Jag och prylarna - ibland

Om detta säger min man "du vet att du är väldigt jobbig, va?". Och ja, jag är hopplöst inkonsekvent när det gäller en del saker, det medger jag.

Men jag blev kär. I den här. Och ser tusentals tillfällen när jag skulle ha användning för en sån. Visst är den oemotståndligt söt...?

Det vimlar av vägar

Ack, du stackars försummade blogg! Stora planer hade jag, det skulle bli en julkalender med de böcker som har gjort stor skillnad för mig. Inte bidde det något av det. Antagligen delvis för att jag inte kunde bestämma mig: här, på det invanda stället, eller på den nya, nästan-färdiga?

Men dagarna går ju ändå, som de brukar. Tredje advent imorgon. Idag har vi gjort fyra sorters julgodis, jag och Minna.
Det blev:

• Vit chokladtryffel med lime, för tredje året i rad (brukar vara favoriten)
• Mintkyssar i chokladskal
• Fraschoklad med cornflakes
• Aprikoschoklad

Knäck har vi gjort tidigare, så nu är fem sorter redo.

Den här julen är för övrigt den mest ostressade jag kan minnas. Inga matförberedelser alls tänker jag ägna mig åt. Ingen storstädning, inget värdinneskap. I år ska jag jobba. Nä, inte som pressjour eller nåt sånt, utan i kyrkan - eller församlingshemmet, rättare sagt. Där blir det öppet hus med julbord, julklappar till barnen, lotterier, allsång och Kalle Anka. Och jag är otroligt glad över att jag får den chansen, har velat så länge. För att göra något för andra - men framför allt för mig själv.

Vid femtiden kommer jag hem och sen blir det julgröt med J, barn & svärföräldrar. Och lite julklappar - ett par stycken åt barnen från mig och J. Nånting till dem från svärföräldrarna. Inga vuxenjulklappar. Ingen hets. Innan jag kommer hem ska resten av familjen äta tacobuffé och det ser alla fram emot. Minna pratade om det senast idag på eftermiddagen: då ska vi äta tacobuffé, mums!

Den bestående känslan: det går att förändra. Det är inte nödvändigt att göra det som en förväntas göra. Traditionerna gör vi själva, om vi vill ha dem. Det vimlar av vägar.

Jag har tänkt rätt mycket på det där med att jag alltid har ogillat julen. För all galen konsumtionshets, men också för instängdheten och ritualerna. Samma mat, samma samtal, samma lagomytlighet på samtalen och samma minimala möjlighet till utveckling av någonting. Den mest lyckade julen är den då ingenting oförutsett händer. Jämför det med midsommar, som gärna firas med okända människor och gärna lite oplanerat. "Vi får se vad som händer". Midsommar är min favorithögtid, även om jag är skeptisk till fyllan. Men den delen känns ännu värre på julen, för då är den mer dold. Döljer sig i hemmen, bakom väggarna. Drabbar barnen mycket hårdare. Och på julen är allting stängt. Grannarnas öron är också lite extra stängda, tror jag. Kanske är det inte alltid bra med så långa lov?

PS: Jag tycker att Vit jul är en otroligt bra kampanj. 6094 personer har just nu skrivit på att de avstår från alkohol under julafton, juldagen och annandagen 2012.

Lydnad är inte konstant

Artikeln ”Ondskan är inte banal” sprids runt i cyberrymden just nu. Den sägs kullkasta den socialpsykologiska grundtesen om att ondskan är banal. Istället är det människors fria vilja att lyda de överordnade, och att entusiastiskt göra det, som det handlar om. De vill göra ont, helt enkelt, och det är en genomtänkt strategi.

Tydligen ska Hanna Arendt ha myntat begreppet ”den banala ondskan”. Just det kan jag inte uttala mig om, för henne har jag inte läst. Men vad jag inte riktigt förstår, trots att jag letade mig fram till forskarnas essä  och tog mig igenom den lite snabbt (här är också en lättsammare intervju med den ena forskaren, Alex Haslam, från Queenslands universitet), är hur faktorn människors uppfattning om lydnad kan hållas konstant under nästan 40 år.

Så här menar jag: 1960-1970 var det fortfarande något fint att lyda överordnade. Att vara lojal och trogen. I en beteendestudie som gjordes på den tiden tror jag att människor i högre grad än idag tänkte att de gjorde rätt just för att de lydde order.

Idag är det genomtänkta egna val som klassas högst. När en liknande undersökning gjordes 2001 känns det fullt rimligt att de flesta ville göra det som var rätt då och är rätt idag. Försökspersonerna uppgav alltså att de hade agerat genomtänkt och fattat egna, fria val.

Helt enkelt: Om någon gjorde en studie på 1960-talet och efteråt frågade "varför gjorde du det?" gissar jag att många svarade "för att jag ville lyda". Om någon kopierade studien 2001 tror jag knappt att någon hade svarat så. För ingen vill vara den som helt enkelt bara lyder, utan att tänka själv.

Hur kan det komma sig att en socialpsykologisk, omfattande studie bortser från omvärldsfaktorer?

Invigningseufori

Jag vet att jag är extremt nördig när det gäller bibliotek och böcker. Redan på fredagkvällen var det så där pirrigt i benen, lite som dagen före julafton när jag var liten.

Den stora händelsen?
Invigning av nytt kulturhus och bibliotek!

Precis lika fantastiskt som jag hade tänkt mig var det. Faktiskt hade jag tjuvkikat redan i måndags: gått in genom glasdörrarna, in i det ljusa och fräscha med en nybyggarlukt som nästan stack lite i näsan. Inga skyltar på hyllorna än, så lite vilset kändes det.

Men i lördags, däremot. Hundratals människor, kanske tusentals. Musik och tårta och bandklippning och bokpåsar till alla barn. Späckat program hela dagen. Vi var där hela familjen en gång, i full trängsel. Efter en lunchpaus hemma åkte jag och Minna iväg igen - för att inte missa de två stora händelserna. (Vi hann låna lite böcker också.) Först eldshow ute. Sedan konsert med Helen Sjöholm, mitt i lokalen, med publik stående i trappor, på pallar, överallt. Jag brukar känna mig ganska ofolklig när det gäller musikevenemang på scen när det egentligen är något annat som folk är där för, men det här var... mäktigt.

Åh. Bara det här kan faktiskt få mig att vilja stanna kvar i Vallentuna kommun. En kommun som satsar på kultur, böcker, mötesplatser för människor.

Det enda jag tänker på som kan sägas vara negativt på något sätt, är förändringen för dem som inte gillar att stå mitt i ljuset och bli betraktade. De som tyckte om att stryka längs med väggarna i det gamla biblioteket, och krypa in i ett hörn i tidningsrummet. De kommer nog att känna sig lite vilsna ett tag. Jag hoppas det kan gottgöra litegrann att det nya biblioteket är öppet alla dagar i veckan - så var det inte förut.

Inte alls ett nyttoperspektiv

Långsamt bäddas marken in i multnade löv, och det betyder november: NaNoWriMo. Jag borde kanske låta bli, sjukskriven den här veckan som jag är, men det går inte. Det går inte att stå emot tjusningen med att vara en av många tusentals som gräver ner sig i ord och skrivande, samtidigt.

Så jag sparar orden till NaNoWriMo just nu. Låter dem flöda där. Till vilken nytta? Jag vet inte. Vet en någonsin det?

(Förresten: i torsdags ordnade Minna disco hemma hos mormor och morfar i Nora, där vi var på besök i några dagar. Det var exemplariskt välordnat, med entrébiljetter, popcornbiljetter och lekprogram, namnmärkta muggar och goodie bag. Kan inte låta bli att bjuda på några bilder.)

Halloweenhäxa

I fredags var det Halloweendisco i skolan, för alla miniorer (6-års till 3:or).

Otrolig tur att farmor kunde komma och hjälpa till. Klart det inte går att missa premiärdiscot.

Epstein-Barr låter som en professor

På något absurt sätt känns det som en egokick när sköterskan som kollat i min hals studsar tillbaka och utbrister - ja, det finns inget bättre ord: "Herregud, vilka halsmandlar! Det kan inte vara lätt att svälja med de där!". Och jag säger lite sturskt att nej, det har det väl inte direkt varit. Något skuttar av glädje i mig: jag är inte bara en fånig 08:a som går till doktorn för lite ont i halsen. Blodprover ska det tas, till och med.

Kanske är det körtelfeber jag har. Plötslig hög feber och ont i kroppen under en helg, lite bättre men lite mjäktrött i några dagar, och sen knivhuggsont i halsen i en vecka. Det var ögoninflammationen på det som fick mig att till slut gå till doktorn igår. Och det var nog bra.

Nu sitter jag hemma och väntar på resultat: läkaren ringer under förmiddagen. Och jag googlar förstås fram diverse dödsfall och andra skräckhistorier till följd av körtelfeber. Lämnar på dagis och skola, och tänker att "jag kanske ligger på sjukhus ikväll, men jag låtsas som om allt är som vanligt".

Soffan kanske är ett bättre val? Utan dator. Och så lämna fånen ifred, förstås.

