söndag 30 oktober 2011

Paradigmskifte och mitt NaNoWriMo-projekt

Thomas Kuhn är en vetenskapsteoretiker som antagligen de flesta som läst någon form av högskolekurs har hört talas om. Paradigmskifte är begreppet han blivit känd för. Ibland kommer så mycket ny kunskap och nya förutsättningar att man måste börja bedriva forskningen på ett nytt sätt. En vetenskaplig revolution. Vetenskapen görs utifrån en ny syn på sig själv.

Jag har bollat rätt mycket med det där uttrycket. För mig är det svåra att istället förstå begreppet normalvetenskap. Det kommer ju ny kunskap varje dag. Ny förståelse för världen. Nya "dammluckor" som öppnas, som förändrar bilden av kartan. "Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger", som någon gammal grek sa, om det nu var Herakleitos eller någon annan.

Så många år som jag har funderat på varför jag ibland känner mig utåtriktad, ibland inåtvänd. Ibland full av energi och effektivitet, ibland så seg och handlingsförlamad. Rätt smart när det gäller mycket, men riktigt korkad när det gäller att minnas en enkel, instrumentell instruktion. Oerhört uppfylld av att ta reda på helhet och sammanhang, medan jag struntar i detaljerna och aldrig minns vad karaktärerna heter i en bok eller film. Sanslöst, blixtrande arg ibland, över sånt som till synes är småsaker. Uppfylld av allt som rör normer och konventioner. Med ett desperat behov av att ha en grundplan för dagen, som kan justeras, men jag blir väldigt stressad av att inte veta: samtidigt som jag älskar och behöver att det händer saker. Och jag har funderat på varför människor beskriver mig som lugn, när jag själv ser mig som sjudande kvicksilver. Varför jag "måste" säga saker som jag känner för att säga ibland, bara för att provocera. Men framför allt, och det är här kopplingen till Kuhn kommer in: att jag alltid, i varje enskild situation, känner att jag behöver ta reda på och även i viss mån bestämma vem jag är, och det i sin tur avgör hur jag ska förhålla mig till omvärlden där och då. Jag upplever aldrig att jag är en och samma, det skiftar oerhört från en situation och en stund till en annan. Det var säkerligen därför jag läste personlighetspsykologi. Jag ville ha svar. Det enda svaret jag egentligen fick av just den delkursen var att vissa människor har stora spännvidder i sin personlighet, drag som krockar med varandra.

Ledtrådar hittade jag istället på andra håll i psykologin. Som begreppet arbetsminne och korttidsminne. Jag kan inte skilja dem åt, förstår inte åtskillnaden trots personliga mejlkonversationer med kursledaren. Och det känns inte som att jag har något av dem överhuvudtaget. De saknas, liksom. Mitt närminne finns i mina papparslappar och anteckningar. Utan dem är jag minneslös.

En annan ledtråd var hur en del människor är bra på att tänka långsiktigt och planera för att nå sina mål. Det kan inte jag. Det händer att jag sätter upp ett mål, men det kommer alltid annat emellan för att något annat känns roligare i stunden. Jag kommer aldrig till skott. Och verkar liksom aldrig lära mig av mina misstag: jag gör om dem igen, och igen.

I många år har jag tänkt att "jag har nog en släng av ADHD". Sagt att "vissa saker stämmer nog in på mig". Men bilden jag har haft av ADHD, trots många personexempel omkring mig som visar på motsatsen, har varit störiga tonårskillar som sitter längst bak i klassrummet och väger så mycket på stolen att de ramlar in genom i klassrummet intill för att de råkar ha en dörr bakom sig (ja, det hände i min klass en gång). Men jag har en väldigt aktiv, lättdistraherad och uppmärksamhetskrävande dotter, och känner igen otroligt mycket av hennes frustration i mig själv som barn. Så jag har funderat lite. Läst mycket på nätet.

I förrgår lånade jag en bok på biblioteket. ADHD - impulsivitet, överaktivitet, koncentrationssvårigheter, av Tore Duvner. Från 1997, inte helt färsk alltså. Men när jag började läsa var det som att få en röntgenbild av min hjärna, eller en planritning av mig själv (jag älskar planritningar). Den berättar om mig. Inte i vissa delar, utan helt och hållet.

