1980 fick jag diabetes: diabetes mellitus typ 1. Sedan dess har jag balanserat fram och tillbaka i synen på vad som definierar mig och min sjukdom. Är jag en person med diabetes? Är jag en diabetiker, en sorts konstgjord människa där livet uppehålls med hjälp av något utanför mig själv (i synnerhet i början, när insulinet kom från grisar istället för att vara syntetiskt framställt).
Ett evigt balanserande är vad det är att ha diabetes: ett livspussel, skulle man kanske kunna säga? Mat, insulin, träning, stressnivåer, allt ska balanseras ihop till en helhet som blir en lagom insulindos i rätt antal enheter. Inte ligga för högt i blodsocker, inte ligga för lågt, och ständigt ligga steget före i tanken. Här är det inte tal om att ta en tablett på morgonen och en på kvällen. Balanserandet sker hela tiden: timme för timme. Ibland nästan minut för minut, särskilt som gravid.
Men det är förstås en vanesak, så länge vardagsrutinerna lunkar på. Oftast glömmer jag faktiskt att definiera mig som någon med diabetes. Det är ibland jag tänker på det: när inte ens mina drömmar släpper mig fri, och låter mig äta middag utan att ta insulin först. Eller när det är mingelmat, och det inte finns någonstans att ställa ner tallriken när jag ska ta mitt insulin. Ibland, när blodsockret är hopplöst krångligt och svårinställt.
Jag är ju rätt besatt av ämnet identitetsskapande överhuvudtaget. Så artiklarna idag om Sällsynta dagen, en dag för att särskilt uppmärksamma mindre vanliga diagnoser och särskilt kopplingen till diagnosskapande, fångar mig förstås. (Tyvärr verkar inte artikeln i DN finnas på nätet.) Organisationen som ligger bakom har gett ut en bok, Diagnos och Identitet. Den handlar om precis det: hur berättar jag om mig själv för andra, och hur ser jag på mig själv i relation till diagnosen? Det finns till och med en högskoleutbildning i ämnet.
Kanske är det annorlunda för den som får diabetes nu jämfört med när jag fick det 1980. Då var det läkaren som bestämde betydligt mer, och fick ta mer ansvar för behandlingen och dess konsekvenser. Nu är det patienten själv som har - och förväntas ha - koll. Det är ganska rimligt, för läkaren kan inte finnas med före varje enskild måltid, före träningspasset eller på jobbet. Men det gör att min tanketid binds upp på ett helt annat sätt, av min sjukdom. Jag tänker att den påverkar mitt sätt att se på mat, tid, orsak och konsekvens, biologi, rättvisa och en massa annat. Och jag välkomnar verkligen all form av kunskapsutvidgning om diagnoser och vad de gör med våra identiteter: hos sjukvårdspersonal, föräldrar och hos alla som har en sjukdomsdiagnos.
onsdag 29 februari 2012
söndag 26 februari 2012
Bokleverans
Idag fick jag leveransen från Adlibris. Det är nästan löjligt att beställa ännu fler böcker när vi just står i begrepp att rensa rejält i bokhyllan. Men jag kan inte låta bli. Dessutom har jag faktiskt inte köpt något på årets bokrea åt mig själv (bara två barnböcker till Minna).
Det här kom idag:
- Antonio Damasio, Self comes to mind. För att jag funderar så mycket på kopplingen mellan biologisk hjärna och kognitiva processer. Och vilken roll spelar känslorna egentligen? Här skriver Wired om boken. Och här skrev Lena Andersson i DN igår om känslor kontra förnuft, med referens till just Damasio.
- Edgren & Ernsjöö Rappe, Skriet från kärnfamiljen. För vardagsfeminismen, såklart, och för att jag följer bloggen sedan länge - den verkar dock ha somnat in litegrann nu - och sedan träffade medförfattaren.
- Nancy Lamb - Writer´s guide to crafting stories for children. Kurslitteratur.
- Ulf Stark - Tyra och storgrubblaren. Lästips från lärare på kursen, för inspiration till mitt manus.
- Sir Thomas More - Utopia. Dito. Men när jag såg den kändes den... jobbig. Vi får se hur det går.
- Franqois Voltaire - Candide. Dito, och det ska bli spännande att läsa om en bok som jag läste senast på gymnasiet.
Det här kom idag:
- Antonio Damasio, Self comes to mind. För att jag funderar så mycket på kopplingen mellan biologisk hjärna och kognitiva processer. Och vilken roll spelar känslorna egentligen? Här skriver Wired om boken. Och här skrev Lena Andersson i DN igår om känslor kontra förnuft, med referens till just Damasio.