Ett förlåt-mig-inlägg

En gång för hundra år sen - nästan - var jag nyutexaminerad samhälls- och kommunikationsvetare, och hade jag ett annat jobb. På det där jobbet gjorde jag så många misstag att jag skäms djupt. Allt hade förmodligen kunnat avvärjas om jag vågade a) säga till att jag inte kunde och inte visste, och behövde mentorer och bollplank b) erkänna för mig själv att jag tyckte att organisationen skämde mig. Att den inte var god nog för min framtida karriär, att jag inte ville stå för värderingarna och att jag ville bli någon helt annan än den jag var. Jag ville bli framgångsrik och oberoende och cynisk. Allt det som organisationen inte var - inte på något som helst sätt. Spelreglerna förstod jag inte heller, jag gjorde som sagt en del tabbar som jag inte riktigt stod för att jag hade gjort.

Vad hände? Jo, jag blev rädd för människorna som fanns där. Jag behövde vakta på mig: se till att de inte avslöjade mig. Och känslan när jag lämnade var inte så värst bra. Det var som en suck av lättnad, att jag inte skulle behöva träffa de där människorna längre. Inte för att det var något som helst fel på dem, utan för att jag inte hade kunnat vara mig själv med dem.

Det behövdes några år av egen utveckling för att förstå det.

Nu funderar jag på hur försoningsprocessen ska gå till. För jag sneglar, lockas, vill dit. Men jag tänker att människorna som finns kvar ser mig som den jag var då. Och jag vill förklara. Nästan så att jag vill be om ursäkt. Kanske för min skull, men kanske också för deras: för att de ska förstå att min avoghet inte berodde på dem. Utan på mig.

Tips på hur jag kan gå tillväga tas gärna emot!

(Just nu parallelläser jag Nina Björks senaste och Leva etiskt, och dessutom har jag huvudet fullt av personligt-beteende-tankar efter två utbildningsdagar. Så det är nog ingen slump att jag formulerar det här just idag, även om det legat och skavt några månader eller så.)

Kanske på en planet nära dig

Igår rapporterade SvD om upptäckten av en jordlik planet nära jorden.

Snart kanske min barnboksberättelse, om ett försök att bosätta sig på en annan planet, kan bli verklighet?

Recension: Du hasar av trygghet

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson (med ett Almestad också numera, tror jag).

Ytspänning inleder scenen. Barnet, som försöker förstå det. Hur kan vattnet ligga över kanten på glaset? Den frågan sätter hela känslan och handlingen i resten av boken. Det handlar om Sara, nu och då.

Frågor och osäkerhet. Bekräftelse. Vart ska Sara ta vägen med mig själv? Som ett tomrum framför henne och runtom henne, och hon vet inte vad jag ska fylla det med. Och jaget Sara är så uppenbart en tjej, en flicka, en kvinna. En som måste välja, måste förhålla sig, och särskilt till sin kropp och de andras kroppar. Hon tröstar sig med godis, med mat, med att spegla sig i människor hon inte har någon egentlig relation till, med alkohol.

Det är scener, gestaltning, ingen förklarande helhetsram. Språket är skärande tydligt. Och det är nog det som gör så ont, tror jag. Det gör också att jag inte kan frikoppla berättelsen från berättaren. Visst är det Elin som känner, tänker jag fast jag skulle vilja låta bli. Vad tänker de som känner henne när de läser den här berättelsen? Hur förändras hennes värld av att ha blivit publicerad författare? Det är också den frågan jag skulle vilja ställa om jag träffade henne.

Här finns det ingen väg ut. Det finns korta stunder av mellanrum bara, men inga räddande änglar eller riddare, inga ljus som skiner igenom. Inte ens vänner som hämtar upp ur svärtan. Du hasar av trygghet - det är pojkvännens toffelljud som känns trygga, men på något sätt är det en trygghet som stör Sara. En trygghet hon inte står ut med i längden.

Det är en sårig historia. Jag tycker om den för de bilder den målar upp åt mig medan jag läser, men när tårarna kommer vid de sista sidorna tänker jag att jag hade mått bättre av att avstå. Eller? Jag vet inte. Kanske vet jag om några dagar, några veckor.

Bekvämläsare

Det är dagen då Nobels litteraturpris har delats ut. Pristagaren heter Mo Yan, och det säger mig absolut ingenting.

När Tranströmer fick priset förra året pirrade det i hela kroppen. Jag gladdes verkligen å hans vägnar, studsade runt av glädje hela dagen. Det är han som har vunnit! Det är hans fantastiska texter, de som finns i hela kroppen, som har fått priset som världens bästa litteratur. Någon sorts fånig stolthet över att jag och författaren har någon sorts band emellan oss, kanske. Jag har läst hans dikter i min hittills enda predikan. Jag hade den som mitt motto på min Facebooksida. Och det var han som vann. 

Nu kändes det bara som "jaha". 

Jag tittar på de böcker jag läst under de senaste åren och konstaterar att jag verkar bli allt slappare när det gäller att läsa om en värld jag inte alls känner till. Jag läser sådant som bekräftar min världsbild, på ett eller annat sätt. Läsa om ett annat land, där jag inte kan se miljön framför mig när jag läser? Inte känna dofterna, inte känna igen de scener som utspelas? Det verkar jobbigt.

Förr i tiden kastade jag mig över Dostojevskij, Camus och Mahfouz. Läste, längtade, ville förstå, sträcka mig utanför och längre bort. Numera vill jag kanske förstå mig själv mer än jag vill förstå världen. Är det så enkelt?


 

En sång finns inte utan sångare

Visst finns det en relation mellan psalmsång och demokrati, tänker jag. Klart jag är en nörd i det avseendet. Men känslan när rösterna bärs fram bakom, framför och vid sidan av mig, är något speciellt. Rummet bidrar förstås, det gör skillnad om det finns höjd i lokalen och om det finns väggar för tonerna att studsa mot. Men det är rösternas blandning som gör det. De mörka, de ljusa, de klara och de brustna. De som sjunger höga toner i en tonart och låga i en annan. En del svagare, en del starkare. Många svaga under första versen, osäkra på om tonerna är rätt, för att sedan ta fart efter några verser.

Och innan vi började sjunga fanns bara manualen och ramen. Kartan. Men inte utförandet. 

Nu är jag lite arg igen

(Jag har skrivit om det här förr. Och jag vet att jag dessutom inte är alldeles konsekvent. Men jag kan inte låta bli.)

I flera dagar har jag ältat och funderat på en inspirationsföreläsning som jag var på (icke självvalt). Talaren är en prisvinnare, och rolig var han. Skrattsalvorna ekade mellan väggarna, och Twitter fylldes av hans slagfärdiga uttalanden. Ta det med humor! Skjut på rätt tavla! Det blir alltid som man tänkt sig!

"Det var inte bättre förr. Det var du som var bättre förr" är det uttalande som skavde mest i mig. Är det verkligen bara min inställning som avgör hur utvecklingen blir? Är det bara min egen, subjektiva känsla, eller förmåga att tycka om något, som avgör om något är bra eller dåligt?

Jag vet att positiv psykologi är ofantligt inne. Till och med i boken Leva etiskt som annars bryter mot en hel del rådande trender tar författarna upp Sonja Lyubomirsky, lyckoforskare, som exempel. Jag kan lära mig att bli lycklig. Jag kan välja bort att umgås med personer som tar energi istället för att ge. Och det är klart jag kan. Jag kan se till att min framruta är större än bakrutan, och att sidospeglarna inte tar för mycket plats. Men vad missar jag om jag bara stolpar rakt fram med världens största leende i fejset, tittar på mitt mål och undviker alla som står vid sidan av och drar i mig? Framför allt: vad händer om alla gör det?

Nånstans i bakhuvudet har Kants kategoriska imperativ skruvat sig fast ordentligt. Det är väl lite bakåsträvande och överintellektuellt att gå runt och tänka på det, kanske. Men, så här:
"Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Egentligen en lite mer komplicerad och utvecklad variant av den gyllene regeln, men jag tycker att den säger mer. Och jag vill definitivt inte att alla människor ska gå runt och tänka positivt med bara sitt eget, personliga mål för ögonen. Jag tror att vi är lite mer komplicerade än så, och att det är bra. Att tvivel och tveksamhet leder till att det ställs frågor som behöver ställas.

Absolut behöver negativa tankemönster brytas ibland. "Om jag istället för att göra si, gör så, vad händer då?" Men ibland kanske det till och med behöver brytas åt andra hållet istället. "Om jag slutar vara så sabla positiv och säger ifrån på skarpen kanske något kan förändras, och kanske för fler än mig själv?"

Än har jag inte läst Nina Björks nya bok Lyckliga i alla dagar. Jag har bara läst DN-recensionen. Men ett citat ur boken lyder så här: ”Alla politiska samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.” Och det är väl det som känns som om den här positivitetshärvan bidrar till. Jag själv, som individ, kan gå hur långt som helst. Växa. Resten är ändå omöjligt. 

Lite kändes det som en bekräftelse på den trenden när Socialdemokraterna igår lanserade sin nya webbplats. Jag brukar tänka att de är ett samhällsorienterat parti. Men så här står det som första text under rubriken Vår politik:

Vår socialdemokratiska politik syftar till att skapa ett inkluderande samhälle där alla ska kunna vara med. Det är din förmåga, dina ambitioner och dina behov som ska ge dig möjligheter att växa, inte din bakgrund eller hur mycket pengar du har.

Alla ska kunna, inte alla kan. Och alltihop handlar om att du ska kunna växa. Det är det som är målet. För att nå dit behöver jag såklart tänka positivt.

