Fågelrösterna studsar mellan hus och gator där jag bor. Och jag går runt och anlägger min nya, förvisso lilla, trädgård i huvudet. Drömmer om en japansk glänta, en mormorsrabatt, en lund.
Hittar bloggar av personer som sett trädgårdsarbetet som en väg ut ur utmattningssyndrom, ett sätt att känna mening och glädje i dofterna som fritidsaktiviteterna ger. Och så sätts någon form av tankespiral igång som faktiskt leder mig åt det andra hållet.
Ända sen jag började jobba på heltid hösten ´99 har jag försökt "spara" energi att använda på annat än jobb och familjeliv. Så kallade "egna" saker. Skrivande, fritidsintressen tillsammans med andra, teaterföreställningar, så mycket som möjligt som inte handlar om jobb. Kvantitet före kvalitet ibland, kanske. Och jag har kämpat emot det där med att gå upp i jobbet, eller i föräldraskap, eller i en parrelation. Spara tårtbitar. Som ett outtalat krav på mig själv att hitta så mycket annat som möjligt. Och jobbet fick inte vara det roligaste. Aldrig någonsin skulle jobbet få vara det roligaste.
Nu tror jag att jag för första gången har låtit mig själv börja älska mitt jobb. Hela dagarna får jag göra det jag gillar, tillsammans med människor jag gillar. Dessutom får jag betalt för det.
Och samma sak gäller nog för föräldraskapet. Tidigare har jag kämpat för en egen skrivar- eller tänkarstund varje dag, och längtat till den så mycket att jag längtat bort från barnnärvaron. Nu är det helt okej att rita, sjunga, sitta på en fläck i skogen, whatever. Det är ett skapande det med. Och jag gillar det minst lika mycket som egenstunderna.
Jo, det hänger nog ihop med omständigheter runtomkring. Att barnen börjar bli stora, och att förutsättningarna för att göra tillsammans är helt andra än med en ettåring. Att jag skruvat om min jobbroll så att jag får driva på, göra skillnad.
Men ändå. Det största är nog kravförändringarna. Jag får gå upp i vad som helst. Även om det just nu råkar vara jobbet.
Fotograf: Aitor Ortiz, bild hämtad från Galería Max Estrella. 