måndag 28 november 2011

På lyxvisit

Gimo herrgård ett dygn i mörkaste november: uttrycket balsam för själen har sällan varit mer passande. Full koll på alla våra specialönskemål hade de också. Sprakande brasa, eftermiddagsscones, gnistrande stjärnhimmel på väg mellan herrgården och Kassörsbostaden där vårt rum låg.

(Alltså, hemsidan är rätt gräslig. Det är lite underligt faktiskt, alla deras trycksaker har en väldigt snygg och stilren design och där är de rätt noga med att vårda sitt varumärke, känns det som: men hemsidan? Hjälp. Men låt inte det avskräcka, jag rekommenderar mer än gärna stället.)

På lördagsförmiddagen sol och plusgrader, en känsla av tidig vår trots julgran ute och tomtedekorationer inne. Bruksmiljöer: det känns hemvant på ett bra sätt.



söndag 20 november 2011

Vem äger en text?

Om jag skriver ner det som någon säger och använder det som utgångspunkt för en novell, är det då min text? Om någon säger till dig vad du som ansvarig sjuksköterska ska skriva i en rapport, är det då din text?

I Babel i torsdags var det stora ämnet sanning och fiktion. En författare som skriver om något självupplevt får högre status än den som skriver om något "påhittat", var en röd tråd som jag tror stämmer. Och jag tror att den utvecklingen har gått ganska fort. Det är i sig ganska skrämmande. Är det bara den som har varit med om en våldtäkt som anses trovärdig att tala om problemet? Vem kan då tala om problem som inte har en "erfarenhetsmässig röst"?

Jag tänker också att det är en nedvärdering av fantasi i största allmänhet. Det empiriskt bevisade har en helt annan status.

Hos mig vaknar också grubblerier om det jag började med: vem som äger en text. Helene Hegemann, en väldigt ung tysk författare, var en av de intervjuade i Babel. Hon blev först hyllad för sin skildring av ett vilt leverne i Berlin, men när det visade sig att hon stulit en hel del personliga knarkupplevelser från en blogg blev det ramaskri. Jag håller med om att det är upphovsrättsligt illa, men de teser som Helene Hegemann driver tycker jag är väldigt spännande. Hon menar att väldigt få tankar är alldeles unika för individen, och tankar, åsikter och resonemang finns inte i ett vakuum. De ingår i det allmänna tankegodset. "Det finns ingen originalitet, bara äkthet", säger Helene Hegemann.

Jag har tänkt en del på det här när det gäller hysterin kring plagiering av texter i universitetsvärlden. Vad är en plagierad text, i en liten värld där studenter pressas in i att uttrycka sig med vissa specifika termer? Är det plagiat om jag skriver av något från kursboken, men inte om jag skriver av det min lärare säger? På något sätt verkar det skrivna ordet ha en särställning som jag inte tycker att det förtjänar.

Idag finns en artikel i DN om det omskrivna äldreboendet Koppargården, Tjänstemän polisanmäls för vanvård, som också har med det här att göra. Tjänstemän i stadsdelen misstänks ha fått den ansvariga sjuksköterskan att plocka bort alltför kritiska delar ur sina rapporter. Texten i den tryckta tidningen är lite längre än den på nätet. Där säger den anklagade tjänstemannen att:

"I det här fallet har jag uppfattat att vi var överens om de ändringar som skulle göra och jag har aldrig själv gjort några ändringar. Det är Mas själv som gjort dem".

Vems text är det då?

måndag 14 november 2011

Stopp är bra

På Gabriels förskola lär sig ett-och-ett-halvtåringarna att sätta upp handen och säga "stopp" när någon gör något de inte tycker är okej. Om någon försöker slå mig. Om någon försöker ta min mat. Om någon knuffas.

Nu har Gabriel börjat med det där hemma också. När Minna nästan klämmer honom mot spjälsängen på morgonen, i ren iver, blir det "stopp". När jag höjer rösten vid middagsbordet får jag ett "stopp". Och om någon på TV verkar göra något dumt ropas det också "stopp".

Jag blir nästan lite gråtmild nu när jag ska skriva om det. Att något så enkelt kan vara så svårt, sen, när man är vuxen. Var tappar vi bort det på vägen?
"Det här är inte okej, och det tänker jag berätta för dig nu, så tydligt jag bara kan."

