I flera dagar har jag ältat och funderat på en inspirationsföreläsning som jag var på (icke självvalt). Talaren är en prisvinnare, och rolig var han. Skrattsalvorna ekade mellan väggarna, och Twitter fylldes av hans slagfärdiga uttalanden. Ta det med humor! Skjut på rätt tavla! Det blir alltid som man tänkt sig!
"Det var inte bättre förr. Det var du som var bättre förr" är det uttalande som skavde mest i mig. Är det verkligen bara min inställning som avgör hur utvecklingen blir? Är det bara min egen, subjektiva känsla, eller förmåga att tycka om något, som avgör om något är bra eller dåligt?
Jag vet att positiv psykologi är ofantligt inne. Till och med i boken Leva etiskt som annars bryter mot en hel del rådande trender tar författarna upp Sonja Lyubomirsky, lyckoforskare, som exempel. Jag kan lära mig att bli lycklig. Jag kan välja bort att umgås med personer som tar energi istället för att ge. Och det är klart jag kan. Jag kan se till att min framruta är större än bakrutan, och att sidospeglarna inte tar för mycket plats. Men vad missar jag om jag bara stolpar rakt fram med världens största leende i fejset, tittar på mitt mål och undviker alla som står vid sidan av och drar i mig? Framför allt: vad händer om alla gör det?
Nånstans i bakhuvudet har Kants kategoriska imperativ skruvat sig fast ordentligt. Det är väl lite bakåsträvande och överintellektuellt att gå runt och tänka på det, kanske. Men, så här:
"Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Egentligen en lite mer komplicerad och utvecklad variant av den gyllene regeln, men jag tycker att den säger mer. Och jag vill definitivt inte att alla människor ska gå runt och tänka positivt med bara sitt eget, personliga mål för ögonen. Jag tror att vi är lite mer komplicerade än så, och att det är bra. Att tvivel och tveksamhet leder till att det ställs frågor som behöver ställas.
Absolut behöver negativa tankemönster brytas ibland. "Om jag istället för att göra si, gör så, vad händer då?" Men ibland kanske det till och med behöver brytas åt andra hållet istället. "Om jag slutar vara så sabla positiv och säger ifrån på skarpen kanske något kan förändras, och kanske för fler än mig själv?"
Än har jag inte läst Nina Björks nya bok Lyckliga i alla dagar. Jag har bara läst DN-recensionen. Men ett citat ur boken lyder så här: ”Alla politiska samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.” Och det är väl det som känns som om den här positivitetshärvan bidrar till. Jag själv, som individ, kan gå hur långt som helst. Växa. Resten är ändå omöjligt.
Lite kändes det som en bekräftelse på den trenden när Socialdemokraterna igår lanserade sin nya webbplats. Jag brukar tänka att de är ett samhällsorienterat parti. Men så här står det som första text under rubriken Vår politik:
Vår socialdemokratiska politik syftar till att skapa ett inkluderande samhälle där alla ska kunna vara med. Det är din förmåga, dina ambitioner och dina behov som ska ge dig möjligheter att växa, inte din bakgrund eller hur mycket pengar du har.Alla ska kunna, inte alla kan. Och alltihop handlar om att du ska kunna växa. Det är det som är målet. För att nå dit behöver jag såklart tänka positivt.
