tisdag 24 april 2012

Det som vi bygger

På väg hem från en eftermiddag med kommunens rektorer, skolledning och skolpolitiker tänker jag att det är ett skämt, det där med att politiken inte har några visioner. Det har varit en dag full av strategiprat om hur eleverna ska få större lust att lära sig läsa, om hur lärare som är enormt bra på sitt jobb ska belönas och om vad som är viktigt att prioritera. Nästan så att jag får lite uppblåst hybris: jag är med och skapar allt ramarna för allt det här viktiga. Det som bär samhället.

Bussresa hem medan fågelkvittret skär in genom fönstret, en sjunkande sol låter sina strålar rinna längs horisonten. Jag slötwittrar lite och hittar en länk som stör friden helt och hållet. Barn blir monster för att samhället tillåter det, står det i en text från en fältarbetare i Angered. Allra viktigast i texten: "Framför allt måste vi skapa ett samhälle där unga inte föds in i hopplöshet och vanmakt." Det är just det. Det går inte att ha det så. Det är där det blir en knut i halsen, och där som benen bär mig iväg till nästan vilket möte som helst. Men hörni: vad är det vi ska göra? Nu tar vi reda på det, och gör det. Bara så.

söndag 22 april 2012

Imorgon - 22 år senare

Idag är det Earth Day, tror jag. Inte för att jag vet vad det betyder i praktiken: vi har varit på återvinningsstationen och lämnat elskrot. Jag tycker fortfarande att DN:s reportage om elåtervinning, från 21 februari, har en helt galen vinkling. Rubriken är "Stockholmare sämst på elåtervinning", och det utifrån att de lämnar in färre kg/person och år för återvinning än invånarna gör på andra platser i landet.

"Per person innebär det att vi gjorde oss av med nästan tio elektroniska apparater förra året. – Det visar att vi tillsammans med Norge är världsledande inom elektronikåtervinning."

Det gäller alltså att köpa och sedan återvinna så mycket som möjligt, för att hamna bra i statistiken? Kan det inte vara smartare att bara köpa sånt man behöver? Tycker siffran måste relateras till hur mycket folk köper för att den ska säga något alls.

De senaste dagarna har jag läst in mig på allt som rör jordbruksproduktion, ekologisk växthusodling och självhushållning, energi och biologisk avloppsrening. Det är lätt att nörda in totalt när man håller på med en bok, inser jag.

Det mesta hittar jag på nätet. Men i minnet dök den här boken upp, som jag hittade i bokhyllan och började bläddra i. Utgåvan är från 1990, och jag undrar om jag inte köpte den samma år som den kom ut. Nu har 22 år gått sedan dess. De viktiga strategier som det talas om i boken - minskad köttkonsumtion, omställning till andra energikällor, ändrade konsumtionsvanor - har blivit verklighet i dagliga informationskanaler först nu, känns det som. Undrar hur många år till som ska gå innan texterna i boken blir helt inaktuella?

Boken är full av understrykningar. Det jag har strukit under är framför allt sånt som handlar om maktbalans, och sakförhållanden som krockar med varandra. Mm, det är väl så, helt enkelt: that´s where my heart is. Fortfarande.

fredag 20 april 2012

Jag som behövs

Oj, det här blir långt.

För att komma igång med skrivandet har jag börjat med små "kladdmålningar". Inga krav på att det ska bli något, bara sätta igång med färger och mönster och hjärnan behöver inte prestera. Där, i det flödet, kommer kreativiteten fram. Där kommer ofta lusten att skriva min historia, fast jag en stund tidigare hade kom-igång-ångest. Rädd för att det som jag får ur mig papperet inte ska bli bra, inte perfekt.

DN:s insida idag finns en fråga från två tjejer som undrar hur de ska göra för att komma över sin självkritik, som hindrar dem från att göra vad de vill. De är i 20-årsåldern, och jag beundrar dem så för att de redan inser att deras perfektionism hindrar dem.

