oss.

(Ett litet PS: Lite tänker jag ändå på medierapporteringen, hur vi funkar. Hur begränsad vår kapacitet är att ta in. Jag tänker på Afrikas Horn, där mer än nio miljoner människor, hälften av dem barn, står inför den värsta livsmedelskrisen någonsin. Nio miljoner. Det säljer inga lösnummer. Men jag orkar inte heller ha bilderna framför mig på frukostbordet. Däremot läser vi allihop om Oslo, lägger timme efter timme på det. Borde man skämmas, eller är det bara mänskligt?)

Norabilder

I solnedgångstid

På somrarna blir det tydligare än annars att åren läggs på rad, tycker jag. Kanske för att det är en så komprimerad tid.

Mina fyra veckors semester tar slut om ett drygt dygn. Besök över midsommar med busiga barn, multietni-megasvensk midsommar i Rönninge by, Junibackens sagotåg och påhängsen katt. En veckas hetta hemma med hammockhäng, grönsaksskörd och lekkompisar som avlöste varann. En vuxenkväll på stan i ärmlös klänning, tropisk värme med Hermans veggobuffé, ambitionsprat och Mapplethorpe på Fotografiska.

Och så: Åland. Sjösjuka på vägen dit och ett par småbarnskaotiska middagar, okej, men annars var det som Lou Reeds Perfect Day. Som en dröm att kliva in i. Morgonljuset genom spetsgardinerna på glasverandan, bastuhetta, ljumma havsvågor och len, len sand som visserligen förstörde mitt objektiv men som bäddade in hela själen i mjukhet. Knarrande trägolv, kardemummastinn ålandspannkaka, en himmel utan gräns. Traktorer och jeansvästar - en befriande suck av lättnad. Kuttrande vågor mot röda granitklippor. Skrattgropar, kittlingar, godnattpussar. Barnsligt och vuxet i en perfekt fusion. Vi hade varit i samma stuga förr, men då var vi tre, ny fyra. Så mycket bättre nu.

Hos mina föräldrar i Nora blev det mer av rutin och invandhet, nästan sömngångaraktigt. Inte samma fristad som förr. Kanske berodde det på regnet, kanske på att väldigt lite slår vår vecka på Åland.

Tänker på vuxenskapet - kan man vara vuxen i sitt föräldrahem? - och på de där lagren av erfarenheter som är jag. På var gränserna går mellan den jag tycker mig förväntas vara, den jag ser mig själv som och den som bara följer med i det invanda, det samhälleliga. På drifter och omedvetenhet, bindningar och längtan. Tänker på objektrelationsteorin, att jag som människa förhåller mig till andra utifrån de tidiga relationer jag själv har haft.

Min blick har vidgats den här semestern. Trodde att jag visste vem jag var, att jag hade koll på vad som format mig och vad jag vill. Och så skakade det plötsligt till.

Lite rostig känner jag mig med skrivandet. Läst och skrivit har jag nästan inte gjort alls under semestern: i det avseendet har det inte alls varit som vanligt. Klarar jag att ha ansvar för två stora webbplatser under några veckors tid, när jag knappt kan formulera en fullständig mening just nu...?