Dags att införa stoppregel både här och var, känns det som.

lördag 12 november 2011

Lördagsblandning

Jag ser Miraklet i Lourdes på TV, reklamfritt och allt. En bitvis plågsamt långsam film, med människors blickar och rörelser mer i fokus än jag brukar stå ut med. I slutminuterna tänker jag: oj, vad bra den beskriver hur svårt det är att hantera att en människa förändras. En rullstolsburen ska vara rullstolsburen. En ytlig människa ska vara ytlig. Och min verklighet som jag delar med andra ska förbli ungefär densamma. Sluta skaka runt förutsättningarna, riva och bygga om!

Då är det lätt att förstå alla dödshot mot Irshad Manji, som jag läste mer om idag och inte slutar att fascineras över. Hennes Moral Courage Project motsvarar i stort sett allt jag skulle vilja ägna mitt liv åt. Hur behöver samhället förändras för att människor ska kunna vara så fria som möjligt? Hur kan människor uppmuntras att våga säga det som är sant, även om det är obekvämt? Och var kan religionen finna en plats inom det? Irshad Manji lyckas förena alltihop, och är själv muslim, feminist och homosexuell.

Mitt i allt det här, blandat med bokfestival på biblioteket, Fars Dags-bak och en stund med näsan över feministteologin, tänker jag en massa på Carema-skandalen. Jag kan inte tycka att huvudproblemet är driftsformen. Jag vägrar tro att alla företag är ondskefulla och inte klarar att göra det de säger sig göra (till exempel erbjuda "vård och omsorg med fokus på livskvalitet, professionalism och långsiktig hållbarhet", som Carema skriver på sin hemsida). Jag vägrar dessutom tro att det är en garanti för bra vård att den bedrivs i offentlig regi. Nej: jag tror att det krävs något mer. Kontroller, uppföljningar, chefer som vågar stå upp och säga sanningen, politiker som kan ställa upphandlingskrav som handlar om något mer än pengar. Och det tror jag gäller oavsett vem som driver verksamheten: ett företag eller ett landsting.

Däremot gör det mig vanmäktigt illamående att tänka på alla gamla som har mindre att säga till om än dagisbarn. Det_går_inte_att_ha_det_så.

måndag 7 november 2011

Skjuten budbärare

Jag går på Köttfri måndagslunch. Vegetarisk mat, föredrag om djurhållningens konsekvenser för miljön. Det sorlas och stojas men alla tystnar inför det faktum att energienhetförhållandet är 20:1 när det gäller kor som matas med spannmål, som de gör numera, istället för hö som de gjorde förr. De växer fortare med spannmålsfoder. Men det kostar: för att få 1 kg kött och mjölk behövs 20 kg spannmål (som hade kunnat användas till människoföda direkt istället). Förr i tiden var förhållandet 2:1.

Det blir också tyst när det framgår att djurhållningen i Sverige står för lika mycket koldioxidutsläpp som transporterna. Transporter beskattas av klimatskäl. Djurhållningen subventioneras.

FN presenterade en stor studie förra året, om att en minskad köttkonsumtion krävs för att förhindra de värsta klimateffekterna. Den blev inte särskilt uppmärksammad.

Mycket fakta blir det, men under alltihop ligger frågan om makt: makten att bestämma över vad jag ska lägga på tallriken.

Vid eftermiddagsfikat pratar vi om våra intryck, vi som var på föreläsningen. Det var helt frivilligt att gå dit, men vi är olika engagerade i frågorna. "Många nya tankar", säger en. "Det var bra, tycker jag", säger en annan. "Jag tycker nog inte att det var så bra", säger en tredje som i kön till lunchen sagt att hon ville ha svar på frågan om varför man inte ska äta kött, för hon hade ingen lust att avstå. "Han var verkligen ingen pedagog", säger en fjärde. Och de innehållsliga diskussionerna stannar av. Budbäraren skjuten - för att innehållet var för jobbigt att ta till sig.

Jag funderar på hur om jag ibland råkar vara en av de där, trean och fyran. Och vad jag förlorar på det.

lördag 5 november 2011

Alla helgons dag

Det glittrar från alla ljuslågor på kyrkogården. Var och en för minst en människa som kommit, varit och lämnat. Var och en för minst en relation.

Så är vi ihopvävda, allihop, i en väv som spinns vidare, vidare.

Att stanna i det. Och att få röra vid någon, och bli berörd, så att huden, sinnet och hela världen vidgas.

Kanske är det det som är livet, helt enkelt.