Snabbresumén över 2013

2013 totalt var ungefär så här:

• Har aldrig i mitt liv ätit så många Alvedon. (På grund av bråk-axel.)
• Tillbringade rätt många timmar med akupunktur. (Dito.)
• Tog ett större lån än jag någonsin trott att jag skulle göra.
• Började gilla mitt jobb mer än jag trott var möjligt.
• Hade en fantastisk mentor och skrev en riktigt fin handlingsplan, som jag dessutom verkar hålla mig till.
• Rensade ut några hundra kilo prylar och papper. Rekommenderas.
• Körde lite dragkamp fram och tillbaka med mig själv. Jag vann, och det tänker jag fortsätta med.
• Började vänja mig vid att kallas "politiker" i en del sammanhang.
• Insåg att man inte behöver göra rätt för att ha rätt att göra saker. Det betydde väldigt mycket.
• Förstod på riktigt att folk (de allra flesta) tycker om att vara behövda.
• Skördade massor av egenodlade potatisar.
• Badade ute i sjön hur många gånger som helst.
• Skrattade mycket med barnen.
• Tjafsade mycket med barnen.
• Nojade en del. Men mindre än jag brukar.
• Oroade mig lite för hur jag ska fira min 40-årsdag.
• Kom inte igång med bilkörningen.
• Fick inte klart min teol kand.
• Tyckte om ovanligt mycket. Till och med att mingla.
• Blev väldigt Twitterberoende under vintern och våren, och sen slutade jag twittra. Så kan det gå.
• Var på skrivarretreat i Älvdalen. Fantastiskt.
• Lärde känna ett gäng nya människor som definitivt påverkar vem och hur jag är, och det stör mig inte. Jag gillar det. (Uttalat med stor förvåning.)
• Skrev klart mitt barnboksmanus. Imorgon postar jag det för lektörsläsning. 

Läsåret 2013 - att minnas

40 böcker har jag tydligen läst under 2013, enligt läslistan här på bloggen. Jag tycker alltid det är så svårt att recensera böcker i efterhand, eftersom jag trivs så makalöst bra inne i en fiktiv värld just när jag är en del av den. Efteråt har jag blivit tvungen att lämna den, och då är det en helt annan känsla inför hela världen och berättelsen. Jag är liksom inte med och bygger den längre.

Men jag ska försöka återkalla. Lite orättvist blir det förstås, eftersom böckerna från början av året ligger så mycket längre bort i minnet. (Det tänker jag ofta på överhuvudtaget när det gäller årskrönikor: det som fortfarande känns aktuellt i december borde viktas högre. På något sätt.)

Två kriterier jag har bestämt mig för att hålla mig till: att det är en bok som överraskat, gett mig så mycket mer än jag förväntat mig i förväg. Och att det inte är en bok som legat på de absoluta topplistorna under de senaste åren, för de böckerna hittar alla till ändå. Såsom Eld (väntar tålmodigt på att ge mig på Nyckeln, bara för att få ha den kvar), Alice Munros noveller och Yarden.

 

Fem böcker som jag är väldigt glad att ha läst 2013, enligt de kriterierna:

•  Dykungens dotter, Birgitta Trotzig. För att jag blev påmind om att det är möjligt att skriva så sjungande överdådigt och ändå ha en puls i berättelsen, för att det går att få in så mycket kropp i något som består av bara ord.
  
•  Den andra himlen, Oline Stig. För att noveller på bara några sidor kan bygga hela världar.
  
• Väninnorna och jag, Åsa Moberg. För att den gav mig en reflektionsyta för bilden av vad vänskap är.

• Luftsprång, Annika Widholm. En ungdomsbok som liksom drar iväg på både längden och höjden, utnyttjar rörelserna som en grund för en berättelse. Det är jag imponerad av.
  
• Drunkna inte i dina känslor, Dahlin & Hägglund. Bara för att det är så skönt med den där "aha"-upplevelsen, trots min skepsis gentemot självhjälpsböcker.

Mycket kropp blev det 2013. Säkert för att mitt eget år var så kroppsligt, med bråk-axeln som bokstavligen styrde hela min tillvaro i början av året. Den skärpte ju tack och lov till sig sen.

Antagningssvårigheter

Det var inte riktigt meningen att jag skulle tacka ja till tre kurser under vårterminen. Men hur är det möjligt att tacka nej till någon av dem?

Gränsreflektion

En plötslig Nils Ferlinsk insikt under en kvällspromenad. Det är en äldre man i morgonrock som kliver ut på balkongen, under stjärnhimlen i nollgraderskylan. Helt oreflekterat kommer tanken om att det på något sätt är synd om honom, som bor där: liksom instängd.

Och det är ju så det tänks om till exempel folk som bor i miljonprogramsområdena, hela tiden. Bara för att de oftast beskådas utifrån (av alla andra) är det lätt att tänka att deras gränser är trängre än andras. Att rörelseutrymmet är mindre, både bokstavligt och mentalt. För att det bara är de yttre gränserna man ser.