Långsiktig hållbarhet handlar om tid

Långsiktigt hållbar utveckling kräver långsiktigt hållbara människor. Och
långsiktigt hållbara människor måste våga betänka sina liv. Ditt liv är din tid. Tid, ja,
denna immateriella resurs är egentligen det enda du har … Tänk om vi missat själva
grundbulten – vår relation till tiden? Tänk om bieffekterna av en annorlunda
tidsupplevelse skulle komma att påverka oss mer i miljövänlig riktning än vad direkta
miljöinsatser gör?

Bodil Jönsson, 1999 - fast jag har citerat ett citat, som finns i den här studien i tidssociologi. 

Plats för mod

Ibland händer sådant som ger mig lite extra hopp om mänskligheten. Som idag, när jag läste den här nyheten. Personal på Lufthansa vägrade flyga planet med två avvisade kvinnor ombord - personer som riskerar dödsstraff i landet de flytt ifrån men ändå skulle skickas tillbaka till.

Eller den här, om en pastor som gömmer flyktingar som annars skulle bli avvisade.

Den här, från 2005, som bland annat handlar om tillkomsten av lex Sarah.

Kollektivet Gandhi är ett annat sånt exempel.

Det är så lätt att haka på och följa med i det som bara händer. Stå på tå för att alla andra gör det. Säga ok till en dålig idé bara för att det verkar vara bråttom, eller för att tjäna pengar. För att vara snäll, få bättre status eller bättre karriär eller för att passa in. För att kunna säga att "jag gjorde bara som jag blev tillsagd".

Jag tror på citatet i artikeln Vem vågar säga ifrån:

- Mod smittar, lika mycket som rädsla.

Så det gäller att omge sig med modiga människor. Att se till att de får utrymme, och att de finns i närheten. Så att smittan kan få sprida sig ohämmat. 

Ohippt men verkligt

Ångestparaden känns som ett riktigt bra initiativ. Är det nånting som definitivt inte är inne, och aldrig kommer att uppmärksammas med stora stödgalor eller hejdundrande festivaler, så är det psykisk ohälsa.

Så här står det på Hjärnkolls webbplats:

Enligt Världshälsoorganisationen WHO är psykisk ohälsa ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i världen. Framför allt gäller det depressioner och ångestsjukdomar. Alltför många skäms och vill inte berätta om sin hälsa. Det är ganska förståeligt. I dagens Sverige kan var femte person inte tänka sig att bjuda hem en person som är psykiskt sjuk. Skam- och skuldkänslor hindrar människor från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. På så sätt blir många ännu sjukare. Helt i onödan.

Peace in mind

Världens fest i Malmö. Ett myller av människor, tankeströmmar, ord, händer, prästkragar (sådana som sitter på prästskjortor, alltså, inte blomman) och gröna väskor. Och jag älskar att vara där och älskar att det vimlar av människor som på allvar tror att det går att förändra. Att en annan värld är möjlig och att det till och med är därför vi finns till. Det är det som levandet är till för.

Vimmelkantig av trötthet, men väldigt nöjd, står jag i duschen hemma på kvällen och tänker på alla världsförändrare jag mött. Tänker att problemet med lögner kanske inte är att den som ljuger sviker förtroenden till människor runtomkring, eller till Gud om en nu råkar tro på Gud. Problemet kanske är att den som ljuger inte står upp för sig själv. Den som ljuger - i stort eller smått - behöver dölja sig själv.

Mindfulness i en västerländsk tappning kanske ökar behovet av att dölja, tänker jag. Kanske blir det för mycket en jakt efter att bekräfta normen om vad som gör mig lycklig. "Om jag luktar på basilikan tillräckligt mycket får jag kanske ro i sinnet, peace in mind. Andra verkar ju lyckas med det." Och när jag/du/hen inte lyckas, blir det ett döljande istället. "Jag försöker nog inte tillräckligt". Och glappet ökar, mellan den jag är och cirklarna runtomkring mig.

Peace in mind kommer smygande, tror jag, när jag kan stå upp för den jag är. Rakryggad, utan att skämmas. När jag kan stå för mina drömmar och förhoppningar.

Vardagssynkronicitet

Jag skriver en improviserad text om en kvinna på en skönhetssalong. Hon börjar med att reflektera över att allt i salongen är vitt. Fladdrande snabbt överlägger jag med mig själv om vad hon ska heta: Elvira känns bra. Så blir det. Texten blir klar.

Efteråt slår jag upp namnet Elvira.

Elvira är ett kvinnonamn med spanskt ursprung som man tror ytterst kommer från arabiskan och sannolikt betyder "den vita". (Källa.)

Så var det. Inte kunde jag väl ha haft en aning om det?

Recension: Cirkeln

Jag tänkte att lovorden om den var alltför överdrivna. SÅ bra kunde den väl inte vara. Men jo: det var den.

Cirkeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jaha. Varför? Jag tror att det finns flera anledningar.

• För att den beskriver tonårsvardagen så på kornet, trots att den nutid som skildras i boken inte är den nutid som rådde när jag var tonåring. 
• För att den visar sådan respekt och kärlek till alla karaktärer som finns i den. Ingen ironi, inga klappar på huvudet. Minoo, Anna-Karin, Rebecka, Linnea, Ida, Vanessa, Elias, Adriana, Gustaf, Anna-Karins mamma: alla går de att känna någon gnutta värme och förståelse för, även om vissa egentligen är sådana jag absolut inte skulle vilja umgås med.
• För magin och realismen i kombination: det där som får mig att rysa av välbehag och fasa på en och samma gång. Magiska krafter, andra dimensioner, själar som byter boning. Ja, trots att jag snart är fyrtio. Storyn är så snyggt sammanvävd, dessutom, det går nästan att se den tredimensionella modellen framför sig (i efterhand). 
• För att den så tydligt visar på att handlingsutrymmet för var och en inte är oändligt. För att väggarna finns där, visserligen dallrande föränderliga men de är definitivt där. Och det här hänger förstås ihop med punkt två. Vi bygger rummen åt oss själva, och åt varandra. Jag är faktiskt inte ens särskilt säker på att det är så stor skillnad mellan att växa upp i en liten bruksort och en storstad när det gäller just det där.

Mm. Ofta känner jag mig avundsjuk på författare som slår igenom, bara sådär. Litegrann gör jag det kanske i det här fallet också. Men mest är jag faktiskt tacksam, för att de delar med sig av allt det här. 
Snart ska jag kasta mig över tvåan.

(Att skriva recensioner i efterhand tycker jag är svårt. Betydligt lättare när jag sitter med näsan bland boksidorna, har miljöerna på näthinnan. Men jag ville inte låta bli helt, när det gäller den här.)

Fler som recenserat Cirkeln:  
SvD 
DN 
Bokhora


 

Associationer

I lördags var vi på Skansen: jag, barnen och svärmor S. Bäst var när vi kom in i aphuset. Vi hann knappt in förrän Gabriel pekade på en av de stora aporna som satt högt uppe vid taket, och utbrast:
"Kossa!"

(Bilden är ingen prisvinnare direkt, men jag tror att jag måste visa den för att historien ska gå fram.)

Att skapa kontakt

Förr i tiden, när författarna fick säckvis med beundrarbrev. Var det lika många som fick iväg sina brev då? Eller är det lättare nu, med mejl och Twitter och allt?

Jag fick iväg ett beundrarmejl idag. Kanske är det lite tantvarning på det. Men jag är så glad över de fyra sommarprogram jag hört som faktiskt påverkar mitt liv i någon riktning. På samma sätt som en bra berättelse gör det: den får mig att minnas något viktigt jag glömt, eller att förstå något jag tidigare inte förstod.

Alla fyra favoriterna inleder med en ganska stark scen. Alla bjuder liksom in lyssnaren, och pratar om villkor för grupper av människor. Pratar om mänsklighet genom att berätta detaljer ur sin egen verklighet.

(Nej, jag har inte hört alla. Men jag har åtminstone börjat lyssna på merparten. Kanske sågat en del lite för snabbt, det medger jag.)

Jag tar dem i kronologisk ordning: den som pratade först kommer först, helt enkelt.

• Klara Zimmergren. Humorprogram på TV är inte min gren. Men som den kvinnan kunde berätta. Hisnande svängningar mellan skratt och mörker. Om en intensiv längtan efter barn, och om att vara den som inte.
• Jenny Jägerfeld. Psykolog och författare. Dramaturgin: de starka scenerna, växlingarna mellan att vara i den egna kroppen och att betrakta världen runtomkring. Om att få ihop sin identitet med att plötsligt få en kronisk sjukdom. Om självförtroende i relation till skrivande. Om problemen med mindfulness, och om hur personer med psykisk ohälsa får skildras hur som helst i litteratur och film utan att någon verkar bry sig (till skillnad från andra grupper).
• Elise Lindqvist. Ängeln på Malmskillnadsgatan. Om människovärde, kort och gott. Intensivt. Okej: ibland tycker till och med jag att musiken är lite väl... kyrksam. Fast det är en parentes, för programmet är så värt att höra.
• Sara Bergmark Elfgren. Författare till storsuccén Cirkeln, som jag precis har börjat läsa. Ett sommarprogram till nördarnas försvar. Med massor av bra musik dessutom. 

Alla fyra är kvinnor. Men jag har en manlig bubblare också. Tror att den skulle behöva lite mer koncentrerad lyssning än på ett bullrande tåg:

• Ulf Ellervik, professor i biokemi som vill få människor att förstå det fantastiska med kemi. Hur mycket kemi det finns i vardagen. Han pratade bra, men det var svårt att komma tillbaka efter att ha tappat bort sig i en högljudd bakgrundsmiljö.

