Två böcker som inte lämnar mig

Jag har en hel rad böcker jag har tänkt skriva om. Men orden lämnar mig på kvällarna just nu, glider iväg ungefär samtidigt som jag lämnar mitt ordtunga jobb.

Vill ändå tipsa om de här två, innan jag glömmer dem helt. De har funnits med mig hela sommaren. En del böcker vill jag inte läsa ut på en gång: ofta facklitteratur, ibland - men mer sällan - också skönlitteratur. De här har jag därför tidvis parallell-läst. Och det tror jag var väldigt bra, för tankegångarna korsar varandra.
I bakhuvudet vid läsningen har jag också Åsa Nilsonnes resonemang om acceptans.

- Att vara fri och höra till. Om viljan att vara sig själv och viljan till anpassning. Erica Falkenström.
Handlar om hur man formas in i normer och roller. Att jag som människa alltför ofta har fokus på det jag tror förväntas av mig, istället för det som är "jag". Och den handlar framför allt om en längtan efter frihet, och en annan längtan efter tillhörighet, och det är däremellan vi slits hela tiden. Jag tänker ibland att vi här i Sverige slåss stenhårt för att säga att vi är fria, obundna, oberoende. Vi vägrar tro på bindningarna: att de finns, ens att vi längtar efter dem. Samtidigt tänker jag också, särskilt efter att ha läst den bok jag ska nämna härnäst, att det kanske är mina egna resonemang jag funderar på. Det är kanske jag själv som vägrar gå med på det - men jag trivs bättre med att lägga det utanför mig själv.

- Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor. Inger Edelfeldt.
Den här boken skapar genast någon sorts New Age-flum-farhåga. Jag vet inte riktigt varför. Men den är ju trots allt skriven av den mest djuppsykologiskt bevandrade författare jag känner till. Och hennes sätt att skriva om känslor, rädslor och längtan utifrån både egna erfarenheter och de mest kända filosoferna gör det precis så bra som man skulle kunna önska. Jag har faktiskt fortfarande inte läst ut den. Läser den i små portioner, antecknar, funderar. Rekommenderas varmt.

Lost in translation

Jag har gått igenom bubblan och är ute på andra sidan, tror jag. Bubblan med att ta fram ett nytt varumärke, ny tonalitet, nytt utseende och ny webbplats. Att översätta en hel organisations uttryck från byråkratispråk till normalt vardagsbeteende. Just nu är jag ute och famlar: vad gör man i vardagen när man inte kollar mejlen i mobilen hela tiden, måste ta megastora beslut utan att hinna tänka efter och bygger webbplats tills ögonen värker på kvällarna?

Det blir att strukturera om normalitetsbegreppet igen,helt enkelt.

Häromdagen började folk skriva på Facebook om att deras kurser startat. Jaja, det tar vi sen, tänkte jag i min bubbla när jag fick brev från Uppsala universitet i början av augusti. Men registreringstiden har gått ut nu. Kanske blir det ingen universitetskurs i höst. Kanske gör det inget i så fall. Jag ska på skrivarkurs med Maria Küchen en helg i november, och på porträttfotokurs i november-december: det kanske räcker så. Och så fritidsskrivandet som jag älskar igen. Inte som ett tvång, utan som en lekplats i vardagen.

Den där dallrande Lost in translation-känslan i Sofia Coppola-filmen är väldigt närvarande just idag. Både bokstavligt - kan inte riktigt släppa översättningsuppdraget - och som bildspråket i filmen. Kanske hjälper det med en stund i hammocken.