INFALL (ur Barfotabarn (1933)

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

 Hämtat från http://www.ferlin.se/Motenochreflektioner.htm

Recension eller något sånt: En passande död - Åsa Nilsonne

Jag har försökt berätta om den här boken för ett gäng personer. En 53-årig kvinna som får veta att hon fått Alzheimers sjukdom, och hur hon är med om ett experiment som ingen annan varit med om, samtidigt som hon planerar sin egen död. Nä - det låter nog inte som en rolig bok. Ändå är den det. Också.

Ibland drabbas jag av tanken att någon skulle sno en bokidé av mig om jag berättade för någon. Egentligen är det förstås självklart att ingen människa skriver och tänker som någon annan. Men den här är ett extra tydligt exempel. Utan alla skikt som Åsa Nilsonne behärskar hade den här boken inte alls varit det den är. Hon kan väva in resonemang om hur man kan påverka sina egna minnen, hur kroppen påverkas, hur maktbalanser mellan människor förändras av ordval och kroppsspråk, hur vinstintressen kommer in i vården, vilket ansvar en förälder har för sitt barn och vice versa. Klart det är därför jag gillar den: för att vi delar intressesfärerna.

Men det här är en sträckläsningsbok, och en sådan bok som jag blir lite grinig av att läsa ut. Liksom arg på författaren, som lämnar mig i sticket med miljöerna och personerna som jag nu gjort mig en bild av. Febe, Els-Marie, Julian, Lina.

Kanske är det en separationsövning i sig, själva bokläsandet...? Den här världen som jag får leva i en stund finns bara här och nu. Inte sen. Just face it.

Pre-flytt

Stackars bloggen - nästan bortglömd. Just nu verkar mina tankar mest fyllas av sånt som rör den kommande flytten. Går det att slänga fotoalbum? Hur många balklänningar är det rimligt att ha (även om jag varit med och sytt dem själv) när balinbjudningarna lyser med sin frånvaro?

Packar, rensar ut, funderar, slänger. Plockar fram, lägger ner igen.

Det är bara att erkänna: jag har väldigt svårt för att slänga saker som jag vet att jag aldrig kommer att få igen. Som dagböcker, gamla studiepapper (en hel del av dem är nu inscannade), brev... Det blir ju en del. Och så balklänningarna, då.

Men över 250 kilo är utrensade sen vi började med att väga allt som åker ut (och inte är vanliga sopor eller möbler). Alltid något. En hel del till Röda Korsets butik, en del till återvinning och en del ska till second hand-butiken i Täby kyrkby som har kommissionsförsäljning.

Sen är det lite allmän separationsångest också. Från äppelträdet, det enorma köket, fönstret i trappan som får ljuset att flöda in nästan dygnet runt.

Men det blir bra där borta också. När jag väl är där.

Livstolkning

Den här boken. Fantastisk för att den tar sån hänsyn till att
1) barns tankar och uttryckssätt inte kommer från ingenstans,
2) både barn och vuxna förändras hela livet.

De där Piaget-stadie-resonemangen ger jag inte mycket för, alltså att varje barn först befinner sig på en viss nivå i en viss ålder och sedan flyttar upp till nästa: det är bara en forskares vilja att förenkla.

Och: bakom varje svar på en fråga finns en intention. Även när ett barn svarar på en intervjufråga är det så. Svarar det för att "jag vill passa in", för att "jag vill sticka ut", för att "jag vill passa på och berätta något som ingen annan vet"?

Barn är inget folk som bor i ett främmande land. I så fall är det minsann vi vuxna som har satt upp gränserna till det landet.

Ett av de finaste orden jag vet: livstolkning.
Boken är Barns tankar om livet, av Sven Hartman och Tullie Torstensson-Ed

Cirklar som sluts

Ibland är det lite roligt med saker och ting som händer. Jag har funderat en hel del på sistone över det där med att jag har så svårt för att slutföra saker och ting. Börjar, tänker att det inte är värt att lägga tid på, att jag inte orkar eller att någon annan gör det bättre - och slutar. Gång på gång.

Idag gick jag på ett samtal om dans under Kulturfestivalen. En folkhälsoforskare berättade om dansterapi (jättespännande - läs mer här). Det forskningsinstitut där hon jobbar håller bland annat på med en, upptäckte jag när jag googlade hennes namn, - hepp - studie om oförmåga att slutföra projekt.

Såg också, förutom en del dans, en mycket bra fotoutställning av Imogen Cunningham. Läs om utställningen här, om hennes bilder överhuvudtaget här. Skuggor som grafiska element över det som avbildas, som en viktig del i motivet istället för något som ska raderas bort. Tycker om.

Åland som ett bröd

Bröd för själen. Rustikt, välknådat och hemtamt, men nysyrat varje gång. Ett nytt fantastiskt brunchställe med ekologitänk på Eckerö Post- och tullhus, ett superbra loppis/second hand i Gottby, en ny timmerstuga att bo i och nya platser att picknicka på.

Och brödet: det är fantastiskt. 