Hm. Jag skulle kunna skriva en roman om det här. Och det har jag tänkt göra också: arbetsnamnet på mitt NaNoWriMo-projekt är Hundra bilder av henne. Med mig som fiktiv person i huvudrollen. En del hittar jag säkert på också, men jag tänkte faktiskt använda tiden för att utforska det jag nyss har hittat. Samla bilderna av mig själv. Tanken fick jag redan dagen innan jag lånade boken.

Sen får vi se hur jag går vidare.

torsdag 27 oktober 2011

NaNoWriMo nalkas

Det blev förkylt, varmbad, Babel och tidningen Skriva istället för Bar Grön ikväll. Inte så dumt det heller, för all del.

Tror att jag har en idé till årets NaNoWriMo.

Som vanligt dök idén upp i Humlegården, på promenaden mellan tåget och jobbet. Det vore drömmen det, att fortsätta morgonens privata tankeprocesser istället för att gå till jobbet och bli avbruten av annat.

Tiina Bruno, som driver konceptet Föräldrasmart, har berättat att hon skrev sin bok en sommar mellan kl 5 och 9 varje morgon. Innan resten av familjen vaknade. Det där har satt sig som en groende tanke. Kanske går det att gå och lägga sig i tid, och istället gå upp riktigt, riktigt tidigt och skriva under en period? Jag ska nog testa i alla fall.

(Jag har lyckats boka in mig på fotokurs i november också. Och så pluggar jag ju. Men det ska nog gå, jag har en smart skrividé som integrerar alltihop.)

måndag 24 oktober 2011

Älska gränslandet

Finns det något som kittlar tanken mer än allt som handlar om gränslandet mellan normalt och onormalt, liv och död, nu och då, tid och rum, förnuft och känsla, man och kvinna, människa och djur, utanför och innanför, lek och allvar, kropp och själ? Det där svävande, odefinierbara. Bara ordet på psykologspråk: övergångsområde. Transitional space. Ljuvligt. (Uppdatering på tisdagen: jag bytte ut "finns det något bättre än", för det är klart att det är bättre med liv utan närvaro av död, i bokstavlig bemärkelse.)

Jag kom plötsligt att tänka på mina underbara seminarier med Marie-Luise Angerer på Universität Salzburg hösten 1996. "Der posthumane Körper" hette arbetet jag skrev på hennes kurs: den posthumana kroppen. Vi pratade om könsrollernas överskridande, om hur det digitala förändrar vår kropps- och tidsuppfattning, om fysiska kroppar med mekaniska delar - cyborger. Och hon är fortfarande inne på samma områden, den fantastiska människan som fick mig att förstå begreppet queer och resonera kring kropp och själ som något utanför mig själv. Jag läste Wired Magazine och Donna Haraways A cyborg manifesto. Och var lycklig, ungefär som Ferdinand under korkeken.

Ja, det var tider, det.

söndag 23 oktober 2011

Det okontrollerade

Just nu har vi inget vatten. Vattenläcka i nästan hela Vallentuna sedan en timme tillbaka. Inte går det att köra tvättmaskinen, det planerade kvällsbadet blir inte av och disken står på bänken. Mineralvatten har införskaffats.

Och både denna dag och gårdagen har vi ägnat åt sjukhusbesök med Gabriel, igen. Hög feber, bara att åka in enligt Sjukvårdsupplysningen eftersom det gått så kort tid sedan den förra sjukhusvistelsen. Så det blev Astrid Lindgrens barnsjukhus kl 15-22 igår, och uppföljande besök kl 11-14 idag. Gabriel är nu rätt trött på folk som petar honom i öronen, sticker honom i händer, armar och fingrar, kräver att han ska kissa i en mugg eller vill att han ska inhalera adrenalin. Men han pratar om fjärilar och helikoptrar, hästar och "ditåt". Så många ord!

En sak blev av enligt planerna denna helg: familjepromenad med lite fotograferande. Nej, förresten, två: hemtentafrågan är inskickad också. I övrigt blev allt väldigt annorlunda.

Jag tänker att jag borde ha långsiktiga planer för mitt liv, med mål och delmål. Skapa en väldigt strukturerad blogg. Ha ordning och reda hemma med fack för saker och ting. Skriva en roman utifrån en disposition, kanske ett fint lappsystem med en lapp för varje kapitel. Men det misslyckas liksom hela tiden, av olika skäl. Jag vet inte riktigt om jag borde gräma mig över det eller låta bli.