I år verkar musiken ligga kvar längre än den gjort tidigare år, eller har jag fel? 

I titelrollen

Vet ni, jag kände att jag behövde lägga in någon sorts urskuldande mening om att "det här är ju egentligen ett i-landsproblem, men...". Nej. Jag gör inte det. Trött på att be om ursäkt. Så här börjar det. Soundtrack: Blank Page med Smashing Pumpkins. En promenad längs en gångväg, med spelande syrsor och solstrålar som rinner över åkrarna. Minns jobbet, samtalen med kollegorna. Och tänker att jag är mer rädd än jag tror. Att mina romanprojekt kanske är budskap till mig själv. Om... 

Jaha. Då är plötsligt locket till Pandoras ask öppet, mitt i syrsespelandet och Minnas skolstart. 

Så här några dagar senare känns det svajigt. Ovant. Och kristallklart, på en och samma gång.

Allt det svarta, som dyker upp lite då och då. Som krälande, ringlande äckliga varelser med långa tentakler. De kommer nånstans ifrån.

Alltså, det är förstås självklart när jag skriver det. Men så många år som jag lagt på ett lock så fort det pluppat upp. Jag är stark. Jag är inte beroende av någon. Jag kan själv. (Men jag tänker inte uttala något offentligt, i alla fall inte i skrift, som ni någon gång kan hålla emot mig. Ni kommer aldrig att få mig på fall. Det kommer aldrig att hända igen.)

den där lilla rädda som finns där.

Vad ska vi göra med henne?

Visst ska hon slängas i papperskorgen?

Hon finns nog inte egentligen. Nä.

Hörrudu, kom igen nu. Stark eller svag. Vad väljer du? Rätt eller fel?

Jo. Hon är faktiskt okej. Även den rädda. Det är okej att vara rädd. Osäker.

Jag begriper att det är omöjligt för någon annan än mig själv att se hur stort det är. Att all min ilska har en botten.

(Och ja, jag ska ta hand om det här nu. Jag utmanar alla mina psykologfördomar. Nu är det dags. Om inte annat för att jag nu faktiskt ska förmå vara en förebild för mina barn.)

Hellre dela med än dela upp

På tåget sitter jag och lyssnar på Elise Bergqvist som sommarpratare. Stoppas in i ett rum där hennes rappa, tydliga ”r” är som tagna från en 60-talsfilm. Som i Saltkråkan, där Malin träffar sin Peter och han berättar för henne, när de sitter sida vid sida ute i vårsolen, att han tycker att flickor ska vara lite ljuva.

Men den här berättelsen är inte ljuv. Och varje ord som sägs betyder något. Det är renrakat, slätt, utan vare sig ludd eller skal.

Hon säger att hon är 77 år. Hennes ord är så omsorgsfulla, så mycket av länkar mellan henne och den som lyssnar. Inga egna positioneringar. Inga ironiska slängar. Det är bara ett delande.

Och jag minns min reaktion när jag läste en ledartext i DN idag, om att Sverige aldrig har prioriterat äldre människor. Mycket i den stämmer med min övertygelse. Att det rapporteras om skandaler i äldreomsorgen tror jag inte till största delen beror på att privata företag vill roffa åt sig. Jag tror att det beror på att det läggs så lite pengar på äldreomsorgen. Och jag tror att det i sin tur handlar om status och om prioriteringar. Det är framtiden som är i fokus, och de gamla är inte framtiden.

Men. Jag tror inte på ”stadsdelar (…) anpassade för äldre.” Jag tror inte på en allmän uppdelning av allting i olika åldersgrupper. Segmentering och målgruppsanpassning. Värdemaximering, varumärkesstärkande och ökade framtidsutsikter.

Jag tror på delande. 

(Bara halva programmet hann jag med idag, så andra halvan kan jag inte riktigt svara för. Men av andras reaktioner att döma är den inte sämre än den första.) 

Koncentrat

Bäst-listan denna semester:

• Vattenlinjen. Horisonten. Det är säkert nånting freudianskt i det där med vatten.
• En enda fast livsvärld att relatera till, i flera veckor. Samma människor, mina människor. Inget krav på att skiva upp mig själv i små korvsnuttar hela tiden.
• Cykelturer. Hade glömt hur oslagbart det är som fordon. 
• Minnas lycka över simskolan. Hon hämtade sig från det faktum att hennes manliga simskolelärare har lika långt hår som hon - minst. Och dök. Och dök. Och dök.
• Att jag faktiskt gick upp en dryg timme före resten av familjen väldigt många morgnar, och skrev. Det som jag tänkt i så många år. Jag gjorde det!
• Jag körde familjen till Wira bruk i Österåker häromdagen. Visade mina barn att jag kan köra bil: det har de aldrig sett tidigare. En pockande känsla av att vilja göra om det, dessutom.
• Avprogrammeringen från internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Det är som jag har sagt, fast sen åker jag dit hela tiden ändå: jag mår inte bra av sånt. 
• Självinsikter. Oj, vad frustrerad jag är över min oförmåga att organisera vardagen. Och över att jag är så splittrad och ofokuserad. Jag har erkänt, sent omsider. Nu är det bara att jobba på.
• Bra böcker. (Snart kommer recensioner - sitter vid fel dator just nu.) Gärna lite radio på muminsvenska också.
• Susande trädkronor.  

Imorgon blir det jobb igen.

Redan långt därifrån

Igår kväll stod jag på stranden i Torp och tittade på Minnas simskoleavslutning. Muminsvenska, kluckande vågor, röda båthus, svirrande flugor, traktorer passerar på väg mot Degersand, enorma ekar, tjippande hackspettar. I dikesrenen doftande älggräs, gulmåra och lysande blå cikoria. Och över himlen leker molnen racerbilar och växlar i storlek, mängd och placering från ena sekunden till den andra. I blickfånget en horisont som ligger långt, långt borta och är alldeles öppen. Nu är det , bara syrsorna som låter, och bara de låga taniga träden som rör sig därute. I övrigt är det alldeles stilla.

Jag tänker att det är klart att en människa förändras med miljöombytena. (Antagligen har jag sagt det förut). Var jag befinner mig påverkar vad jag ser. Vad jag tänker. Vem jag är.

Och jag saknar miljön där träden, byggnaderna och husen finns där och ser ut som de gör för att människor tycker om dem. Blommiga gardiner, gärna för mig: någon har valt dem av kärlek. Och trätak med kvistmärken är det absolut bästa i takväg, om jag får välja. Inget prål, inget som täcker över och maskerar, försöker vara något annat än det är. Så här ser det ut, taket. Lite som att man på Åland väljer att kalla fläskfilé för grisfilé. Inget tjafs.

Väl godkänd

Mhm. Jag fick väl godkänt på skrivkursen! Jätteroligt, jag är nöjd och glad.

Fast jag undrar vad som någonsin ska få mig att skriva färdigt. Åtta på allvar påbörjade projekt har jag. När det gäller det senaste är jag ivrigt påhejad av alla jag känner, eftersom jag denna gång har berättat för så många fler än någonsin tidigare.

Kanske en ny dator, en fin Asus Zenbook? Kanske om jag inte skriver på jobbet på dagarna, om jag inte hänger på Facebook och Tradera hela tiden, om jag inte lägger timmar på att redigera bilder på min sega stationärdator utan istället skriver. Kanske om jag är i en annan miljö. Så nu, på Åland, kommer det kanske att hända! (Då kommer alla kriterier ovan att vara uppfyllda.)

Ja, hörni. Kanske det.

(Liten antydan till uppgiven suck.)

Gräsbevuxen pulkabacke

En kulle jag går förbi pressar tillbaka mig ner i den meterhöga gestalten där jag fanns en gång. Den som ramade in mig då. Bostadsområden delades in i vilken pulkabacke eller vilken lekpark de hörde till.

Det är med de ögonen jag ser stigar, vägar och hus i Nora - fortfarande. Kanter, linjer och öppningar ligger fast.

Kanske händer det betydligt oftare än jag tror? Kanske inte bara där?

Dubbelt så gammal

Jag tror att det är den där halvvägs-känslan som gör att Ted Gärdestad har sjungit i mitt huvud hela kvällen. Himlen är oskyldigt blå - här är texten. Idag fyller jag 38, och det är ganska exakt 19 år sedan jag tog studenten - då jag var ganska exakt 19 år gammal. Hur jag tänkte minns jag ju. Jag minns när jag firade midsommar på Marstrand, stod och blev studentfotograferad på kyrktrappan och åt bambuskott för första gången i mitt liv under studentbalen på Stadshotellet. Jag minns veckan innan, när vi grillade ute på de konstgjorda små holmarna i närheten av Lindeskolan och min kursare sprang runt och sjöng You fill up my senses medan vi väntade på bilskjuts hem. Den där rösten kan jag höra lika bra som Minnas vid middagen idag.

Inte visste jag nånting om vad som väntade mig då. Och inte vet jag det nu heller. Jag bara tror att jag vet. Att en dag är lik den andra, att det är samma människor jag möter på jobbet varje dag. Tiden har jagat oss in i en vrå.

Samtidigt tänker jag att jag förstår så mycket mer. Om skam och skuld. Om konventioner. Om krav och anpassning. 