Fotomanisk

Dryga 10 dygn i Nora, och det blev - håll i er nu - 483 exponeringar i finkameran och 225 bilder i smarttelefonen.

Hm. Det är inte riktigt... normalt, va?

Fjäderholmsfilosoferande

Över 25 grader varmt, och ensam med bara en treåring. Vi köade i solen och åkte till Fjäderholmarna. Åt lunch, strosade omkring, utforskade gamla allmogebåtar och minglade (G i betydligt högre grad än jag). Det gäller att hitta rätt sandstrand för att bada med barn - den ligger mellan Fjäderholmarnas krog och Ångbåtsbryggan. I efterhand googlade jag mig också fram till att Stockholms avloppsvatten rinner ut på Fjäderholmarna. Hm. Men utsikten var inte illa, och måsarna ropade som sig bör.

Bara vi två, och båda fick prata till punkt! Många frågor blev det. 

Bra intro till fortsatt läsning av den här, som ligger på skrivbordet: Att tänka noga.

Melonkärneförening

De här två människorna brukar behandla varandra rätt hårdhänt.

Men inte här.

Rubensljus

Visst är det som en målning?
Ljusreflektionerna i stolarna. Tusen gånger bättre än alla blixtar i världen.

Axelframsteg

Idag på kvällen var jag plötsligt sugen på lite träningsövningar i vardagsrummet. Förvånat konstaterande: axeln går att röra igen. Det går att vrida armen utan att hoppa till av smärta. Inte som förr, definitivt inte, men allt verkar vara på bättringsvägen.

Bra tajmat, nu när jag ska på ortopedbesök nästa vecka. Hoppas de säger att jag blir helt återställd om några månader - vem vet?

M v h hoppfull

För den som vill läsa mer om frozen shoulder: Bloggen Axel och jag.

Finwedher

Finväder har jag här i Älvdalen. Skrivsällskap. Småost från fäbod till frukost. Länge leve livet.

(Finwedher = fint väder på älvdalska. Om det skulle råda någon tveksamhet kring det. Lyssna på älvdalska här.)

Boksynkronicitet

Igår kväll läste jag ut Maria Langs Ånglok 16 på fel spår. Det är verkligen inte en av hennes bästa böcker, och inte en som jag skulle rekommendera till en som vill läsa Maria Lang för att läsa. Men jag som kan varenda gathörn i Nora (Skoga) fnissar förtjust åt miljöbeskrivningarna. Och åt personerna i boken som jag känner igen, antingen rätt och slätt som sig själva eller som förlagor för romankaraktärerna. Rent objektivt skulle jag kanske beskriva boken som reklam för Nora Bergslags Veteranjärnväg (men det är inte heller så illa).

Ångloket som är huvudobjekt i boken kallas också Krassin, sägs det på sidan 122. Namnet kommer från en rysk isbrytare som var aktuell i slutet av 1920-talet, sägs det också. Inget som direkt känns bekant för mig (historia är inte det ämne som får mig att gå igång).

Nu kommer det spännande momentet.

Under ett par veckors tid har jag läst Oline Stigs novellsamling Den andra himlen. Fantastiska. Oemotståndliga. Bilderna, vändningarna, ljuset som liksom finns i dem. Men på den allra sista, den som också heter Den andra himlen, tog det konstigt nog stopp. Jag la boken på nattduksbordet och där låg den ett tag.

Inatt kunde jag inte sova. Fåglarna ropade uppfordrande utanför fönstret redan vid tvåtiden. Så jag tog upp boken och började läsa den sista novellen.

Det visar sig då att huvudpersonen är en kvinna år 1929. Hon har blivit besatt av en italiensk officer som varit med om en olycka, och som blivit räddad av isbrytaren Krassin.

Är inte det lite skumt, så säg?

För den som är lite mer intresserad av historia än jag: lite mer om Krassin.

Barnbildningshelg

Undrar vilka minnen som kommer att stanna kvar mest hos mina barn. Att jag släpade runt dem på massor av mysko aktiviteter på helgerna...?

Igår blev det först papegojträff: Avian Big Meet. En tidigare dagiskompis till Minna har en mycket djurengagerad mamma, som skulle till den här träffen. Vi passade på att låta dem träffas igen och dessutom fick fågelentusiasten Gabriel sitt lystmäte.

Massor av papegojor fick flyga omkring fritt i en enorm lokal. Det lät mer dramatiskt än det var, för de flesta verkade trivas bäst på ägarens axel. Entusiasmen bland alla fågelägare var enorm, och Gabriel blev väldigt nöjd med att få klappa en blänkande blå liten papegojunge.

På vägen hem råkade vi åka förbi Runrikets dag vid Jarlabankes bro, så vi hoppade snabbt av bussen. Inte varje dag som en kan prova på att baka bröd utomhus över öppen eld.