- Edgren & Ernsjöö Rappe, Skriet från kärnfamiljen. För vardagsfeminismen, såklart, och för att jag följer bloggen sedan länge - den verkar dock ha somnat in litegrann nu - och sedan träffade medförfattaren.
- Nancy Lamb - Writer´s guide to crafting stories for children. Kurslitteratur.
- Ulf Stark - Tyra och storgrubblaren. Lästips från lärare på kursen, för inspiration till mitt manus.
- Sir Thomas More - Utopia. Dito. Men när jag såg den kändes den... jobbig. Vi får se hur det går.
- Franqois Voltaire - Candide. Dito, och det ska bli spännande att läsa om en bok som jag läste senast på gymnasiet.
Smältvatten
Doften av iskristaller som omvandlas till vatten: nästan metallisk. Porlet i dikena. Här och var en vag aning av jord och växande, saftigt gräs.
lördag 25 februari 2012
Persona
I kurslitteraturen på Att skriva för barn och unga ingår Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva. Kanske har jag läst om det förr, jag vet inte, men avsnittet om kollektiva huvudpersoner gör boken värd att läsa för mig, bara det. Och särskilt den psykologiska kopplingen.
Så här: i till exempel Narnia-böckerna är det fyra syskon som är huvudpersoner. Att de är flera, med olika egenskaper, gör det lättare för mig som läser att hitta en person som är lik mig. Okej, det är ganska självklart. Mer intressant är att de här olika egenskaperna, de olika personteckningarna, kan läggas ihop och då tolkas som olika drag som alla finns hos en enda, och ganska komplex, person. I Narniaböckerna är Lucy spontan och emotionell, medan Susan är ganska stram och återhållsam. Peter är modig och generös, Edmund är mer självupptagen och inriktad på vad han själv har att vinna på saker och ting. Men alla de här dragen och tendenserna kan egentligen finnas hos en och samma person. Ibland väger det ena över, ibland det andra. Och när jag läser det här avsnittet går det plötsligt upp för mig hur mina huvudpersoner i mitt halvfärdiga manus som jag började med 2001 (puh) antagligen kan tolkas som olika drag hos en och samma person. Det hade jag själv inte en aning om förrän nu.
Och vad är förresten ett barn egentligen? Vad är barnlitteratur? Det är ganska roligt beskrivet i boken, och en annan bloggare skriver just om det.
Jag tänker på en massa saker jag har läst i Nikolajevas bok när jag går och ser utställningen Resan till månen på Bonniers Konsthall också. Där finns bland annat omtolkningar av Bergmans Persona, en film som jag tolkar som en skildring av olika sidor hos en och samma person (men alla gör inte det). Och sådant som berättarens närvaro i texten och hur en berättelse byggs upp tycker jag beskrivs bättre i Nikolajevas bok än i andra jag läst.
Så här: i till exempel Narnia-böckerna är det fyra syskon som är huvudpersoner. Att de är flera, med olika egenskaper, gör det lättare för mig som läser att hitta en person som är lik mig. Okej, det är ganska självklart. Mer intressant är att de här olika egenskaperna, de olika personteckningarna, kan läggas ihop och då tolkas som olika drag som alla finns hos en enda, och ganska komplex, person. I Narniaböckerna är Lucy spontan och emotionell, medan Susan är ganska stram och återhållsam. Peter är modig och generös, Edmund är mer självupptagen och inriktad på vad han själv har att vinna på saker och ting. Men alla de här dragen och tendenserna kan egentligen finnas hos en och samma person. Ibland väger det ena över, ibland det andra. Och när jag läser det här avsnittet går det plötsligt upp för mig hur mina huvudpersoner i mitt halvfärdiga manus som jag började med 2001 (puh) antagligen kan tolkas som olika drag hos en och samma person. Det hade jag själv inte en aning om förrän nu.
Och vad är förresten ett barn egentligen? Vad är barnlitteratur? Det är ganska roligt beskrivet i boken, och en annan bloggare skriver just om det.