Just nu läser jag Moderspassion av Majgull Axelsson. I början tyckte jag att den inte dök ner i karaktärerna tillräckligt djupt. Fångad blev jag någonstans kring sidan 137, när den inåtbundne Tyrone blir räddad av gapiga Micke. Det är lite svårt att förklara skeendet kortfattat utan att det blir alldeles galet klyschigt. Men det som hänger kvar är en bekräftad tanke om att man vet aldrig vem som räddar vem.

Förstod jag det när jag var 19, tro?

Ledbruten utan maratonlopp

Vi har storröjt hemma. Allt åkte ut ur klädkamrar, skrubbar och garderober. Allt har etikettmärkts, förpassats till rätt lådor och rätt hörn, eller organiserats in i sälj-, skänk- och återvinningshögen.

Om två veckor blir det stor rumsomflyttning. Vuxensovrummet blir gemensamt arbetsrum, mitt arbetsrum blir Gabriels rum på riktigt, Minnas rum blir vuxensovrum och Johans arbetsrum blir Minnas rum. Och hela det projektet fick oss äntligen att... göra något. Istället för att bara prata om vad vi borde göra.

Det är med häpnad som jag inser att jag snart kommer att ha ett organiserat hem. Till och med kylskåpet har numera märkta hyllor.

Och ja: jag har träningsvärk. Folk pratar om att de har sprungit maraton, och jag bara: hmpf! Jag har styrt upp ett kaos. (Och den stundande flytten känns plötsligt mycket mindre oöverlevnadsbar.)

Magiska, milda, magnifika maj

Det är samma sak varje år, tror jag. Orden räcker inte riktigt till för att beskriva den här månaden. Det blir bilder istället.

Poängskillnader

John Chris Coffee en måndag efter jobbet. Rooiboste, en megastor chokladmuffin, och framför allt tre av mina kursare från nätkursen "Skriva för barn och unga". Två timmar av studsande, rinnande ordflöde, tankar och glöd i ögonen. Mums.

Det var då jag insåg - genom en av kursarna - att min kurs inte alls går på kvartsfart, utan på halvfart. Insikten kom alltså när det återstår några futtiga veckor av kursen. Intressant.

Jag hade antagligen blivit väldigt stressad om jag vetat hur det var. Nu har jag inte känt mig det minsta stressad, utan tänkt och sagt att "det här är ju inte ens studier, det är ju bara kul".

De där poängen, alltså. Hur kan det komma sig att en högskolepoäng innebär så olika mycket på olika kurser?

The sky is the limit

Mycket i London handlar om höjd. Höjd på bussar, höjd på torn och trappor, kupoler som sträcker sig mot himlen eller speglar sig i den, platser med utsikt, varuhus med massor av våningar förbundna med ett rulltrappssystem, hotell där de mjuka heltäckningsmattorna slingrar sig längs vindlande gångar. Till och med som musikalbesökare sitter man högt ovanför scenen. (Och jag kommer först halvvägs upp i Monument på att jag är höjdrädd, när jag har gått sisådär 150 trappsteg av 331. "Men hoppsan, jag är ju höjdrädd, hur gick det här till?" Nej, det är inte första gången det inträffar.)

Happy flowers

Ett jag som möter ett du

I en del möten är det jag som är i fokus. Inte så att jag är den som pratar och tar plats, utan att det som jag faktiskt prioriterar är hur jag ter mig. Hur jag förhåller mig till alla andra i rummet, hur de ser på mig, vad de tänker om mig. Ärligt talat: ganska ofta blir det sådana möten i mitt liv.

Men det finns en annan sort. En sorts möte där det är jag som träder in i en annan människas värld. Ett möte där jag glömmer hur jag ter mig, vad jag förväntas säga, tänka, tycka och tro. Martin Buber pratar om det som två olika typer av möten. En erfarenhet - där jag upplever att jag lär mig något i mötet, det är jag som "får ut" något av det för min egen skull. Eller en relation - där vi båda förändras av mötet, och på något sätt blir till genom att det sker.

Okej, det låter lite flummigt när jag försöker skriva om det så här. Fast när det inträffar: det är det största som finns. Det är dit jag vill med alla mina kommunikationsteorier, med den jag är, med själva livet.

Igår kväll var jag med om ett helt gäng sådana. Och bara det: att det är möjligt. Att höljena faller, oavsett hur mycket skydd jag anser mig behöva. Inte för fallandets skull. Utan för att vara människa. Helt och hållet. För att det är det vi är.

Erövran

- Man kan bygga murar runt allting. Jättehöga murar.

Det säger Minna vid frukostbordet, och menar runt mitt jobb, om någon dum människa skulle komma och vilja tända eld på alltihop.
Det skulle man ju kunna.

En annan lösning är att försöka se till att folk har vettigare saker att lägga sin kreativitet på än att vilja tända eld på saker och ting. Och det är också bra att försöka se till att färre människor går runt och oroar sig för att någon ska tända eld på deras jobb.

Jag tänker på första maj-tal. Och jag tänker på diskussioner om att ta bort 1:a maj som helgdag, eftersom den ”bara” är arbetarrörelsens dag. Jag tänker på att friheten inte är något man bara får, utan något man erövrar.

Och medan solen sjunker hettar kinderna i majsolen. Det är inte för inte som det är röd som är kampfärgen.

Det som vi bygger

På väg hem från en eftermiddag med kommunens rektorer, skolledning och skolpolitiker tänker jag att det är ett skämt, det där med att politiken inte har några visioner. Det har varit en dag full av strategiprat om hur eleverna ska få större lust att lära sig läsa, om hur lärare som är enormt bra på sitt jobb ska belönas och om vad som är viktigt att prioritera. Nästan så att jag får lite uppblåst hybris: jag är med och skapar allt ramarna för allt det här viktiga. Det som bär samhället.

Bussresa hem medan fågelkvittret skär in genom fönstret, en sjunkande sol låter sina strålar rinna längs horisonten. Jag slötwittrar lite och hittar en länk som stör friden helt och hållet. Barn blir monster för att samhället tillåter det, står det i en text från en fältarbetare i Angered. Allra viktigast i texten: "Framför allt måste vi skapa ett samhälle där unga inte föds in i hopplöshet och vanmakt." Det är just det. Det går inte att ha det så. Det är där det blir en knut i halsen, och där som benen bär mig iväg till nästan vilket möte som helst. Men hörni: vad är det vi ska göra? Nu tar vi reda på det, och gör det. Bara så.

Imorgon - 22 år senare

Idag är det Earth Day, tror jag. Inte för att jag vet vad det betyder i praktiken: vi har varit på återvinningsstationen och lämnat elskrot. Jag tycker fortfarande att DN:s reportage om elåtervinning, från 21 februari, har en helt galen vinkling. Rubriken är "Stockholmare sämst på elåtervinning", och det utifrån att de lämnar in färre kg/person och år för återvinning än invånarna gör på andra platser i landet.

"Per person innebär det att vi gjorde oss av med nästan tio elektroniska apparater förra året. – Det visar att vi tillsammans med Norge är världsledande inom elektronikåtervinning."

Det gäller alltså att köpa och sedan återvinna så mycket som möjligt, för att hamna bra i statistiken? Kan det inte vara smartare att bara köpa sånt man behöver? Tycker siffran måste relateras till hur mycket folk köper för att den ska säga något alls.

De senaste dagarna har jag läst in mig på allt som rör jordbruksproduktion, ekologisk växthusodling och självhushållning, energi och biologisk avloppsrening. Det är lätt att nörda in totalt när man håller på med en bok, inser jag.

Det mesta hittar jag på nätet. Men i minnet dök den här boken upp, som jag hittade i bokhyllan och började bläddra i. Utgåvan är från 1990, och jag undrar om jag inte köpte den samma år som den kom ut. Nu har 22 år gått sedan dess. De viktiga strategier som det talas om i boken - minskad köttkonsumtion, omställning till andra energikällor, ändrade konsumtionsvanor - har blivit verklighet i dagliga informationskanaler först nu, känns det som. Undrar hur många år till som ska gå innan texterna i boken blir helt inaktuella?

Boken är full av understrykningar. Det jag har strukit under är framför allt sånt som handlar om maktbalans, och sakförhållanden som krockar med varandra. Mm, det är väl så, helt enkelt: that´s where my heart is. Fortfarande.

Jag som behövs

Oj, det här blir långt.

För att komma igång med skrivandet har jag börjat med små "kladdmålningar". Inga krav på att det ska bli något, bara sätta igång med färger och mönster och hjärnan behöver inte prestera. Där, i det flödet, kommer kreativiteten fram. Där kommer ofta lusten att skriva min historia, fast jag en stund tidigare hade kom-igång-ångest. Rädd för att det som jag får ur mig papperet inte ska bli bra, inte perfekt.

På DN:s insida idag finns en fråga från två tjejer som undrar hur de ska göra för att komma över sin självkritik, som hindrar dem från att göra vad de vill. De är i 20-årsåldern, och jag beundrar dem så för att de redan inser att deras perfektionism hindrar dem.

