Väl godkänd

Mhm. Jag fick väl godkänt på skrivkursen! Jätteroligt, jag är nöjd och glad.

Fast jag undrar vad som någonsin ska få mig att skriva färdigt. Åtta på allvar påbörjade projekt har jag. När det gäller det senaste är jag ivrigt påhejad av alla jag känner, eftersom jag denna gång har berättat för så många fler än någonsin tidigare.

Kanske en ny dator, en fin Asus Zenbook? Kanske om jag inte skriver på jobbet på dagarna, om jag inte hänger på Facebook och Tradera hela tiden, om jag inte lägger timmar på att redigera bilder på min sega stationärdator utan istället skriver. Kanske om jag är i en annan miljö. Så nu, på Åland, kommer det kanske att hända! (Då kommer alla kriterier ovan att vara uppfyllda.)

Ja, hörni. Kanske det.

(Liten antydan till uppgiven suck.)

Gräsbevuxen pulkabacke

En kulle jag går förbi pressar tillbaka mig ner i den meterhöga gestalten där jag fanns en gång. Den som ramade in mig då. Bostadsområden delades in i vilken pulkabacke eller vilken lekpark de hörde till.

Det är med de ögonen jag ser stigar, vägar och hus i Nora - fortfarande. Kanter, linjer och öppningar ligger fast.

Kanske händer det betydligt oftare än jag tror? Kanske inte bara där?

Dubbelt så gammal

Jag tror att det är den där halvvägs-känslan som gör att Ted Gärdestad har sjungit i mitt huvud hela kvällen. Himlen är oskyldigt blå - här är texten. Idag fyller jag 38, och det är ganska exakt 19 år sedan jag tog studenten - då jag var ganska exakt 19 år gammal. Hur jag tänkte minns jag ju. Jag minns när jag firade midsommar på Marstrand, stod och blev studentfotograferad på kyrktrappan och åt bambuskott för första gången i mitt liv under studentbalen på Stadshotellet. Jag minns veckan innan, när vi grillade ute på de konstgjorda små holmarna i närheten av Lindeskolan och min kursare sprang runt och sjöng You fill up my senses medan vi väntade på bilskjuts hem. Den där rösten kan jag höra lika bra som Minnas vid middagen idag.

Inte visste jag nånting om vad som väntade mig då. Och inte vet jag det nu heller. Jag bara tror att jag vet. Att en dag är lik den andra, att det är samma människor jag möter på jobbet varje dag. Tiden har jagat oss in i en vrå.

Samtidigt tänker jag att jag förstår så mycket mer. Om skam och skuld. Om konventioner. Om krav och anpassning. 


Just nu läser jag Moderspassion av Majgull Axelsson. I början tyckte jag att den inte dök ner i karaktärerna tillräckligt djupt. Fångad blev jag någonstans kring sidan 137, när den inåtbundne Tyrone blir räddad av gapiga Micke. Det är lite svårt att förklara skeendet kortfattat utan att det blir alldeles galet klyschigt. Men det som hänger kvar är en bekräftad tanke om att man vet aldrig vem som räddar vem.

Förstod jag det när jag var 19, tro?

Ledbruten utan maratonlopp

Vi har storröjt hemma. Allt åkte ut ur klädkamrar, skrubbar och garderober. Allt har etikettmärkts, förpassats till rätt lådor och rätt hörn, eller organiserats in i sälj-, skänk- och återvinningshögen.

Om två veckor blir det stor rumsomflyttning. Vuxensovrummet blir gemensamt arbetsrum, mitt arbetsrum blir Gabriels rum på riktigt, Minnas rum blir vuxensovrum och Johans arbetsrum blir Minnas rum. Och hela det projektet fick oss äntligen att... göra något. Istället för att bara prata om vad vi borde göra.

Det är med häpnad som jag inser att jag snart kommer att ha ett organiserat hem. Till och med kylskåpet har numera märkta hyllor.

Och ja: jag har träningsvärk. Folk pratar om att de har sprungit maraton, och jag bara: hmpf! Jag har styrt upp ett kaos. (Och den stundande flytten känns plötsligt mycket mindre oöverlevnadsbar.)