Jag har tänkt att jag är lite perfektionistisk med vissa saker, men att det är en styrka. Det gör att jag fixar ett skrivjobb galant, till exempel. Att mina kollegor kan lita på att det jobb jag lämnar ifrån mig har bra kvalité. Först för något år sedan slog insikten ner: det där perfektionistiska draget håller mig fången. Jag bjuder inte hem folk för att jag tycker att jag har det stökigt, fult, sämre än andra. Jag outar inte min blogg, för jag tycker att andra bloggar bättre än jag, med underbyggda argument, berättelsekonst och kunskap. Jag använder inte Twitter på det sätt jag skulle vilja, för jag är inte sådär härligt rolig och slagfärdig. Jag blir inte präst, för jag tänker att jag inte är tillräckligt intresserad av Bibeln. Jag försöker undvika att hålla föredragningar på jobbet, för det finns andra som gör det bättre än jag. Och så skyller jag på att samhällets tendenser är perfektionistiska och reducerar människan till ett ideal.

Men det är ju jag. Det är jag själv som säger att jag inte duger. För varje sak jag gör kommer det gnagande hugget: "Det blev nog fel. Jag borde nog ha gjort på något annat sätt."

Det finns ingen hejd på allt jag har sagt nej till för att jag inte har trott att jag kunnat. Barnridlärare när jag var 15, körledare när jag var 18, krönike- och artikelskribent från gymnasietiden och framåt, ledande positioner i organisationer från att jag var 18. En del tycker att de har för svårt för att säga nej. Jag tycker att jag har för svårt för att säga ja till mesta som verkligen får mig att växa. Till det mesta där det är troligt att någon annan skulle kunna klara det bättre än jag. Istället för att be om stöd för att klara uppdraget själv säger jag nej. Och så klagar jag på att människor inte ser min kompetens. Hallå liksom, jaget: det är inte så konstigt.

Åtminstone periodvis finns inte samma direkta jämförelser när jag skriver något skönlitterärt. Det är ingen annan som kan berätta just min berättelse, utifrån det som finns inne i mig. Mitt jag behövs, det är inte ivägen.

Å, vad jag önskar att jag lyckas förmedla det till mina barn. I så många situationer som det bara går. Vet det: ditt jag behövs, det är inte ivägen.

(Man kan tycka att det här är ett i-landsproblem. Men jag tror inte det. Jag tror att det går utöver det. Först när tillräckligt många människor tror att de kan förändra maktbalansen i världen, att de kan få andra att agera i klimatfrågor, att de kan få saker och ting att hända - först då händer det.)

onsdag 18 april 2012

Det är synd om människorna

Terroristrättegång (tänker jag inte ens länka till) och tårtaffären är det som det pratas om överallt. Jag vill prata om att kulturministern blir hånad och utskrattad för att hon inte reagerade omedelbart och tog avstånd från själva iscensättningen.

Jag förstår dem som känner sig personligen kränkta. Och det ser hemskt osmakligt ut på filmsnutten som visas på nyheterna - vem vill skära i den tårtan, än mindre äta den, när man sitter i TV-soffan och tittar på? Klart det hade varit bättre om hon hade låtit bli. Men jag har svårt att förstå dem som hånar och skrattar ut, och är helt övertygade om att de själva skulle ha agerat annorlunda.

Kanske finns det ett samband mellan de här två nutidshändelserna. Att medvetet håna och skratta ut tror jag kan få oerhört mycket ont som konsekvens. Kanske kan det till och med vara en av orsakerna som tillsammans med andra gör att någon slutar som massmördare.

Att däremot bli överraskad och göra något som man i efterhand ångrar och tänker att "jag borde ha gjort annorlunda": det är att vara mänsklig. Tycker jag.

Så här tänker jag, just nu. Det är laddade frågor om ämnen som betyder väldigt olika saker för olika personer. Och jag utger mig inte för att ha rätt.

söndag 15 april 2012

Ögon att se med

Om du skulle förlora synförmågan, vad skulle du sakna?
Idag trodde jag att jag var på väg att göra det. Diabetes är ju en lömsk sjukdom som fortfarande gör många människor blinda. Och när jag plötsligt fick en massa flimrande fläckar och zigzagmönster i synfältet, på väg hem från vår underbara förmiddagsutflykt längs strandpromenaden, tänkte jag "nu är det kört". Det gav inte med sig, och jag försökte hålla skenet uppe medan jag fick med mig barnen och rullade vagnen hemåt. Flimrandet fortsatte, flyttade sig, men la sig inte. Alla dessa anteckningar jag gjort, alla dagböcker, allt - jag kommer inte att kunna läsa det. Barnen - jag kommer inte att kunna se dem. Johans bilder kommer jag inte att kunna se.