Jag har tänkt att jag är lite perfektionistisk med vissa saker, men att det är en styrka. Det gör att jag fixar ett skrivjobb galant, till exempel. Att mina kollegor kan lita på att det jobb jag lämnar ifrån mig har bra kvalité. Först för något år sedan slog insikten ner: det där perfektionistiska draget håller mig fången. Jag bjuder inte hem folk för att jag tycker att jag har det stökigt, fult, sämre än andra. Jag outar inte min blogg, för jag tycker att andra bloggar bättre än jag, med underbyggda argument, berättelsekonst och kunskap. Jag använder inte Twitter på det sätt jag skulle vilja, för jag är inte sådär härligt rolig och slagfärdig. Jag blir inte präst, för jag tänker att jag inte är tillräckligt intresserad av Bibeln. Jag försöker undvika att hålla föredragningar på jobbet, för det finns andra som gör det bättre än jag. Och så skyller jag på att samhällets tendenser är perfektionistiska och reducerar människan till ett ideal.

Men det är ju jag. Det är jag själv som säger att jag inte duger. För varje sak jag gör kommer det gnagande hugget: "Det blev nog fel. Jag borde nog ha gjort på något annat sätt."

Det finns ingen hejd på allt jag har sagt nej till för att jag inte har trott att jag kunnat. Barnridlärare när jag var 15, körledare när jag var 18, krönike- och artikelskribent från gymnasietiden och framåt, ledande positioner i organisationer från att jag var 18. En del tycker att de har för svårt för att säga nej. Jag tycker att jag har för svårt för att säga ja till mesta som verkligen får mig att växa. Till det mesta där det är troligt att någon annan skulle kunna klara det bättre än jag. Istället för att be om stöd för att klara uppdraget själv säger jag nej. Och så klagar jag på att människor inte ser min kompetens. Hallå liksom, jaget: det är inte så konstigt.

Åtminstone periodvis finns inte samma direkta jämförelser när jag skriver något skönlitterärt. Det är ingen annan som kan berätta just min berättelse, utifrån det som finns inne i mig. Mitt jag behövs, det är inte ivägen.

Å, vad jag önskar att jag lyckas förmedla det till mina barn. I så många situationer som det bara går. Vet det: ditt jag behövs, det är inte ivägen.

(Man kan tycka att det här är ett i-landsproblem. Men jag tror inte det. Jag tror att det går utöver det. Först när tillräckligt många människor tror att de kan förändra maktbalansen i världen, att de kan få andra att agera i klimatfrågor, att de kan få saker och ting att hända - först då händer det.)

Det är synd om människorna

Terroristrättegång (tänker jag inte ens länka till) och tårtaffären är det som det pratas om överallt. Jag vill prata om att kulturministern blir hånad och utskrattad för att hon inte reagerade omedelbart och tog avstånd från själva iscensättningen.

Jag förstår dem som känner sig personligen kränkta. Och det ser hemskt osmakligt ut på filmsnutten som visas på nyheterna - vem vill skära i den tårtan, än mindre äta den, när man sitter i TV-soffan och tittar på? Klart det hade varit bättre om hon hade låtit bli. Men jag har svårt att förstå dem som hånar och skrattar ut, och är helt övertygade om att de själva skulle ha agerat annorlunda.

Kanske finns det ett samband mellan de här två nutidshändelserna. Att medvetet håna och skratta ut tror jag kan få oerhört mycket ont som konsekvens. Kanske kan det till och med vara en av orsakerna som tillsammans med andra gör att någon slutar som massmördare.

Att däremot bli överraskad och göra något som man i efterhand ångrar och tänker att "jag borde ha gjort annorlunda": det är att vara mänsklig. Tycker jag.

Så här tänker jag, just nu. Det är laddade frågor om ämnen som betyder väldigt olika saker för olika personer. Och jag utger mig inte för att ha rätt.

Ögon att se med

Om du skulle förlora synförmågan, vad skulle du sakna?
Idag trodde jag att jag var på väg att göra det. Diabetes är ju en lömsk sjukdom som fortfarande gör många människor blinda. Och när jag plötsligt fick en massa flimrande fläckar och zigzagmönster i synfältet, på väg hem från vår underbara förmiddagsutflykt längs strandpromenaden, tänkte jag "nu är det kört". Det gav inte med sig, och jag försökte hålla skenet uppe medan jag fick med mig barnen och rullade vagnen hemåt. Flimrandet fortsatte, flyttade sig, men la sig inte. Alla dessa anteckningar jag gjort, alla dagböcker, allt - jag kommer inte att kunna läsa det. Barnen - jag kommer inte att kunna se dem. Johans bilder kommer jag inte att kunna se.

Efter ett besök på ögonakuten känner jag mig tryggt förvissad om att det "bara" var ögonmigrän, eller migrän med aurasymtom som det heter på finare språk. Orsak: jag gissar på stress. Nu igen.

Att det kommer varningssignaler är i sig inget nytt, men när det gäller migrän är jag definitivt debutant.

Foto taget vid strandpromenaden i Vallentuna på förmiddagen idag. Ett av de sista jag fick till innan det började flimra.

En bok på dörren

Inte vet jag om det gör att jag kommer få hela manuset klart. Men jag hoppas. Väldigt strukturerad känner jag mig i alla fall, med utgångspunkt i tips jag fått i The Writer´s Guide to Crafting Stories for Children av Nancy Lamb.

Skrämselhicka

Rädslan för det banala. Den finns alltid i mig, har jag märkt. Undrar varifrån den kommer? Rädslan för orden som är smetigt romantiska, för budskapen som handlar om tillvarons skörhet. Ändå är det just det som jag skulle vilja prata om. På riktigt, inte bara någon liten stund då och då, med er trogna men mycket få bloggläsare och med mina kursare i teologi. Varför tassar jag runt det hela tiden?

Stororden. De farliga. (Sånt som Ranelid och Gardell skriver om. Och Hemmets Veckotidning. Och som man pratar om i kyrkan. Och folk skrattar åt dem, allihop.)

Jag tänker på det när jag återigen skummar igenom Konsten att tala - handbok i praktisk retorik. Jag tänker att det är sånt jag ska blogga om i min "riktiga" blogg. Sånt jag har lärt mig om, har poäng i, är tillräckligt kvalificerad för att prata om. Logos, ethos och pathos: så här säger experterna att det ska gå till, här hittar du tipsen.

Stororden tänker jag inte riktigt platsar där, i min finblogg med världens bästa domännamn. Fast det är klart att det gnager i mig att jag antagligen har fel.

Sötaste påskkärringarna

Klart jag är osedvanligt partisk. Men de är ju så sööööta.

Dialogbrottningar

Alltså, jag har problem. Varför är det så fruktansvärt svårt att skriva dialog - så att den blir riktigt, riktigt bra?

Nu har jag i alla fall arbetat om min inlämningstext. Plockat bort alla beskrivande verb, som jag inte fick ha kvar enligt flera kommentarer. Nej, i dialog får man bara säga "hon sa" eller "han sa". Inte "ropade", "fräste" eller "fnittrade". (Fast den hårdaste kommentatorn hade sagt att jag hade för många adverb, vilket fick mig att småle lite överseende.)

Jag känner förstås igen att jag har läst det där i ett antal böcker om skrivarkonsten, när någon påpekar det. Däremot tycker jag att det är otroligt svårt att se det i min egen text, innan någon påpekar det. Antagligen är det därför som det är så bra att ha läsare under processens gång.

Men, ett stort men:
Jag plockade upp min kvällsläsning efter att jag hade hämtat mig efter kritiken. Himmelsdalen av Marie Hermansson: en i mitt tycke riktigt bra bok. Och recensenterna verkar tycka likadant. (Jag var tvungen att kolla upp det för att säkerställa att det är kvalitet jag pratar om: "ytterst välskriven" skriver GP, "helt enkelt utsökt" skriver Vi.) Nånstans på sidan 56 hajade jag till: det vimlade av beskrivande dialogverb. Muttrade, hojtade, mumlade, förklarade. Inte hade det stört min läsning?

Igår kväll läste jag Lotta Geffenblads Prick och fläck snöar in för Minna. Hon har bland annat fått Elsa Beskow-plaketten, surfade jag mig till. Och här finns det "hojtar Fläck", "tjoar Prick" och "tycker Fläck".

Hm. Är det någon idé att bry sig om de där stenhårda reglerna egentligen?

Uppdatering 3 april: diskussion på kursportalen ger vid handen att jag hade rätt. Om det känns rätt, vill säga. Stöd från både kursare och lärare. Tack för det! ;)

Mer makt åt barnen

Ja, varför inte? Om det inte finns någon övre åldersgräns för att fatta beslut om framtiden - varför ska det finnas en undre?
http://www.dn.se/debatt/ge-aven-vara-barn-ratt-att-rosta-i-de-allmanna-valen

Dans, dans på lunchen

...dagens Lunch Beat. Ett så fullsmockat dansgolv har jag inte varit på under de senaste 10 åren. Svettigt, och alldeles underbart. En timmes overklig verklighet under en annars ganska vanlig arbetsdag.

Att det finns människor som gör något av sina galna idéer! *lycka*

Konstruktionsarbete

Ordet "craft" och "crafting" tycker jag inte riktigt går att översätta till svenska. Inte är det särskilt ovanligt, förstås, det finns mängder av engelska ord som jag skulle vilja ha i svenskan. "Bliss", till exempel. Är "sällhet" ett ord som går att använda i en text? Nä, skulle inte tro det.

