Julefrid

Jag börjar återvända från ett dygns influensakoma. Det blev till och med kolakok här på kvällen, det hade jag inte trott tidigare på dagen. Nu inväntar jag natten, men kanske kan vi faktiskt ta emot besök om ett och ett halvt dygn?

Fastnar bland julsånger på Youtube och framför allt den här: Det är en ros utsprungen. Något överjordiskt som drar iväg mig. I alla tolkningar - och den här är extra suggestiv. (Tips: höj volymen, den är väldigt lågmäld.)

Om ”Stilla natt” möter vårt behov av trygghet och tröst, talar ”Det är en ros utsprungen” om utsatthet.

Ur artikel i SvD.

Fast den här tycker jag också om. Lite mer värme och hopp är det i den, dessutom.



Värme, ljus och frid önskar jag - God Jul!

Tankar om dofter och jämställdhet

"Jag minns hur det doftade i mammas kök", är rubriken på en DN-artikel som fångade mig idag. En text om en entusiastisk förskolekock som lagar all mat från grunden, mest ekologisk. Blir så glad att det finns sådana människor.

Men det som får mig att gå igång är det där med dofterna. För min del är det dofterna i mormors kök som är så tydliga. Alltid en ångande värme från något som stod på spisen, ugnslampan som lyste med något spännande inuti. Det rustika träbordet som skulle dukas i extrarummet, ljudet när besticken lades ner på det. (Det där bordet hamnade hemma hos mig sen, men ljuden var inte alls desamma då. Underligt.) Spetsgardiner, blommande saint paulia i fönstren. Förkläden och finrivna morötter. En bänk i köket där man kunde sitta och lösa korsord och småprata medan maten gjordes färdig.

Det låter som en överromantiserad bild av en idealisk hemmafrutillvaro, av ett välordnat medelklasshem. Och jag undrar verkligen om det var så bra som mina minnen. Om min mormor var så stark som jag tänker, om hennes relation till morfar verkligen var så välbalanserad som jag uppfattade den. 

Mormor var modist och sömmerska och expedit i konfektionsbutiker. Hon födde tre barn och talade sig livet igenom varm för kunskaper som inte handlar om papper och böcker, utan en annan form av kunskap.

Henne tänker jag på när jag läser Yvonne Hirdmans bok "Gösta och genusordningen" (Bokus påstår att den bara kostar 21 kr, kan det vara sant? Mitt ex är lånat på bibblan.) Jag läser om hemkonsulenter på 1910-talet, som bodde hemma hos familjer i den lägre medelklassen och undervisade dem i konsten att rätt sköta ett hushåll. Jag läser om kvinnor som själva berättar sina livshistorier, med en början i 1900-talets första hälft: hur de hukat  inför de manliga patriarkerna. Och hur det arbete som kvinnorna gjorde blev osynligt.

Det är nog den sista delen som inte stämmer in på min bild av mormor och morfar. Jag slits mellan bilden av min stolta morfar som mångordigt hyllade kokkonsten, dukningen, träffarna, barnbarnen, barnen, blomsterarrangemangen, de hemsydda klädesplaggen, klädkombinationerna, barnklippningarna, akrylmålningarna, de drejade vaserna, trähantverken, allt som mormor trollade fram som en annan god fé. Morfar, som sa att "jag tar hand om disken, det tycker jag är roligt, gå och lägg dig du" och skvätte ner hela köket efteråt. Morfar, som ägnade sig åt pilliga scrapbookingprojekt och vävde tavlor. Morfar och mormor, som gjorde sånghäften till PRO-träffarna och fotodokumenterade allting. Kanske stod de lite utanför de traditionella könsrollerna, försöker jag?

Eller är den sanna bilden den här: att det var mormor som förväntades ta hand om matlagningen, köksstöket, projektledningen av alla släktträffar, sömnaden, städningen (fast: dammsugning var morfar bra på, det vet jag). Alltmedan morfar kunde sitta vid orgeln och spela medan vi lyssnade andäktigt. För inte kunde morfar laga  mat, även om han gick en matlagningskurs för herrar när han närmade sig 80-årsåldern. Han körde bil, han. Och pratade. Mormor fixade och lyssnade.