Jag tänker på en massa saker jag har läst i Nikolajevas bok när jag går och ser utställningen Resan till månen på Bonniers Konsthall också. Där finns bland annat omtolkningar av Bergmans Persona, en film som jag tolkar som en skildring av olika sidor hos en och samma person (men alla gör inte det). Och sådant som berättarens närvaro i texten och hur en berättelse byggs upp tycker jag beskrivs bättre i Nikolajevas bok än i andra jag läst.
lördag 18 februari 2012
En liten framtidsstudie
Förra veckan (och förrförra) var jag med på ett samtal om hur samhället ska se ut i framtiden. (Det är sånt som det sällan finns tid för i politiken, har jag börjat förstå: och det trots att mångas politikengagemang bottnar i viljan att påverka samhället. Hm...)
Skolan var ett ämne som tog plats. Är det viktigt med förbud mot keps och mobiltelefon? Vad beror det på att det är så rörigt i skolklasserna? Hur ska lärarna förmås att stanna kvar i läraryrket? Hur ska elever vilja satsa på utbildning, och hur ska samhället ge dem chans att göra det?
Ju mer vi pratade, desto mer tyckte jag att bitarna föll på plats, utifrån de konkreta exempel som jag har hört från så många lärare. Framtidstron saknas hos så många. Och det har gått fort, den där förändringen. Orsaker? Jag tänker på den ekonomiska krisen i mitten av 90-talet som gjorde många arbetslösa, fler geografiska "utanförskapsområden" och att var och en läggs på allt större ansvar för sitt eget liv. Och kanske bidrar också frånvaron av en berättelse, en ram: vad är meningen med alltihop egentligen. Varför ska jag satsa på att utbilda mig, när jag antagligen inte får något bra jobb ändå i framtiden? Det kommer inte att bli bättre - det kommer att bli sämre.
Tyvärr verkar Institutet för framtidsstudier vara inne på samma spår.
Ibland tänker jag att det är ett i-landsproblem, det här att unga människor i Sverige mår dåligt. Men det är nog inte så enkelt. Vad kan lärarna göra? Vad kan politiken göra? Vad kan var och en göra?
Det är nog därför jag skriver min barnbok just nu, tror jag.
Skolan var ett ämne som tog plats. Är det viktigt med förbud mot keps och mobiltelefon? Vad beror det på att det är så rörigt i skolklasserna? Hur ska lärarna förmås att stanna kvar i läraryrket? Hur ska elever vilja satsa på utbildning, och hur ska samhället ge dem chans att göra det?
Ju mer vi pratade, desto mer tyckte jag att bitarna föll på plats, utifrån de konkreta exempel som jag har hört från så många lärare. Framtidstron saknas hos så många. Och det har gått fort, den där förändringen. Orsaker? Jag tänker på den ekonomiska krisen i mitten av 90-talet som gjorde många arbetslösa, fler geografiska "utanförskapsområden" och att var och en läggs på allt större ansvar för sitt eget liv. Och kanske bidrar också frånvaron av en berättelse, en ram: vad är meningen med alltihop egentligen. Varför ska jag satsa på att utbilda mig, när jag antagligen inte får något bra jobb ändå i framtiden? Det kommer inte att bli bättre - det kommer att bli sämre.
Tyvärr verkar Institutet för framtidsstudier vara inne på samma spår.
Man kan säga att framtidsförväntningar fungerar som ett mellanled mellan ‘hårda’ bakgrundsfaktorer och det verkliga utfallet. De blir en sorts förmedlande länk mellan barndom och det liv en person får som vuxen.
Att slippa en uppväxt präglad av föräldrarnas fattigdom och arbetslöshet är de bästa förutsättningar man kan ge en ung människa om man vill att hon ska se ljust på sin egen framtid.
Ibland tänker jag att det är ett i-landsproblem, det här att unga människor i Sverige mår dåligt. Men det är nog inte så enkelt. Vad kan lärarna göra? Vad kan politiken göra? Vad kan var och en göra?
Det är nog därför jag skriver min barnbok just nu, tror jag.
tisdag 14 februari 2012
Salome på Alla hjärtans dag
Jag läser Mara Lees Salome. Den träffar mig extra mycket när det råkar vara alla hjärtans dag just när jag har den med mig på Roslagsbanan. Och det är förstås inte
en slump att Alla hjärtans dag inträffar också i boken. Jag tänker att just
högstadieåldern är den tid i mitt liv när hjärtlösheten verkligen varit som mest
påtaglig. En tid när det faktiskt rent bokstavligt handlade om liv och död. Hur har
du det, lilla vän? Har du någon framtid i kärleksbranschen, arbetslivet,
vännätverket? Eller är det dags att gå och ta livet av sig direkt?