Idag var vi på familjevisning på Bonniers konsthall med Eva Funck, kanske mest känd från Evas Superkoll på Barnkanalen. Lyckoutställningen Ett leende till dig var jag på för tredje gången, nästan - åtminstone två och en halv gång har jag varit där nu. Idag var första gången som jag förstod hur konstnären tänkt, i och med guidningen. Att det kommer stora kulor åkande i skenor i taket tyckte jag först kändes oerhört obehagligt och o-lyckoknutet: men hans tanke är att vi behöver se åt oväntade håll. Alla hans akvareller från sin tid som utmattningsdeprimerad kändes inte som min bild av lycka: men att se att andra kommer framåt trots sina uppvisade trasigheter gör skillnad för mig. Och jag vill verkligen ha två av böckerna som såldes på utställningen: On Belief och Exploring Happiness.

(Förresten: mitt försök att beskriva hur lycka smakar finns inramat på konsthallen, upptäckte jag idag. Bara en sån sak.)

Kolla vilken fantastisk pryl

På jobbet är jag just nu med i ett projekt där vi bland annat pratar om hur anställda ska kunna få utrymme för att vara mer innovativa på jobbet. Tänka nytt, tänka användarnytta. Och det var en ren slump att jag hittade en pryl som verkligen är användarnytta för mig.

Den som inte har diabetes eller inte lever nära en person med diabetes kan ha svårt att greppa det fantastiska med det här. Men för mig är det precis det som är det allra jobbigaste. Inte nålarna, inte att behöva fundera över vad jag ska äta och inte. Utan:

• Jag vet inte hur många nätter jag vaknat i panik och fått för mig att jag inte tagit något insulin alls på flera dygn. Bara slutat, liksom, glömt bort att jag har diabetes. 
• Alla luncher när jag inte kommit på om jag tagit insulinet eller bara lagt fram fodralet på bordet. 
• Alla kvällar när jag och J suttit och pratat samtidigt som jag sprungit fram och tillbaka och fixat, och så: hur var det nu då? Hade jag tagit kvällsinsulinet eller inte? Kvällsinsulinmissar är de allra värsta. Då är det bara att planera in en natt utan sömn. En natt med ständiga blodsockerkoller och klockan ställd allra minst varannan timme, och påfyllning av antingen insulin eller något ätbart.
• Fasan när jag tänker på hur det skulle bli att någon gång i framtiden bli dement, och verkligen glömsk. Överlever jag ens då?

Den här prylen visar hur lång tid som gått sedan senaste insulindosen togs. Det är genialt. Must have.

Inte minst kul, förstås, att det är en person med typ 1-diabetes som kommit på det. Och svensk, även om jag inte brukar vara nationalpatriot på det viset.

Eskilstunahelg minsann

Hade en förunderligt bra helg dessutom. Eskilstuna är inte så dumt, varken de gamla kulturkvarteren eller Parken Zoo - som jobbar upp sig rejält efter förra säsongens missöden. G premiärövernattade på hotell.

Fast när det gäller stora kattdjur är jag skeptisk. Ska de verkligen vara instängda så där?

Kapybaran: vill ha. Vill ta hand om. Omåttligt söta.

En och tjugo

Att kliva in från en kö på en blåsig bakgata och hamna i ett helt annat rum. Ett rum som omfattar 26 år. Sinéad O´Connor live, på en scen nära mig.

Det skulle kunna svämma över totalt av superlativ här men jag säger bara:

(gåshuden vill liksom inte lämna överarmarna)

Så glad att jag kom dit. Att jag hittade hennes musik en gång i tiden. Att den finns. Att hon finns (hen, enligt SvD:s recensent). Att både det ljusa, spröda och det stickande kantiga finns på en och samma gång. Att inte behöva välja.

Jackie. The last day of our acquaintance. Fire on Babylon. Thank you for hearing me. I am stretched on your grave. Three babies. The emperor´s new clothes. Alla där varje rad, varje ton är bekant (insnöad som jag är). Nothing compares 2 U; kanske hade jag väntat mig mer. Önskade mig den överjordiskt ljusa klangen från 1990. Är det så att röster blir mörkare med åldern? Flera har beklagat sig för mig över att det är så med just den personens röst, men är det så generellt?

De nya kan jag inte utantill. Men de är rätt gåshudsframkallande, de också.

"They dress the wounds of mind poor people
As though they are nothing
Saying peace, peace when there is no peace
Saying all is well when nothing is well"

V.I.P. från How About I Be Me (And You Be You)

Mättnaden är störst

Allt oftare tänker jag att Karin Boye hade fel. Den mätta dagen är störst. När ljuset och skuggorna smeker och bäddar in världen.

Bittersött

Finns ordet på svenska? Bittersweet? Det kanske är ett sådant ord jag bara önskar mig på svenska - precis som en allomfattande översättning av ´bliss´.

Första maj-talet på torget var bra idag. Sol i ansiktet, förväntan i luften, inte alls samma enslighetskänsla som förra året.

Bara det att jag plötsligt mindes mitt egenhändigt gjorda plakat till förstamajdemonstrationen, när jag var - vad kan det ha varit, 7? 8-9? Något om miljön var det som jag skrev. Det var tungt att hålla det i vinden. De andra demonstrerade för bra vård, skola, omsorg, jobb, jämställdhet, gissar jag.