Men båda ansvarade för att göra livet trevligt, slår det mig nu. Båda kände ansvar och jobbade aktivt för att få till en bra stämning på alla släktträffar. Det kanske är det som gör det? Ansvaret för gemenskapen. För vi:et, helheten. Är det det som är jämställdhet?

Jag fick förresten ett ex av tidningen Femina när jag handlade duschgelé på Body Shop i förra veckan. Upprör mig lite över ett julklappstips på sidan 34, "sängkläder som inte behöver manglas eller strykas": "behöver bara tumlas så är det bäddbart och klart". Hos mig är alla sängkläder fullt bäddbara bara de är tvättade. Men jag tillhör nog inte riktigt Feminas målgrupp.

En liten sjukling här bor i huset

Nu är han sjuk igen, febrig och eländig, lillplutten. Tre ynka dagar hann han gå på dagis efter avslutad penicillinkur som påbörjades vid senaste sjukhusbesöket (tredje gången på akuten denna höst).

Jag tycker att han ramlar mycket utan anledning, och de har till och med sagt det på dagis. Att han är snubblig. En riktig fena motoriskt har han väl aldrig varit, är mycket mer inne på att kommunicera, men ändå. Jag kan inte släppa det där med fästingbettet. Om det satt sig på nervsystemet, på något sätt? Om det är det som gör att han åker på en massa infektioner hela tiden?

Att på morgonen ha en kille på skötbordet som säger "icin! jaaaa!" på eget initiativ är bara sådär kul. Men det verkar inte vara någon fyrtiogradersvariant denna gång - peppar, peppar. Kanske slipper vi sjukhuset.

På måndag (om det inte blir sjukhusbesök innan dess) ska vi ringa vårdcentralen och fråga om vi behöver göra någon form av immunförsvarsutredning, som de faktiskt var inne på redan vid vårt andra akutbesök. Tredje gången var jag lite för stressad inför skrivarkursen för att ens fundera på det.

Nu sover han inne hos sin snarkande pappa. Sängen uppallad på tyska ordboken respektive svensk synonymordbok, för att det ska gå lättare att andas. Vid läggningen ville han byta kudde med mig (Gabriel alltså, inte hans pappa), och inte går det att slita den ifrån honom nu. Jag får stå ut med reservkudden.

Hitta hem

Att läsa en bok som Mio min Mio var som att dela en hemlighet med någon som förstod.

Från framsidan slog männens prat och röster in i henne, nu rev hon på sig luvan igen och fortsatte att gå, hela kyrkan runt måste hon, sluta cirkeln kring sig.

Jag läser Elisabeth Rynells Hitta hem, fortsätter mina skrivartankar och går en kurs i porträttfoto/street photography. Och det är genom den mixen som jag förstår det i mig själv: det handlar inte om att skriva unikt. Det handlar om att jag ska känna igen mig när jag läser. Känna igen det som är jag, någonstans, på något sätt.

Bra porträttbilder tror jag också handlar om det. Jag ska känna igen människan i mig själv i den jag möter, både när jag tar bilden och när jag ser den. Kontrasterna, spänningarna och vidden. Och göra bilden till någon sorts balans, precis som vi försöker göra det hela tiden i oss själva.

En träningssak är det. Att hitta hem, hitta balansen.Tänker jag.


(Just idag har jag tippat lite, faktiskt. Ett barn som dödar ett annat i en buske, med samma händer som kanske åt en macka tidigare samma dag. Ett barn som ska leva vidare i den här världen. Föräldrar som ska leva vidare. Skolkompisar. Hur är det möjligt?

Andra barn som bott i Sverige i över tio år har utvisats. Illegala är de - har inte rätt att vara här, och får på något sätt inte plats. Vem ska ta den platsen istället?

Och jag tänker på vår ovilja att se. Hur vi vänder bort blicken. Eller så ser vi, en gång, men inte mer. Går det att öva upp sin förmåga att orka se - utan att gå sönder själv?)

Fritidspolitikern

Nu är jag en sån där då: fritidspolitiker. Premiär-nämndmöte igår kväll. Trevligt, ganska avspänt, kavajer och koftor lite om vartannat, möte i skolmatsal bidrog till avspändheten. Pappersbläddrande, frågor, "herr ordförande" och beslut.