Mara Lee visar utan att säga orden: det där magiska som kallas gestaltning. Hon
berättar om iskylan, blodlukten och de smala strimmorna på himlen. Om dagarna som
går ut på att döda: egna känslor och behov, andras självförtroende, andras makt och
påverkan över mig. Strategierna är statuskamp, musik, alkohol, tillräckligt
krävande fritidsintressen. Döva, dämpa. Riv sönder, för att just ha sönder.
Att läsa boken är som att dra med fingrarna över en griffeltavla. Jag tror att det
var precis så det kändes att vara där. Synad, från topp till tå, i varje ögonblick.
Utfläkt in till benen. Till och med tillsammans med den som kallas ens bästa vän
gäller det att fortsätta dödandet, utan förskoning.
Socialiseringsprocesser, hormoner, kris och utveckling, vuxenblivande. Så abstrakta
ord, men så vibrerande i varje cell.
Det fanns en fristad, här och var. Det fanns ett stall med varma kroppar, utan krav
på ord och handling. Det fanns en fritidsgård med vuxna. Men inte ens där fick
omsorgen om just mig särskilt mycket plats. Det skulle bli bättre längre fram, när
jag hade kommit igenom den jobbiga processen. Eller så är mina minnesbilder falska:
kanske fanns det massor av omsorg, som jag inte såg. Jag hörde bara att "nu börjar
hon blomma" (när jag räckte upp handen och sa det som förväntades) eller "du är så
duktig på att skriva" (när jag ville diskutera innehållet i det jag hade skrivit).
Och - böcker fanns det, inser jag just nu när jag skriver.
Går det ens att ta emot kärlek, när man är i den där hjärtlösa fasen? Eller blir
man tillfälligt immun?
Som vanligt har jag inte läst ut boken när jag skriver om den. Men jag har svårt
att tro att jag kommer att bli besviken.
en slump att Alla hjärtans dag inträffar också i boken. Jag tänker att just
högstadieåldern är den tid i mitt liv när hjärtlösheten verkligen varit som mest
påtaglig. En tid när det faktiskt rent bokstavligt handlade om liv och död. Hur har
du det, lilla vän? Har du någon framtid i kärleksbranschen, arbetslivet,
vännätverket? Eller är det dags att gå och ta livet av sig direkt?
Mara Lee visar utan att säga orden: det där magiska som kallas gestaltning. Hon
berättar om iskylan, blodlukten och de smala strimmorna på himlen. Om dagarna som
går ut på att döda: egna känslor och behov, andras självförtroende, andras makt och
påverkan över mig. Strategierna är statuskamp, musik, alkohol, tillräckligt
krävande fritidsintressen. Döva, dämpa. Riv sönder, för att just ha sönder.
Att läsa boken är som att dra med fingrarna över en griffeltavla. Jag tror att det
var precis så det kändes att vara där. Synad, från topp till tå, i varje ögonblick.
Utfläkt in till benen. Till och med tillsammans med den som kallas ens bästa vän
gäller det att fortsätta dödandet, utan förskoning.
Socialiseringsprocesser, hormoner, kris och utveckling, vuxenblivande. Så abstrakta
ord, men så vibrerande i varje cell.
Det fanns en fristad, här och var. Det fanns ett stall med varma kroppar, utan krav
på ord och handling. Det fanns en fritidsgård med vuxna. Men inte ens där fick
omsorgen om just mig särskilt mycket plats. Det skulle bli bättre längre fram, när
jag hade kommit igenom den jobbiga processen. Eller så är mina minnesbilder falska:
kanske fanns det massor av omsorg, som jag inte såg. Jag hörde bara att "nu börjar
hon blomma" (när jag räckte upp handen och sa det som förväntades) eller "du är så
duktig på att skriva" (när jag ville diskutera innehållet i det jag hade skrivit).
Och - böcker fanns det, inser jag just nu när jag skriver.
Går det ens att ta emot kärlek, när man är i den där hjärtlösa fasen? Eller blir
man tillfälligt immun?
Som vanligt har jag inte läst ut boken när jag skriver om den. Men jag har svårt
att tro att jag kommer att bli besviken.
tisdag 7 februari 2012
Till osäkerhetens lov
Minns du vad du tyckte i en fråga för fem år sen? Tycker du exakt likadant idag?
När en fem år gammal tidningsartikel börjar cirkulera runt i sociala medier blir jag alltid lite illa berörd. Till exempel när en urgammal Annika Dahlström-grej skickades runt i flera dagar, och folk blev hysteriska. Det gäller även om jag tycker att personen verkar vara ute och cykla fullständigt. Tidsdistansen är det som jag reagerar på. Inte så att allt som hänt tidigare ska vara glömt och förlåtet rakt av. Men inte kan en människa förutsättas tycka precis likadant nu som då? Vad tror vi egentligen om oss själva och andra?