Det jag undrar är framför allt: lyckas andra sätta upp sina långsiktiga mål, organisera sina hem utan ångest, vara nöjda med att gå till sina jobb och bli uppskattade för det, tänka långsiktig karriär och se framför sig hur livet ska se ut om ett år? Är det mig det beror på att jag ständigt misslyckas med det där långsiktiga och organiserade? Litegrann är det nog en total omdisposition av min självbild som äger rum. Jag, som alltid har tänkt att jag är en organiserad och effektiv människa. Istället känns det som om jag går runt i cirklar, gång på gång. Biter mig själv i svansen.

Lätt är det att skylla på andra, och se dem som bovar i dramat. Det är faktorer utanför mig själv som gör att jag inte hinner, inte förmår. Men jag tror att jag gör det lite väl enkelt (eller svårt) för mig genom att tänka så.






torsdag 20 oktober 2011

Bra bubblor

Två saker jag har lärt mig om skrivande på sistone:

1. Det är när jag hittar en bubbla åt en person jag beskriver, skapar en fiktiv värld som vidgas och får växa till något större, som det blir bra. Inte vet jag riktigt hur det går till. Kan det handla om att känna någon sorts kärlek till och respekt för den person jag beskriver, kanske? Ironi funkar aldrig. En överlägsen berättarton funkar definitivt aldrig. Då blir istället konsekvensen att den fiktiva personen pressas in och ihop, begränsas. Jag gör henne mindre än hon är.
Kanske är det därför som det är så svårt att skriva bra barnlitteratur. Det är så svårt att sätta sig på samma nivå, på riktigt. Att ta den ambitionen riktigt på allvar. Det är så lätt att det blir lite ironiskt, lite överpedagogiskt, lite... respektlöst.

2. Det som jag tycker är mest spännande att läsa om är det som inte är tvärsäkert. Där det glider, svajar, vacklar. Jag menar inte yttre konflikter, utan att det beskrivs ett skeende där det för berättaren inte självklart finns ett rätt eller ett fel. I första hand tänker jag faktiskt inte på romaner och skönlitteratur, utan på artiklar, reportage och bloggar. Kanske för att det är då det ofta blir mänskligt, i mina ögon.

Antagligen gäller det här också för annat än skrivande? Förhållningssätt? Jag tänker lite på religionshistorikern Karen Armstrong, som jag lyssnade på i måndags när hon pratade i Adolf Fredriks kyrka.

söndag 16 oktober 2011

Ingen fårskock, tack

Undrar hur det skulle vara att vara partipolitiskt aktiv i exempelvis Frankrike? (Jag vet inte egentligen, har knappt varit där. Men utifrån det jag läst mig till, inte minst i religionssociologin denna termin, är det en mer konfrontationsinriktad kultur. Det gäller att du står för din åsikt, och den ska vara din, inte gruppens. Den som vet bättre besked än jag får gärna kommentera.)

Tanken slår mig när jag är på väg hem från en inspirationsdag på Sveavägen 68 den 15 oktober. Japp, socialdemokratins högborg, och aldrig har jag sett så många nyfikna ansikten titta in genom glasrutan ut mot gatan. Jag är specialinbjuden, lite mittemellan outsider och en i gänget. Vi pratar om kommunikation och sociala medier, organisationsutveckling och kampanjer. Men också om ärlighet och rakhet, vikten av att kunna säga sin mening och stå för den istället för att prata bakom ryggen. Vikten av att man får vara den som säger ifrån, utan att bli utskälld för det. Och jag tänker på hur fel vi vi kanske har när vi säger att vi är sådana individualister i Sverige. Som jag ser det är vi ofta så rädda för att göra fel, göra något annat än det som förväntas i sammanhanget. Och det i sin tur leder till att resultatet faktiskt inte blir rätt. Det blir en fårskocksmentalitet. De riktigt bra förslagen kommer aldrig fram. Och det blir mer prat än förändring. Bara för att vi inte vill skilja ut oss från de andra.