Kanske är det mina överdrivna kontrollbehov och mindervärdeskomplex som spökar, men jag kan inte låta bli att tänka på alla beslut som fattas av människor som inte "kan något". Jag menar inte att de andra där saknade koll på något särskilt sätt. Jag menar bara rent allmänt: att människor som jobbar med något helt annat, och till vardags sätter sig in i helt andra frågor, på kvällen går på ett möte och fattar beslut om vart pengarna ska gå, vilka anställda som ska göra vad och om de har tänkt rätt eller inte. Är det vettigt?

I bakhuvudet finns Carema-skandalen och funderingar på hur offentliga upphandlingar egentligen går till. Det är förstås samma sak där, i de nämnderna.

Och det är knappast bättre att vara heltidspolitiker, för då har man istället rejält många fler pappersluntor att ta sig an och beslut att fatta. Tiden räcker nog inte till mer då heller.

Man ska också vara varsam med vilka idéer man kommer med på mötet, förstod jag, för det är dumt att ge bort dem till motståndarlaget. Det där har jag lite svårt att gå med på. Om jag ser vad som skulle göra en verksamhet bättre, och är politiskt aktiv för att jag vill ha ett samhälle som funkar bra, ska jag då hålla tyst bara för att det det gynnar mitt lag att göra det? Har vissa problem med det. Jag förstår logiken i teorin, men det är väl just det: jag är ingen höjdare på lagsporter egentligen. Det jag är bra på är att se bortom det som står i ett papper, knyta ihop saker med varandra och dra slutsatser som ibland är lite utanför lådan. Och så ska jag inte använda mig av just de förmågorna? Hm.

Öppen rymd

Vet ni: jag har varit på skrivarkurs och är andlös över allt som den gav. Tre gåvor har jag fått:
1) Några ord i kön till middagen. "Men du har ju allt redan! Varför gör du det inte klart?" Det som skiljer mig från dem som har gett ut böcker är att de har gjort färdigt sitt projekt och släppt texten ifrån sig. Och det som hindrar mig från att vara där är jag själv.
2) Vetskapen om att jag inte faller när jag lägger ner skölden. Tvärtom: det är då jag får en starkare ryggrad. Det här låter så banalt att det är lite pinsamt, men det ska sägas ändå. Visserligen var vi alla där för att visa oss för varandra. Det var inte för inte som kursen hette Skriv din själ. Och det blir lite speciellt att umgås tätt inpå varandra i två dygn, och veta att gruppen löses upp sedan och ingen behöver någonsin återkomma till det jag sa och gjorde då. Men ändå. Det här gäller inte bara då.
3) Acceptans. Jag är den jag är, och jag är där jag är just nu. Ingen annanstans, och ingen annan. Det går inte att ändra på. Det bara är så.

Bästa kursledarna var det också: Maria Küchen och Lars Björklund. I ett fnissigt och ljuvligt samspel med varandra. Allt går att göra! Det är din text! Och bara Sigtunastiftelsens miljö: en kokong att gosa ner sig i, samtidigt som himlen känns ofattbart hög. Bästa deltagarna, som öppnade utrymmen för varandra och lockade fram texter som brann. Mjuka ögon, välvilja. Prestationsångesten som dök upp när jag insåg att några rejält etablerade författare också deltog på kursen försvann rätt snabbt. De är tydligen människor, de med. Kanske var julbordet väl överdådigt, dock. Kanske kunde stället vara något mindre lyxigt, så att fler kunde få tillgång till den fristad det är?

Men å, vad jag är nöjd. Mycket skrivet, mycket tänkt, mycket pratat. Och långa sjumilakliv framåt för min egen del.

(PS: det var nära att det inte blev något alls av med det här, som jag hade bokat någon gång i slutet av augusti. Gabriel fick hög feber igen. 40 grader som inte gick ner trots medicin. Feberyrsel natten till fredagen. Så det blev ett besök på stammissjukhuset, Astrid Lindgren. Hög snabbsänka igen, lungröntgen och antibiotika efter många tecken på något bakteriellt på gång. Men barnvakter kom och J kom hem från jobbet, så att jag kom iväg på kvällen med bara ett par timmars försening. Nu verkar han i stort sett bra, lillskrutten, men det blir inget dagis på hela veckan.)