Efter ett besök på ögonakuten känner jag mig tryggt förvissad om att det "bara" var ögonmigrän, eller migrän med aurasymtom som det heter på finare språk. Orsak: jag gissar på stress. Nu igen.
Att det kommer varningssignaler är i sig inget nytt, men när det gäller migrän är jag definitivt debutant.





Foto taget vid strandpromenaden i Vallentuna på förmiddagen idag. Ett av de sista jag fick till innan det började flimra.

lördag 14 april 2012

En bok på dörren

Inte vet jag om det gör att jag kommer få hela manuset klart. Men jag hoppas. Väldigt strukturerad känner jag mig i alla fall, med utgångspunkt i tips jag fått i The Writer´s Guide to Crafting Stories for Children av Nancy Lamb.

tisdag 10 april 2012

Skrämselhicka

Rädslan för det banala. Den finns alltid i mig, har jag märkt. Undrar varifrån den kommer? Rädslan för orden som är smetigt romantiska, för budskapen som handlar om tillvarons skörhet. Ändå är det just det som jag skulle vilja prata om. På riktigt, inte bara någon liten stund då och då, med er trogna men mycket få bloggläsare och med mina kursare i teologi. Varför tassar jag runt det hela tiden?

Stororden. De farliga. (Sånt som Ranelid och Gardell skriver om. Och Hemmets Veckotidning. Och som man pratar om i kyrkan. Och folk skrattar åt dem, allihop.)

Jag tänker på det när jag återigen skummar igenom Konsten att tala - handbok i praktisk retorik. Jag tänker att det är sånt jag ska blogga om i min "riktiga" blogg. Sånt jag har lärt mig om, har poäng i, är tillräckligt kvalificerad för att prata om. Logos, ethos och pathos: så här säger experterna att det ska gå till, här hittar du tipsen.

Stororden tänker jag inte riktigt platsar där, i min finblogg med världens bästa domännamn. Fast det är klart att det gnager i mig att jag antagligen har fel.

Sötaste påskkärringarna

Klart jag är osedvanligt partisk. Men de är ju så sööööta.

måndag 2 april 2012

Dialogbrottningar

Alltså, jag har problem. Varför är det så fruktansvärt svårt att skriva dialog - så att den blir riktigt, riktigt bra?

Nu har jag i alla fall arbetat om min inlämningstext. Plockat bort alla beskrivande verb, som jag inte fick ha kvar enligt flera kommentarer. Nej, i dialog får man bara säga "hon sa" eller "han sa". Inte "ropade", "fräste" eller "fnittrade". (Fast den hårdaste kommentatorn hade sagt att jag hade för många adverb, vilket fick mig att småle lite överseende.)

Jag känner förstås igen att jag har läst det där i ett antal böcker om skrivarkonsten, när någon påpekar det. Däremot tycker jag att det är otroligt svårt att se det i min egen text, innan någon påpekar det. Antagligen är det därför som det är så bra att ha läsare under processens gång.

Men, ett stort men:
Jag plockade upp min kvällsläsning efter att jag hade hämtat mig efter kritiken. Himmelsdalen av Marie Hermansson: en i mitt tycke riktigt bra bok. Och recensenterna verkar tycka likadant. (Jag var tvungen att kolla upp det för att säkerställa att det är kvalitet jag pratar om: "ytterst välskriven" skriver GP, "helt enkelt utsökt" skriver Vi.) Nånstans på sidan 56 hajade jag till: det vimlade av beskrivande dialogverb. Muttrade, hojtade, mumlade, förklarade. Inte hade det stört min läsning?

Igår kväll läste jag Lotta Geffenblads Prick och fläck snöar in för Minna. Hon har bland annat fått Elsa Beskow-plaketten, surfade jag mig till. Och här finns det "hojtar Fläck", "tjoar Prick" och "tycker Fläck".

Hm. Är det någon idé att bry sig om de där stenhårda reglerna egentligen?

Uppdatering 3 april: diskussion på kursportalen ger vid handen att jag hade rätt. Om det känns rätt, vill säga. Stöd från både kursare och lärare. Tack för det! ;)