Och nej, jag tror inte att det är unikt för dem som kallar sig socialdemokrater. Jag tror att det gäller för de flesta sammanhangen i Sverige. Normerna styr, man anpassar sig efter gruppen. I alla grupper. Och samförstånd är det som är bäst. Vi ska vara överens. Det är klart att det finns fördelar med det också, i vissa lägen, men det är tråkigt när det blir till ett överordnat syfte. Det kanske bara är i kärleksrelationerna vi har kommit ifrån det?

I fredags såg jag en stund av Skavlan, med Irshad Manji. Vilken människa: hon fångade mig totalt. En liberal muslimsk kvinna som pratar om vikten av att faktiskt ställa jobbiga frågor till människan du möter, istället för att avstå för att vara rädd för att förolämpa. Om du låter bli betyder det att du nedvärderar människor omkring dig - för du tror inte att de klarar av samtalet. Eller att du gör det.

Jag önskar mig fler samtal där det vågas lite mer. Och jag håller med Irshad Manji: jag tror att det ökar tilltron till och respekten för varandra. Jag tror att det gör oss mer mänskliga och fria.

(DN:s artikel om Irshad Manji idag gjorde mig lite trött, förresten. Det står att Irshad Manji pratar mer om normer och relationer än om religion. För mig är religion i högsta grad normer och relationer. Tyvärr hittar jag inte artikeln på dn.se nu, så jag kan inte länka.)

fredag 14 oktober 2011

Om det som alla andra också pratar

Det är svårt det här tycker jag. Juholthistorien, alltså. Å ena sidan mediedrevet: hur ofta jagas en enskild person så här hårt? Och mitt under den hårdaste bevakningen ändras dessutom texten på riksdagens sida om vilka regler som gäller för att få ersättning för övernattningsbostad.

Så mycket rädsla för att vara "boven" i dramat. Bära skuld i någon form. Det gäller att rädda sitt eget skinn. Den där rädslan verkar nästan gastkramande.

Å andra sidan krävs det förstås att man kan lita på en partiledare. Jag vet i och för sig inte hur mycket jag litar på exempelvis Carl Bildt. Men det är jag, det.

lördag 8 oktober 2011

Världsfestlig dans


Idag blev det afrikansk dans och sång på Världens fest i Åbybergskyrkan i Vallentuna. Gabriel stod och dansade mitt i ringen en stund, mellan oss körseminariedeltagare, medan vi sjöng Asikhatali. Underbart. Och roligt att träffa mina gamla instruktörer från Dansdojon sen åratal tillbaka - nästan tio, tror jag.

Mitt i sången blev det också lite resonemang om maktstrukturer, precis som en uppföljning av Niceville igår. Att vi behöver låta andra föra fram sin röst för att själva få plats för vår egen. Att det hänger ihop. Det är därför det inte riktigt funkar att bara tänka att jag satsar på mig själv, tänker jag. Det funkar inte att satsa på mig själv utan att också satsa på andra.

Saknar sången och dansen - ja, det är nog så. Samtidigt är det just nu skönt att inte ha fasta aktiviteter varje vecka. Behöver en ad hoc-termin.

Gabriel charmade alla vid buffémiddagen: lekte tittut och pratade om alla saker i rummet. Blommor, te, gaffel. Han lär sig nya ord varje dag, och lyssnar oerhört intensivt på allt som sägs även om han tycks vara sysselsatt med något helt annat. Bäst hittills är när han släntrade runt i köket medan jag och J satt kvar vid köksbordet, och jag sa till J: "Det kommer säkert till användning ändå" (om något vi köpt). "Säkert!" sa Gabriel med eftertryck och gick vidare.

Nu ska jag titta på Annie Leibovitz.

fredag 7 oktober 2011

Livsrum

När jag pluggade i studentkorridor i Uppsala, på Rackarbergsvägen med delad toa/dusch och allt (att man stod ut!) blev jag ombedd att skriva på ett papper åt en korridorare. Vi kan kalla honom P. Det jag skulle göra, rent konkret, var att intyga att han ämnade bo ihop "under samboliknande former" med en annan man, när de fått kontrakt på studentlägenhet. Jag minns inte om det var ett krav för att få studentlägenhet att ha ett sådant förhållande, eller om man gick före i kön. Men två personer som hade olika kön behövde inte skriva på något papper, såvitt jag vet. Parentes: P:s pojkvän brukade också smusslas in i korridoren efter att alla gått och lagt sig, för att de inte skulle behöva avslöja för alla att han hade herrbesök på rummet. P kalkylerade med att det bästa var att hålla sin kärlek hemlig, bara för att den han hade valt råkade vara av samma kön. Det är helt galet.

