Halloweenhäxa

I fredags var det Halloweendisco i skolan, för alla miniorer (6-års till 3:or).

Otrolig tur att farmor kunde komma och hjälpa till. Klart det inte går att missa premiärdiscot.

Epstein-Barr låter som en professor

På något absurt sätt känns det som en egokick när sköterskan som kollat i min hals studsar tillbaka och utbrister - ja, det finns inget bättre ord: "Herregud, vilka halsmandlar! Det kan inte vara lätt att svälja med de där!". Och jag säger lite sturskt att nej, det har det väl inte direkt varit. Något skuttar av glädje i mig: jag är inte bara en fånig 08:a som går till doktorn för lite ont i halsen. Blodprover ska det tas, till och med.

Kanske är det körtelfeber jag har. Plötslig hög feber och ont i kroppen under en helg, lite bättre men lite mjäktrött i några dagar, och sen knivhuggsont i halsen i en vecka. Det var ögoninflammationen på det som fick mig att till slut gå till doktorn igår. Och det var nog bra.

Nu sitter jag hemma och väntar på resultat: läkaren ringer under förmiddagen. Och jag googlar förstås fram diverse dödsfall och andra skräckhistorier till följd av körtelfeber. Lämnar på dagis och skola, och tänker att "jag kanske ligger på sjukhus ikväll, men jag låtsas som om allt är som vanligt".

Soffan kanske är ett bättre val? Utan dator. Och så lämna fånen ifred, förstås.

Ett förlåt-mig-inlägg

En gång för hundra år sen - nästan - var jag nyutexaminerad samhälls- och kommunikationsvetare, och hade jag ett annat jobb. På det där jobbet gjorde jag så många misstag att jag skäms djupt. Allt hade förmodligen kunnat avvärjas om jag vågade a) säga till att jag inte kunde och inte visste, och behövde mentorer och bollplank b) erkänna för mig själv att jag tyckte att organisationen skämde mig. Att den inte var god nog för min framtida karriär, att jag inte ville stå för värderingarna och att jag ville bli någon helt annan än den jag var. Jag ville bli framgångsrik och oberoende och cynisk. Allt det som organisationen inte var - inte på något som helst sätt. Spelreglerna förstod jag inte heller, jag gjorde som sagt en del tabbar som jag inte riktigt stod för att jag hade gjort.

Vad hände? Jo, jag blev rädd för människorna som fanns där. Jag behövde vakta på mig: se till att de inte avslöjade mig. Och känslan när jag lämnade var inte så värst bra. Det var som en suck av lättnad, att jag inte skulle behöva träffa de där människorna längre. Inte för att det var något som helst fel på dem, utan för att jag inte hade kunnat vara mig själv med dem.

Det behövdes några år av egen utveckling för att förstå det.

Nu funderar jag på hur försoningsprocessen ska gå till. För jag sneglar, lockas, vill dit. Men jag tänker att människorna som finns kvar ser mig som den jag var då. Och jag vill förklara. Nästan så att jag vill be om ursäkt. Kanske för min skull, men kanske också för deras: för att de ska förstå att min avoghet inte berodde på dem. Utan på mig.

Tips på hur jag kan gå tillväga tas gärna emot!

(Just nu parallelläser jag Nina Björks senaste och Leva etiskt, och dessutom har jag huvudet fullt av personligt-beteende-tankar efter två utbildningsdagar. Så det är nog ingen slump att jag formulerar det här just idag, även om det legat och skavt några månader eller så.)

Kanske på en planet nära dig

Igår rapporterade SvD om upptäckten av en jordlik planet nära jorden.

Snart kanske min barnboksberättelse, om ett försök att bosätta sig på en annan planet, kan bli verklighet?

Recension: Du hasar av trygghet

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson (med ett Almestad också numera, tror jag).