Minnet som drog förbi. Känslan av att det är samma saker vi säger nu, bara det att Sverige inte har blivit bättre sedan dess. Världen kanske har blivit lite bättre, som någon sorts generaliserat genomsnitt. Jag hoppas på det. Men inte Sverige.

Är oerhört glad över människors engagemang. I politiken, på andra håll. Men samtidigt: om saker och ting vore rimligare kanske vi inte skulle behöva vara så arga?



Uppdatering: jo, en del saker har faktiskt blivit bättre, inser jag. Hbtq-frågor. Normkritik. Kyrkan är fri från staten. Men rädslorna känns fler ändå. Eller är det bara för att det pratas mer om dem nu...?

Slut-på-helgen-reflektion

Vårens första dag. Nyvakna flugor snurrar runt i grågräset tillsammans med en nässelfjäril. Jag tänker på Hilma af Klint på Moderna - å så sevärt om världen och jaget i världen. Men jag har också lite svårt att släppa  efterdyningarna av en veckas drev som inte riktigt är till nytta för den politiska riktning jag tillhör, om en säger så.



Jag brukar rätt ofta läsa fel i tackbönen i kyrkan, den där som handlar om att ens synder är förlåtna. Det är inte så konstigt att göra det, förstås, det är många ord i den. Uttryck som inte ligger vardagslivet särskilt nära. Men nu menar jag ett särskilt ställe, och nästan varje gång:
Hjälp oss att leva i din förståelse, tänker jag istället för Hjälp oss att leva i din förlåtelse. 

Att förstå allt. Att ha svar på allt. Att kunna uttrycka sig så att andra människor kan förstå en. Dela världsbild. Livsviktigt. Jag tror jag tänker/tänkte att den som inte kan förstå, kan inte heller förlåta. Som vanligt handlar det säkert om mig, och mina egna begränsningar.

Är lite avundsjuk på Hilma af Klint som fick leva i en annan tid, en tid när det var så tydligt att svaren inte fanns ännu. Ingen hade dem. De skulle kanske komma 20 år senare. Nu känns det som om alla utgår från att svaren finns, det gäller bara att hitta rätt källa. Googla tillräckligt länge, prata med rätt kontakter.


Ann Heberlein skriver i Ett gott liv (hon skriver mycket jag tycker om där, hoppas få en recension klar snart):

Jag tror att det är viktigare att bli bemött med respekt också i det som inte går att förstå (sid 248 i pocketvarianten.)

Det låter så enkelt.

Kofferten står kvar

Den där Marlene Dietrich-grejen. Jag vill tillbaka. Någon som har ett ledigt jobb i Berlin som skulle passa mig...?

Klart det alltid blir en helt annan uppmärksamhet på omgivningen i en ressituation. Kanske har jag fel. Jag vet att de på många sätt ligger steget efter Sverige när det gäller till exempel könsroller. Men jag tänker ändå att det finns lite mer plats för det luggslitna, imperfekta, sjudande, ifrågasättande när det gäller livet i stort.  Istället för "alla klara - jajamensan fattas bara".

Att förtjäna min egen blogg

Dilemmat i att ha världens bästa domännamn. Så bra att jag aldrig någonsin lyckas skriva texter som matchar det (i mina egna ögon).

Jepp. Den stora frågan är: hur bra är ett domännamn som inte används?

Just nu försöker jag med tricket att börja via telefonen, i en Word Press-app. Det känns mindre pretentiöst så, märker jag. 

Lite konstigt känns det att på jobbet vara sedd som en "icke-bloggare" när jag hållit på sen 2005. Fast jag hittar inte den blogg jag hade då. Minns inte ens domännamnet. Här började jag tydligen i juli 2007.

Antisportlov

Det blev nästan ett antisportlov. Färgfabriken förra lördagen, med Stockholm On the Move (hur Stockholm ska kunna växa framöver på ett hållbart sätt). Brunch därtill. 
Sedan åkte barnen faktiskt pulka på söndagen, bevars.

I fredags: besök i Lekstugan på Nordiska museet, spårvagnsåkning och hamburgare.

Bästa sportlovshändelsen var igår, och det är den jag vill tipsa om. Två helt förunderliga barnfilmer visades i kulturhuset/biblioteket. Se dem!



Idag har vi mest bråkat om städning, tror jag. Nja, lite utomhusvistelse blev det också.

Det där med #reva

En kväll i förra veckan, efter jobbet, kanske efter något annat också, för det var lite mörkt ute. Jag stod och väntade på tåget vid Östra station. För att inte vara i vägen stod jag intill rulltrappan som går ner. Kollade Twitter lite planlöst i mobilen. Det hade varnats för biljettkontroller i några dagar. Det nämndes att det hängde ihop med polisens uppdrag att hitta människor som ska utvisas.