Det som får mig att komma ihåg det här är filmen Niceville. 60-talets Missisippi, raslagar med bussar för svarta respektive vita och lagförslag om krav på separata toaletter för färgade hembiträden för att de inte ska sprida smittor till de vita. Det handlar om konventioner som genomsyrar och påverkar allt. Och, förstås, handlar det om hur man som människa ser på sig själv och på andra.

Jag tänker att 60-talet inte är långt bort. Mina föräldrar blev vuxna under 60-talet. Och jag tänker att vi fortfarande har så många förtryckarstrukturer, som får människor att huka sig, knäcka sig. Grupper, individer, världsdelar.

Visst är det en förenkling, det handlar om en film. Men jag blir ändå oerhört tagen av hembiträdet Aibileen som ständigt uppmanar sin skyddsling, det vita lilla barnet som säger att "you are my real mummy", att säga tre saker: Jag är snäll, jag är vacker, jag är viktig.

Hmm, jag har en del att fundera vidare på här. Det jag tänker är att det som jag uppfattar som så starkt är att drivkraften till att bryta sig loss finns hos varandra, samtidigt som det är de andra som riskerar att stänga till. Måtte vi se att vi kan öppna livsrummen för varandra, istället för att begränsa dem.

Normerna finns ju inte av sig själva: det är vi som skapar dem och upprätthåller dem.

(Jag tänker också att kyrkan har båda de här rollerna, och i filmen förekommer båda två. Ibland är den en befrielserörelse, som stärker och får människor att bryta sig loss. Ibland är den en bevarare av förtryckarstrukturer. Men det är kanske ett ämne för ett helt annat inlägg.)

tisdag 4 oktober 2011

Posttraumatiskt sjukhussyndrom

Tänk om vi inte hade åkt in? Det mal i huvudet hela tiden. Men det gjorde vi, på söndagseftermiddagen. Vi trodde att Gabriel hade borrelia, eftersom vi såg en ring runt hans fästingbett från i somras. Och dessutom hade han nära 40 graders feber, och var inte alls sitt vanliga jag.


Borrelia var det inte, trodde de på Danderyds sjukhus efter nästan tre timmars väntan. Däremot hade ett rött utslag under ögat blivit tydligare och tydligare under timmarnas gång: och det var läkarna oroliga för. Så oroliga att de uppmanade oss att åka direkt till Astrid Lindgrens sjukhus, definitivt inte åka hem. Det sattes också bedövningssalva så att det snabbt skulle kunna sättas en veninfart vid nästa anhalt. På Astrid Lindgrens sjukhus fick vi vänta i dryga två timmar till innan vi fick läkarbedömning. Samma svar där: risk för allvarliga biverkningar av hjärnhinneinflammation om inte antibiotika sattes in direkt. Så vi fick ett rum vid ett på natten, och Gabriel sträckte tacksamt ut sig i den enorma sjukhussängen. Så liten. Så sjuk - tänk om vi missat. Dödligheten är tydligen nästan total om man inte behandlar alls. Det går nästan inte att skriva.



Infektionsavdelning betyder att det finns alla möjliga smittsamma saker på avdelningen. Därför fick Gabriel stanna på rummet. TV i all ära, men det räcker inte för en aktiv ett och ett halvt-åring, inte ens om han är så sjuk att han inte ens har lust att äta pannkaka. Vi hade bästa rummet och det räddade mycket: utsikt över ambulanser, promenerande människor, parkvårdsbilar lastade med träd, och framför allt aktiviteten på helikopterplattan. Tur!



Fantastiska människor mötte vi också, med en kunskap i bemötande som gör en stum av beundran. Det är nog inte ofta Gabriel har skakat på huvudet så många gånger, men de pratade hela tiden med honom, inte med mig (jo, ibland, men jag tror det framgår vad jag menar). Sånt gör skillnad.

Antibiotikakuren fortsätter nu hemma, och redan på fredag blir det kanske dagis, om än inte en full dag.

Nu har jag lite posttraumatiskt sjukhussyndrom. Tänk om.
Men jag ska snart gå in och höra hans snusande andetag i spjälsängen intill vår säng. Och vi är hemma.