Ytspänning inleder scenen. Barnet, som försöker förstå det. Hur kan vattnet ligga över kanten på glaset? Den frågan sätter hela känslan och handlingen i resten av boken. Det handlar om Sara, nu och då.

Frågor och osäkerhet. Bekräftelse. Vart ska Sara ta vägen med mig själv? Som ett tomrum framför henne och runtom henne, och hon vet inte vad jag ska fylla det med. Och jaget Sara är så uppenbart en tjej, en flicka, en kvinna. En som måste välja, måste förhålla sig, och särskilt till sin kropp och de andras kroppar. Hon tröstar sig med godis, med mat, med att spegla sig i människor hon inte har någon egentlig relation till, med alkohol.

Det är scener, gestaltning, ingen förklarande helhetsram. Språket är skärande tydligt. Och det är nog det som gör så ont, tror jag. Det gör också att jag inte kan frikoppla berättelsen från berättaren. Visst är det Elin som känner, tänker jag fast jag skulle vilja låta bli. Vad tänker de som känner henne när de läser den här berättelsen? Hur förändras hennes värld av att ha blivit publicerad författare? Det är också den frågan jag skulle vilja ställa om jag träffade henne.

Här finns det ingen väg ut. Det finns korta stunder av mellanrum bara, men inga räddande änglar eller riddare, inga ljus som skiner igenom. Inte ens vänner som hämtar upp ur svärtan. Du hasar av trygghet - det är pojkvännens toffelljud som känns trygga, men på något sätt är det en trygghet som stör Sara. En trygghet hon inte står ut med i längden.

Det är en sårig historia. Jag tycker om den för de bilder den målar upp åt mig medan jag läser, men när tårarna kommer vid de sista sidorna tänker jag att jag hade mått bättre av att avstå. Eller? Jag vet inte. Kanske vet jag om några dagar, några veckor.

Bekvämläsare

Det är dagen då Nobels litteraturpris har delats ut. Pristagaren heter Mo Yan, och det säger mig absolut ingenting.

När Tranströmer fick priset förra året pirrade det i hela kroppen. Jag gladdes verkligen å hans vägnar, studsade runt av glädje hela dagen. Det är han som har vunnit! Det är hans fantastiska texter, de som finns i hela kroppen, som har fått priset som världens bästa litteratur. Någon sorts fånig stolthet över att jag och författaren har någon sorts band emellan oss, kanske. Jag har läst hans dikter i min hittills enda predikan. Jag hade den som mitt motto på min Facebooksida. Och det var han som vann. 

Nu kändes det bara som "jaha". 

Jag tittar på de böcker jag läst under de senaste åren och konstaterar att jag verkar bli allt slappare när det gäller att läsa om en värld jag inte alls känner till. Jag läser sådant som bekräftar min världsbild, på ett eller annat sätt. Läsa om ett annat land, där jag inte kan se miljön framför mig när jag läser? Inte känna dofterna, inte känna igen de scener som utspelas? Det verkar jobbigt.

Förr i tiden kastade jag mig över Dostojevskij, Camus och Mahfouz. Läste, längtade, ville förstå, sträcka mig utanför och längre bort. Numera vill jag kanske förstå mig själv mer än jag vill förstå världen. Är det så enkelt?


 

En sång finns inte utan sångare

Visst finns det en relation mellan psalmsång och demokrati, tänker jag. Klart jag är en nörd i det avseendet. Men känslan när rösterna bärs fram bakom, framför och vid sidan av mig, är något speciellt. Rummet bidrar förstås, det gör skillnad om det finns höjd i lokalen och om det finns väggar för tonerna att studsa mot. Men det är rösternas blandning som gör det. De mörka, de ljusa, de klara och de brustna. De som sjunger höga toner i en tonart och låga i en annan. En del svagare, en del starkare. Många svaga under första versen, osäkra på om tonerna är rätt, för att sedan ta fart efter några verser.

Och innan vi började sjunga fanns bara manualen och ramen. Kartan. Men inte utförandet.