Såg i ögonvrån hur ett tåg kom in. Ett myller av människor närmade sig. En blick mötte min. En livrädd blick bakom grått ylle. En blick som bedömde min telefon, mina kläder, mig, kalkylerade  risk. Varningsflagg. Med botten någonstans långt, långt in. Rädsla som ett fruset tick-tack.

Sedan försvann han ner i rulltrappan.

Mer om REVA: på Newsmill, Aftonbladet och hos Polisen.

Wallraff på sjukhuset

Tänkte att jag gör en wallraffstudie nu när DN granskar sjukvårdskrisen i Stockholmsregionen, och när Vårdguiden rapporterar om högt tryck på akutmottagningarna. Så jag passade på igår vid 23-tiden, på Alla hjärtans dag.

Nej, så var det väl inte riktigt. Det blev ambulansfärd till Danderyd eftersom jag under gårdagen inte fick i mig vare sig mat eller vätska (lite som en extra aggressiv variant av den där vintersjukan ni vet, som en inte vill skriva ut namnet på). Det lilla som gick ner försvann snabbt. Och när jag dessutom kände mig förvirrad, pratade sluddrigt och knappt tog mig ur sängen, plus att jag har diabetes, tyckte de på Vårdguiden att jag skulle komma in för övervakning över natten.

Allt detta för ett litet smärtstillande plåster på ryggen, som jag fått utskrivet för att lugna ner den arga frusna axeln. Men morfin - narkotikaklassat läkemedel - var tydligen inte något för mig. Värme spär dessutom på plåstereffekten, så det var säkert därför jag säckade ihop efter duschen.

En illamåendespruta och lite bevakning senare kunde jag plötsligt få i mig en macka och saft, framåt halv fyra. Fantastiskt. Strax före sju släpptes jag ut. Och i fortsättningen håller jag mig till beprövade smärtstillerier. Ingen narkotika, tack.

Personligen hade jag inga problem med att komma in. Och någon trängsel verkade det inte vara heller. Men jag hade antagligen tur. Här finns DN:s samlade artiklar om vården i Stockholm.

Det ska inte bli något h-e här

Den här texten, till ytan en ganska ordinär debattartikel i Aftonbladet, har jag läst tre gånger idag. Nä, faktiskt fyra nu. Den tar nästan död på mig. Men den verkar få mig att handla.

Post-kalas

Kalaset blev en succé. Bilrace, dans till Pippi Långstrump, fiskdamm, tre tårtor och cupcakes. Men ack så svårt det är att inte städa och förbereda ihjäl sig. Jag övar: men det är svårt, som sagt.

Offerkofta

Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv började jag läsa för en stund sen. Det blev som pricken över i:et för ett helgtema: utseende. I Mobergs bok beskrivs en klädkollektion som slagit igenom stort. Nästa säsong har intresset falnat helt.

Det är meningen att folk ska kunna köpa till av det som de tycker om. När en byxa är utsliten köper man en ny. Om man vill köpa en jacka året efter ska den finnas kvar. I samma färg. (sid 23)

Det går förstås inte. Inte på 60-talet, inte nu. Kanske har klimatet hårdnat sedan 60-talet, till och med. Katrine Kielos driver den tesen idag i Aftonbladets ledarkrönika. Hon menar att kvinnlighetens värde allt mer ligger i hur tilltalande du är. Och att problem främst löses genom konsumtion.

Knappt vågar jag säga det, men en av de saker som skulle förenkla mitt liv avsevärt är att slippa välja kläder varje dag. Slippa tänka ut fina kombinationer. Det tar massor av tid och energi. Jag avskyr det. Och jag tror inte att jag är den enda i världen. Visst kan jag ta hjälp av andra som kan ge mig råd och stöd i vad jag passar i, hjälpa till med tips och stylingråd. Men jag skulle vilja låta bli, helt och hållet. Köpa på mig ett tolvpack tenniströjor och ett par basjeans och köra med det, varje dag.

Igår satt jag och blev lycklig över Yohios framgång i Melodifestivalen. Normbrytandet, att han så tydligt tar sig över gränsen för manligt och kvinnligt. Men det grämer mig samtidigt att det "ego-visuella" får så mycket cred. Att den som ägnar sitt utseende så mycket tid ses som stark. Den som struntar i sitt utseende ses som svag, ett offer i beige tröja. Och det vill jag förstås inte.

Födelsedagsvecka

Nu på kvällen har vi efterforskat hur gammal den hittills äldsta (kända) människan blev: 116 år. Och hur gammal den äldsta nu levande (kända) är: 115. Det där med ålder har liksom varit temat hela veckan. Undrar just om det kommer att bli så som vissa forskare förutspår, att de barn som föds idag kan bli uppemot 150 år?

I onsdags fyllde Minna sju. Plötsligt på morgonen kunde hon en hel massa saker som tidigare hade varit svårt: som att komma på att det är smartare att ta på vinterstövlarna först och jackan sen, för att slippa bli arg och svettig i hallen med termobyxorna på.

Och i fredags var det dags för Gabriel att fylla tre. Hela dagen gick han runt och strålade: "jag fyller faktiskt år idag!".