Nej. Jag tror på människors förmåga att förändras. Byta åsikt mot bakgrund av det som händer i livet, både inuti och utanför en själv. Jag tror till och med att det är den flexibiliteten som gör oss till människor.
Dessutom tror jag att människor behöver få prova sina åsikter. Det är inte nödvändigt att vara tvärsäker för att få yttra sig.
När en fem år gammal tidningsartikel börjar cirkulera runt i sociala medier blir jag alltid lite illa berörd. Till exempel när en urgammal Annika Dahlström-grej skickades runt i flera dagar, och folk blev hysteriska. Det gäller även om jag tycker att personen verkar vara ute och cykla fullständigt. Tidsdistansen är det som jag reagerar på. Inte så att allt som hänt tidigare ska vara glömt och förlåtet rakt av. Men inte kan en människa förutsättas tycka precis likadant nu som då? Vad tror vi egentligen om oss själva och andra?
Nej. Jag tror på människors förmåga att förändras. Byta åsikt mot bakgrund av det som händer i livet, både inuti och utanför en själv. Jag tror till och med att det är den flexibiliteten som gör oss till människor.
Dessutom tror jag att människor behöver få prova sina åsikter. Det är inte nödvändigt att vara tvärsäker för att få yttra sig.
måndag 6 februari 2012
Apropå samhällsbygge och skrivande
...haha, jag har verkligen tänkt rätt, tänker jag när jag läser Jonas Thente om litteratur i DN idag.
Inte kan jag påstå att jag är bättre själv, än de vuxna läsare han beskriver. Jag läser gärna, kanske allra helst, om människor som liknar mig. Säkert för att de böckerna får mig att känna att mina val är rätt, att jag tänker rätt - ja, precis som när jag läser Jonas Thente och tänker att det är helt rätt att skriva science fiction om konsumentmakt, helt enkelt.
Det kräver mer att ge sig in i en helt annan värld, och en helt annan verklighet. Någonting är det som gör att de flesta av oss inte tycker att det är värt mödan. (Fast - var det verkligen bättre förr. Att läsa Strindberg på Strindbergs tid låg kanske inte längre bort från vardagen än att läsa Läckberg idag?)
Inte kan jag påstå att jag är bättre själv, än de vuxna läsare han beskriver. Jag läser gärna, kanske allra helst, om människor som liknar mig. Säkert för att de böckerna får mig att känna att mina val är rätt, att jag tänker rätt - ja, precis som när jag läser Jonas Thente och tänker att det är helt rätt att skriva science fiction om konsumentmakt, helt enkelt.
Det kräver mer att ge sig in i en helt annan värld, och en helt annan verklighet. Någonting är det som gör att de flesta av oss inte tycker att det är värt mödan. (Fast - var det verkligen bättre förr. Att läsa Strindberg på Strindbergs tid låg kanske inte längre bort från vardagen än att läsa Läckberg idag?)
söndag 5 februari 2012
Science fiction om konsumentmakt
Nu är projektet igång. Det ska bli en science fiction-berättelse om konsumentmakt. En kapitelbok för 6-9-åringar, tänkte jag (så att Minna både kan läsa och faktiskt - smart jag är, va - också bidra till berättelsen under processens gång).
Varför? Jo, för då får jag chans att skriva om samhällsbygge på allvar, ur en fiktiv karaktärs synvinkel. Och om hur bemötande gör skillnad.
Om jag skriver ett kapitel i veckan fram till sommaren blir det 20 kapitel. Det känns inte ens särskilt orealistiskt. Kanske blir det en bok nu.
(Ja, jag vet, jag har ett antal oavslutade projekt redan. Till exempel romanen om
Eleanor som dokumenterar människor. Som jag började på för 11 år sen, huvaligen.)
Varför? Jo, för då får jag chans att skriva om samhällsbygge på allvar, ur en fiktiv karaktärs synvinkel. Och om hur bemötande gör skillnad.
Om jag skriver ett kapitel i veckan fram till sommaren blir det 20 kapitel. Det känns inte ens särskilt orealistiskt. Kanske blir det en bok nu.
(Ja, jag vet, jag har ett antal oavslutade projekt redan. Till exempel romanen om
Eleanor som dokumenterar människor. Som jag började på för 11 år sen, huvaligen.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)