Nancy Lambs bok The Writer´s Guide to Crafting Stories for Children handlar om "crafting" som ett hantverk, och en konst, en förmåga. Den dignar av gör-så-här-listor, sånt som jag har en tendens att bli trotsigt motvillig av. Men de här listorna gillar jag. På Roslagsbanan, medan jag satt och läste, kom jag på varför. Det är för att Lambs fokus ligger på psykologi. Hur funkar jag som skribent egentligen, vad motiverar mig? Vad motiverar mina karaktärer? Vilken förändring och utveckling sker, vilka konflikter finns, vad bubblar under ytan - alla dessa funderingar som jag älskar, fast med en fast ram och struktur omkring dem.

Reactions to events come in four basic flavours:

- Emotions
- Thought
- Decision
- Action
One thing leads to another that leads to another.

(sid 92-93)

Självklart! Men det händer inte så sällan att jag tänker "så lätt kan det väl inte vara, jag ska göra en mer komplicerad historia än så." En historia där jag inte följer några som helst råd. Men då blir det väldigt svårt att konstruera en berättelse, har jag märkt.

Det ultimata beviset på att jag är övertygad av det Lamb skriver: Jag kommer att göra en detaljerad struktur över bokens innehåll, vad som ska hända. Annars brukar jag hävda att jag tycker det är tråkigt att skriva så, att min kreativa process kommer av sig. Men, med den självinsikt jag långsamt lyckas bygga upp: jag är inte en person som svävar iväg ut i ingenstans, helt utan kontroll, utan jag trivs bäst med att ha en helhet och struktur. Ändå har jag inbillat mig att jag skriver bäst när jag har ett helt spontant upplägg för att skriva en bok. Varför skulle det vara så totalt annorlunda än allt annat jag gör?

Här går det att läsa om Nancy Lamb och fler lovord om hennes böcker.

Också ha

De har fått varsitt paket, han och hon. Han öppnar sitt paket och hittar en blå racerbil. Han har redan ungefär trettio leksaksbilar, och vrider lite förstrött på den nya. Hon öppnar sitt paket och hittar ett knallrosa smyckeskrin med en Lilla My-docka som snurrar runt till musik framför en liten spegel. Han tittar andäktigt på den, tittar på mig och ber: "också sån!", "också ha!".

Syrien-hopplöshet

Utrikespolitik tycker jag generellt är jättesvårt, trots att jag definitivt håller med om att ingen människa är illegal. Och om att ansvaret för människor omkring en inte tar slut för att det går en fiktiv landsgräns någonstans. Ändå är det jättesvårt att tycka och tänka om vad USA ska blanda sig i och inte, till exempel. Tycker jag.

Men det här med Syrien. Jag försöker förstå. Försöker komma fram till att något måste hända: det kan inte fortsätta med att människor blir beskjutna lite hur som helst. Läser en artikel i New York Times som åtminstone ger mig lite sammanhang. Utrikespolitiska institutets blogg är ett annat tips.

Mest är det en gnagande oro i magen och en känsla av att det bara är ord som jag faktiskt inte förstår vad de betyder. Nej, jag fattar inte vad det betyder att vara rädd för att bli dödad när jag går ut. Jag förstår inte vad det innebär att inte leva i en demokrati. Så simpelt tror jag faktiskt att det är.

På torsdag hålls en manifestation för Syrien i Stockholm. Och det går att skänka pengar för att de skadade ska få hjälp genom framför allt Röda Korset.

Tre punkter för ideellt engagerade som vill bli fler

1. Visa seriöst intresse för människors kompetens, det vill säga vad en person tycker är roligt och kan tänkas vilja lägga sin tid på.
2. Av punkt ett följer: om du ringer för att fråga om en person vill sitta med i en styrelse, fråga inte "vad jobbar du med?". Det bör du redan ha kollat upp. Annars förmedlar du att du behöver fylla en lucka, snarare än att du tror att just den här personen tillför något. Det minskar chansen avsevärt för att du ska lyckas.
3. Av punkt ett följer också: om personen svarar "nej, just det uppdraget tror jag inte är något för mig", säg inte: "Jaså, det tror du inte att du skulle klara av?". Numera tar människor på sig uppdrag för att de vill lägga sin tid på det, och tycker att det verkar meningsfullt. Inte för att de känner att det är en plikt.

En vecka i rosa - kanske

Varför går jag igång så på allt som rör könsroller? Och varför är det så himla viktigt? Det här har varit en rätt speciell vecka, med otroligt mycket fokus på kvinnor och jämställdhet. Både i jobbet och privat.

Jag tänker på alla böcker jag plöjt, alla diskussioner jag haft. På den tveksamhet jag själv faktiskt kände inför att kalla mig feminist en gång i tiden. Det som fick mig att ändra mig var en politisk bokcirkel som jag började på bara för att provocera min dåvarande pojkvän - bara en sån sak.

Ibland slås jag av något sorts mottryck. Tänker att det är vi, vita medelklasskvinnor, som har för få andra saker att bry oss om i livet. Att vi försöker få ut så mycket som möjligt för egen vinnings skull. Sådär medvetet, lömskt och listigt, som Eva i Edens lustgård (oj vad jobbigt det är att läsa den texten i Barnens bibel, för övrigt - snart kommer ett blogginlägg om gudsföreställningar).

Men: FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna är ett i högsta grad människoskapat dokument. Och är det något jag har svårt för så är det rena och uppenbara lögner som förmedlas utan att någon försöker förändra dem. Om kvinnor och män är lika mycket värda, varför bekräftas motsatsen för mig varenda dag? Varför ska mitt värde ha att göra med vilket kön jag råkat födas med? Det är den ilskan som får igång mig, tror jag. En ilska som bottnar i en logik. Människa som människa, med lika mycket möjlighet att göra skillnad. Tills någon annan kommer och stampar då dig och säger att "nä, du kan inte". (Det är lika orättvist att jag har större möjligheter än någon annan för att jag är vit och född i Sverige, och därmed får större makt än andra. Men, just könsfaktorn är så genomgående för alla oavsett klass och geografi.)

På Supermiljöbloggen skrev Gudrun Schyman för några dagar sen om klimat och kön. Och de investeringar som gör störst skillnad när det gäller förbättring för fattiga är satsningar just på flickor. Projektet Cause of death woman är en journalistisk granskning av våld mot kvinnor: en av tre kvinnor i världen utsätts för våld under sin livstid. I Sverige är löneläget betydligt sämre i alla kategorier av jobb där det arbetar flest kvinnor. Kvinnors jobb värderas lägre: kanske för att de inte förväntas prestera 100%, för att de tar ut föräldraledighet i betydligt högre grad än män? För att kvinnor antas välja familjen före jobbet, medan män antas välja jobbet före familjen?

Och så alla dessa etiketter som klistras på mig mot min vilja. Nej, jag är inte det minsta modeintresserad, går inte igång på heminredning och matlagning, bröllop, parmiddagar och fluff. Jag har inte ett mer överfullt badrumsskåp än min man, tar inte längre tid på mig på morgonen än han gör och har nog inte ens fler skor eller väskor. Och jag har verkligen inte ett mindre behov än egentid än han har. Det skulle kunna ses som att jag är det unika exemplet, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det finns många fler som jag. Men många säger det inte. Ungefär som J inte alltid tar upp i "manliga" sammanhang att han är totalt ointresserad av sport.
Jag försöker bli bättre på att låta bli att tänka ut i huvudet vad personen mitt emot mig kan tänkas vara intresserad av. Men det sitter hårt, jag märker det.

För mig är jämställdhet inte riktigt samma sak som att bli av med könsrollernas tvångsmekanismer. Med det senare menar jag "kostymen" som klistras på dig utifrån det kön du har, oavsett vem du själv tycker att du är. Jämställdhet är mer politiskt korrekt. Men mer om det en annan gång. Tills dess två lästips: Fanny Ambjörnssons bok Vad är queer? och Åsa Petersens bok Mitt queera hjärta. Lättläst om heteronormen och vad den gör med oss.

Legostormen

Det är spännande med tidningstexter som flödar över av känslor, där det verkligen märks att den som skriver är rejält upprörd. Det osar av svordomar och stickig irritation. Jag tycker att texten "Legomuren mellan pojkar och flickor" i dagens DN är en sådan. Och för mig som besatt språkmänniska OCH feminist är den otroligt spännande att läsa riktigt närgånget och noga. Jag kritiserar inte artikelförfattaren egentligen, det vill jag betona. Det jag vill sätta fingret på är hur lätt det är att lägga över ansvaret för jämställdheten på någon annan. Och: att det ständigt är flickorna som är avvikarna.

Om någon har missat debatten: Det handlar om att Lego har börjat göra särskilda Legoversioner för flickor, utifrån det som de hävdar är flickors önskemål. I flera år har de gjort särskilt Lego för killar, med tyngdpunkt på machoyrken, krig och vapen.

Tidholm beskriver hur Lego lyckades nå killarna, men det gjorde att 50 procent av målgruppen inte nåddes: tjejerna. Nu när Lego tagit fram rosa och lila omvårdande figurer som är längre och kurvigare än de vanliga, så skriver Tidholm att det är

den värsta sortens exempel på hur man reproducerar könsstereotyper och skamlöst låser in barn i inskränkta könsroller.

Så tolkar han det alltså inte när Lego gör produkter som specifikt riktar sig till pojkar. Men uttalat och definitivt så när Lego gör produkter som specifikt riktar sig till flickor.

DET tycker jag är intressant.

Sen funderar jag också ett intervjucitat, uttalat av forskaren Niclas Järvsjö enligt DN:

Barn idag blir totalt splittrade,// samhället och skolan strävar efter att befria barn från begränsningar som utgår ifrån kön. Och samtidigt ser leksakerna ut så här. Det är schizofrena signaler.