Discokalas blev det också. En evinnerlig tur att det var Korpen som ordnade och inte vi. Energiska barn försökte få mig att vara med på monsterkull, men jag kraxade förtvivlat att jag inte riktigt klarade det utan nöjde mig bra med att vara fotograf. Väldigt bra upplägg var det i alla fall, något jag definitivt rekommenderar till andra. Rörelse och action, inga tårtor och ingen sockerchock. Inget behov av att köpa in drösvis med kalasutrustning hemma.


Fast det där med januaribarn, alltså: det kom in massor av sjukåterbud till discokalaset, och dagens kalas för bland annat Gabriels dagiskompisar blir framflyttat p g a influensadrabbade föräldrar. Nästa år blir det kalas lite längre fram, helt enkelt. Undrar om vi inte sa det förra året också...?

Ett ont-inlägg

Ursäkta. Det här blir lite självömkande.

Det här med att ständigt ha ont. Rätt många har det, har jag förstått. I en fot, en hand, huvudet, handlederna, höfterna. Jag tänker på det här med uppmärksamheten, att det att ha ont gör att det är omöjligt att ha lika mycket fokus på världen runtomkring. Och jag tänker att det är lite bra att komma ihåg när någon i omvärlden verkar bete sig lite slarvigt eller nonchalant mot andra människor. Det är inte okej att göra det, förstås. Men olika kroppar ger oss olika mycket spelrum. Gör spelplanerna olika.

Att jag tänker på det beror på min frusna axel (frusen skuldra). Det kom smygande, med lite värk i överarmen i höstas. Plötsligt kunde jag inte riktigt klä på och av mig som vanligt (ni skulle bara se vilka konstiga manövrer jag håller på med för att få av BH:n, till exempel). Sen satte det sig i axeln. Det blev svårt att lyfta tungt, och alla vridningar kändes som ett hugg som ibland fick mig att lägga mig på köksgolvet för att inte skrika högt. Men nu tror jag att jag har lärt mig. Nu vet jag att jag inte kan vrida, inte lyfta, svårligen få upp armen i rätt höjd för att få i schampot i duschen. Så är det just nu. Det positiva är att det blir bättre. Så småningom. Ingen vet när, dock, det kan ta ett par år.

Småbarn som vill lyftas uppför trappan, garageuppfart som ska skottas, matkassar som ska bäras, kläder som ska på och av överkroppen, träningskort att utnyttja, dans som fritidsintresse, dotter som vill ha sällskap på skridskobanan. Och svårt att hitta vettiga sovställningar, inte minst, trots Alvedon. Axeln är som den är, liksom.


Undrar hur det blir sen, när det försvinner. Kommer smärtminnena att finnas kvar i huvudet som ett spår, eller kommer jag att använda armen precis som innan igen?

Och se det vart ljus

Det är såna här dagar som dammråttorna kryper fram ur hörnen. Men kinderna njuter, trots minusgraderna.

(G börjar bli väldigt långhårig nu. Frågan är: måste det åtgärdas bara för att han råkar vara en han? M är lite bekymrad över att folk börjar kalla honom "hon" mer som regel än undantag.) 

Mänsklig men lättuttråkad

Skulle ju inte lägga en massa tid på att läsa en massa kurser. Skulle lägga tid och energi på att göra skillnad och tillämpa allt jag lärt mig istället. Men jag kan ju inte låta bli.

Den här kursen blir det i vår: Mänskligt och omänskligt. Typisk flumkurs, ingen direkt karriärväg. Jag skulle väl ha valt en utbildning i praktisk projektledning istället. Men något liksom lägger av i hela kroppen och själen bara vid tanken.

Därför säger jag det både till mig själv och den som behagar lyssna, så att det blir tydligt: jag pluggar inte för att någon annan vill det, utan för att jag behöver stretcha hjärnan med annat än jobb för att känna att det finns en mening med att gå upp på morgonen. Så enkelt tror jag att det är. Utforska, upptäcka, dra iväg långt bort i tanken.

Stark dominans i det ljusgröna fältet i den här bilden har jag, enligt min Team Management Profil. Ganska mycket rådgivning och organisering/pådrivarroll också (grön resp rosa). Men klart tydligast ljusgrön. 

Minst då? Heh... det dystra därnere i botten. Granskning och produktion. Inte min tekopp.

Längtar fortfarande efter fler nya, öppna möten med människor i vardagen. Sådana som förvånar mig och får mig att haja till. Men det kanske alla gör?

Peter Pan-lycka

Det är bara att konstatera: teater är bäst. Bättre än böcker, film, dans, TV, radio, musik, allt annat. Inget annat kan bjuda in mig till en annan verklighet som teater kan. Inget annat får nuet att vara lika mycket nu och skapat av alla som finns där just då.