Hm. Samhället i övrigt är inte alls könsuppdelat. Män och kvinnor klär sig inte alls olika. Hur män och kvinnor porträtteras i reklam, TV och film skiljer sig inte åt det allra minsta. Men om leksakerna är könsneutrala slipper barnen bli förvirrade.

Jag får det inte riktigt att gå ihop, rent logiskt. Men jag känner mig lite extra jobbig idag - sorry.

PS: jag tycker också att det vore trevligare med könsneutralt Lego, även om jag tror att mina barn av båda könen skulle älska det nya tjejlegot. Och jag tror inte att tjejer är omvårdande bara för att de är födda med en kropp vi kallar tjejkropp. Om nu någon bloggläsare skulle ha missat det.

Ett bönerum

Den här: jag kom att tänka på Bergskyrkan i Helsingfors när jag såg den. Kopplingen skapas förstås utifrån vem jag är och hur jag tänker. Just den insikten är bland det mest fascinerande som finns.

Inte så sällsynt, men en diagnos

1980 fick jag diabetes: diabetes mellitus typ 1. Sedan dess har jag balanserat fram och tillbaka i synen på vad som definierar mig och min sjukdom. Är jag en person med diabetes? Är jag en diabetiker, en sorts konstgjord människa där livet uppehålls med hjälp av något utanför mig själv (i synnerhet i början, när insulinet kom från grisar istället för att vara syntetiskt framställt).

Ett evigt balanserande är vad det är att ha diabetes: ett livspussel, skulle man kanske kunna säga? Mat, insulin, träning, stressnivåer, allt ska balanseras ihop till en helhet som blir en lagom insulindos i rätt antal enheter. Inte ligga för högt i blodsocker, inte ligga för lågt, och ständigt ligga steget före i tanken. Här är det inte tal om att ta en tablett på morgonen och en på kvällen. Balanserandet sker hela tiden: timme för timme. Ibland nästan minut för minut, särskilt som gravid.

Men det är förstås en vanesak, så länge vardagsrutinerna lunkar på. Oftast glömmer jag faktiskt att definiera mig som någon med diabetes. Det är ibland jag tänker på det: när inte ens mina drömmar släpper mig fri, och låter mig äta middag utan att ta insulin först. Eller när det är mingelmat, och det inte finns någonstans att ställa ner tallriken när jag ska ta mitt insulin. Ibland, när blodsockret är hopplöst krångligt och svårinställt.

Jag är ju rätt besatt av ämnet identitetsskapande överhuvudtaget. Så artiklarna idag om Sällsynta dagen, en dag för att särskilt uppmärksamma mindre vanliga diagnoser och särskilt kopplingen till diagnosskapande, fångar mig förstås. (Tyvärr verkar inte artikeln i DN finnas på nätet.) Organisationen som ligger bakom har gett ut en bok, Diagnos och Identitet. Den handlar om precis det: hur berättar jag om mig själv för andra, och hur ser jag på mig själv i relation till diagnosen? Det finns till och med en högskoleutbildning i ämnet.

Kanske är det annorlunda för den som får diabetes nu jämfört med när jag fick det 1980. Då var det läkaren som bestämde betydligt mer, och fick ta mer ansvar för behandlingen och dess konsekvenser. Nu är det patienten själv som har - och förväntas ha - koll. Det är ganska rimligt, för läkaren kan inte finnas med före varje enskild måltid, före träningspasset eller på jobbet. Men det gör att min tanketid binds upp på ett helt annat sätt, av min sjukdom. Jag tänker att den påverkar mitt sätt att se på mat, tid, orsak och konsekvens, biologi, rättvisa och en massa annat. Och jag välkomnar verkligen all form av kunskapsutvidgning om diagnoser och vad de gör med våra identiteter: hos sjukvårdspersonal, föräldrar och hos alla som har en sjukdomsdiagnos.

Bokleverans

Idag fick jag leveransen från Adlibris. Det är nästan löjligt att beställa ännu fler böcker när vi just står i begrepp att rensa rejält i bokhyllan. Men jag kan inte låta bli. Dessutom har jag faktiskt inte köpt något på årets bokrea åt mig själv (bara två barnböcker till Minna).

Det här kom idag:
- Antonio Damasio, Self comes to mind. För att jag funderar så mycket på kopplingen mellan biologisk hjärna och kognitiva processer. Och vilken roll spelar känslorna egentligen? Här skriver Wired om boken. Och här skrev Lena Andersson i DN igår om känslor kontra förnuft, med referens till just Damasio.
- Edgren & Ernsjöö Rappe, Skriet från kärnfamiljen. För vardagsfeminismen, såklart, och för att jag följer bloggen sedan länge - den verkar dock ha somnat in litegrann nu - och sedan träffade medförfattaren.
- Nancy Lamb - Writer´s guide to crafting stories for children. Kurslitteratur.
- Ulf Stark - Tyra och storgrubblaren. Lästips från lärare på kursen, för inspiration till mitt manus.
- Sir Thomas More - Utopia. Dito. Men när jag såg den kändes den... jobbig. Vi får se hur det går.
- Franqois Voltaire - Candide. Dito, och det ska bli spännande att läsa om en bok som jag läste senast på gymnasiet.

Smältvatten

Doften av iskristaller som omvandlas till vatten: nästan metallisk. Porlet i dikena. Här och var en vag aning av jord och växande, saftigt gräs.

Persona

I kurslitteraturen på Att skriva för barn och unga ingår Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva. Kanske har jag läst om det förr, jag vet inte, men avsnittet om kollektiva huvudpersoner gör boken värd att läsa för mig, bara det. Och särskilt den psykologiska kopplingen.

Så här: i till exempel Narnia-böckerna är det fyra syskon som är huvudpersoner. Att de är flera, med olika egenskaper, gör det lättare för mig som läser att hitta en person som är lik mig. Okej, det är ganska självklart. Mer intressant är att de här olika egenskaperna, de olika personteckningarna, kan läggas ihop och då tolkas som olika drag som alla finns hos en enda, och ganska komplex, person. I Narniaböckerna är Lucy spontan och emotionell, medan Susan är ganska stram och återhållsam. Peter är modig och generös, Edmund är mer självupptagen och inriktad på vad han själv har att vinna på saker och ting. Men alla de här dragen och tendenserna kan egentligen finnas hos en och samma person. Ibland väger det ena över, ibland det andra. Och när jag läser det här avsnittet går det plötsligt upp för mig hur mina huvudpersoner i mitt halvfärdiga manus som jag började med 2001 (puh) antagligen kan tolkas som olika drag hos en och samma person. Det hade jag själv inte en aning om förrän nu.

Och vad är förresten ett barn egentligen? Vad är barnlitteratur? Det är ganska roligt beskrivet i boken, och en annan bloggare skriver just om det.

Jag tänker på en massa saker jag har läst i Nikolajevas bok när jag går och ser utställningen Resan till månen på Bonniers Konsthall också. Där finns bland annat omtolkningar av Bergmans Persona, en film som jag tolkar som en skildring av olika sidor hos en och samma person (men alla gör inte det). Och sådant som berättarens närvaro i texten och hur en berättelse byggs upp tycker jag beskrivs bättre i Nikolajevas bok än i andra jag läst.

En liten framtidsstudie

Förra veckan (och förrförra) var jag med på ett samtal om hur samhället ska se ut i framtiden. (Det är sånt som det sällan finns tid för i politiken, har jag börjat förstå: och det trots att mångas politikengagemang bottnar i viljan att påverka samhället. Hm...)

Skolan var ett ämne som tog plats. Är det viktigt med förbud mot keps och mobiltelefon? Vad beror det på att det är så rörigt i skolklasserna? Hur ska lärarna förmås att stanna kvar i läraryrket? Hur ska elever vilja satsa på utbildning, och hur ska samhället ge dem chans att göra det?

Ju mer vi pratade, desto mer tyckte jag att bitarna föll på plats, utifrån de konkreta exempel som jag har hört från så många lärare. Framtidstron saknas hos så många. Och det har gått fort, den där förändringen. Orsaker? Jag tänker på den ekonomiska krisen i mitten av 90-talet som gjorde många arbetslösa, fler geografiska "utanförskapsområden" och att var och en läggs på allt större ansvar för sitt eget liv. Och kanske bidrar också frånvaron av en berättelse, en ram: vad är meningen med alltihop egentligen. Varför ska jag satsa på att utbilda mig, när jag antagligen inte får något bra jobb ändå i framtiden? Det kommer inte att bli bättre - det kommer att bli sämre.

Tyvärr verkar Institutet för framtidsstudier vara inne på samma spår.

Man kan säga att framtidsförväntningar fungerar som ett mellanled mellan ‘hårda’ bakgrundsfaktorer och det verkliga utfallet. De blir en sorts förmedlande länk mellan barndom och det liv en person får som vuxen.

Att slippa en uppväxt präglad av föräldrarnas fattigdom och arbetslöshet är de bästa förutsättningar man kan ge en ung människa om man vill att hon ska se ljust på sin egen framtid.

Ibland tänker jag att det är ett i-landsproblem, det här att unga människor i Sverige mår dåligt. Men det är nog inte så enkelt. Vad kan lärarna göra? Vad kan politiken göra? Vad kan var och en göra?

Det är nog därför jag skriver min barnbok just nu, tror jag.