Peter Pan är en historia som jag inte minns att jag hade några särskilda kopplingar till som barn, faktiskt. Tror att jag upplevde den som alltför fokuserad på äventyr och action. I Stadsteaterns uppsättning är det visserligen helt fantastisk scenografi och aldrig någonsin händelselöst. Men den har ett rätt tungt fokus på att vara människa. Frihet eller tillhörighet, egocentrering eller att se andra, tolkningar och val, tanke och handling. Som scenen när en skadad Wendy ligger ensam medan de andra gafflar om vilka storartade insatser de skulle kunna bidra till för henne. (Kanske är det bara så att den talar väldigt mycket till mig just nu... så skulle det förstås kunna vara.) Eller när kapten Kroks rädsla kryper fram och det påverkar hela gruppen.


Möjligen hade jag kunnat tänka mig att stryka en del av diskbänksrealismen - säkert tänkt att vara rolig för de vuxna, men jag tyckte det bröt av - för att istället gå mer wild and crazy när det gäller könsrollerna. Längtan efter mamma - kanske kan den uttryckas lite mer nyanserat, jag tänker på vad mammabilden kan tänkas handla om? Typ kärlek?

Men ett svindlande äventyr är det. Rökmaskiner och flygturer och piratskepp, och så trädet mitt bland de borttappade barnen. Trädet är magnifikt. Och tvillingarnas tvångsbeteenden när det gäller fysisk beröring.

M var dessutom väldigt, väldigt nöjd och hade inga som helst problem med att sitta stilla i drygt en timme + knappt en timme. Det är en familjeföreställning från 6 år.

Uppdaterad med länkar till några recensioner. Här märker jag att många berömmer genustänket i föreställningen. Vid närmare eftertanke är det nog inte könsrollerna jag menar, utan kärnfamiljsnormen. Men jag förväntar mig kanske  för mycket.
SvD
Kulturbloggen
UnT

Stina - bättre än alla vinterpratare i världen

Nu när jobbet började igen satte jag igång med att lyssna ikapp på Vinter i P1-pratarna. Men av någon anledning fastnade jag inte riktigt. Alla har jag inte hört, men tillräckligt många för att lägga ner projektet.

Däremot: Stina Wollter. Vart är vi på väg, Julen i P4, 1 januari. Den rösten och de orden - det är en människa jag skulle vilja ha i min närhet dygnet runt. (Kanske skulle det bli tröttsamt efter ett tag, för att hon verkar så erbarmligt klok så att man inte ens kan tävla i samma kategori. Men ändå.)

Avslutningen är dessutom som en kondenserad version av min Omaja-berättelse. Bara en sån sak. 

21 dagar kvar. Lyssna. Och är du en twittrare, följ henne på @stinawollter.

Råd av goda och sämre slag

Nu ska jag dela med mig av ett av de sämsta råd jag någonsin har fått:
Se till att bli hel som människa först. Innan du gör något.

Den som sa det var en i mina ögon klok och erfaren person som hade mycket av det jag ville ha. Hen var dels regissör (i en tid när teater var en stor del av mitt liv), dels utbildad medlare i konflikter (i en tid när jag siktade på att ägna mitt liv åt att på något sätt minska våldet i världen).

Men rådet var fullständigt värdelöst.

Vad är det att vara en hel människa? Hur vet man när man nått dit? Och varför får bara de hela människorna chansen att bidra? Tänk om jag aldrig någonsin når till punkten där jag känner mig hel - har jag då gått och väntat hela livet förgäves?

Jag tror att det bästa sättet att hela sig själv som människa - om det nu finns något sådant - är att acceptera att jag är full av glapp mellan det jag skulle vilja och det jag gör, men att det är så det är att vara människa. Jag lär mig. Jag testar. Trevar mig fram, frågar om råd, letar efter bilder och pusselbitar. Delar med mig där jag kan. Och det är genom just testandet som jag är människa.

(Inte vet jag om det är något bra råd, det heller. Men det passar bättre ihop med det som jag tror att livet handlar om. Det som jag skulle vilja förmedla till mina barn.)

En bild om dagen

Ett fototema för varje dag i januari. Sånt är fantastiskt tycker jag, som annars har en tendens att skjuta upp allt till - ja, sisådär tio år framåt i tiden.

(Missade visserligen de första fyra dagarna, men det gör inget.)

Gott, godare, godast

Min främsta ambition för 2013: att göra saker utan att ha hängslen och livrem för allt. Att kasta mig in i samtal utan att veta vad jag tycker i frågan. Att fokusera på andra människor istället för att fundera så mycket på hur jag ter mig inför den människan. Att göra saker för att jag vill göra dem, inte för att behaga någon annan. Inte ens duktighetstypen inom mig själv. Och skriver jag inte den perfekta boken så kanske jag åtminstone skriver en bok färdigt. Gott så. Skrattar folk åt mig nån gång kanske det förlänger deras liv, och då har jag väl gjort en bra insats - eller hur?

Tänker att 2013 ska bli ett år där jag trivs och får plats. Hittar mina prylar (hm, ja bättre ordning i datorn är ett av delmålen) och ser att världen består av en massa olika människor som lever sina liv så gott de kan.


Det tror jag blir riktigt roligt!