2001 åkte jag och J på vår första gemensamma sommarsemester, till Ottsjö i närheten av Åre. Bergskammarna som speglade sig i sjön. Dofterna: skvattram, fuktig fårpäls, färskt trä. Molnen som for fram och tillbaka över himlen. Människor - nästan alltid med en hund i släptåg - som vände sig nyfiket mot oss när vi passerade. Ottsjöbua.
Det kom en berättelse som började låta sig skrivas där och då. En berättelse om tro och vad som kan få rubba den. Om gränser, rädslor och om att gestalta dem och sig själv genom konst.
Klar blev den inte. Jag kunde inte riktigt berätta för andra om den, för jag förstod inte riktigt själv vad som var drivet i den. Agendan var inte medveten. Jag gillade storyn, och blev varje gång otroligt berörd själv av att läsa mina texter. Med delar av den har jag också berört andra. Men jag kunde inte förklara berättelsens viljeriktning - och det gick inte att få den färdig.
I sommar var jag där igen. I Ottsjö.
Det har hänt en del på 13 år. Många lästa böcker, textsamtal, framföranden, filmer, kurser, relationssteg, vinster, förluster. Agendan i berättelsen finns nog - även om jag inte var medveten om den då.
I förrgår fyllde jag 40. Det var lite otäckt. Och någon bamsefest var jag inte redo att ha än. Däremot väldigt glad att det sammanföll med midsommar: midsommaren ska ju ändå firas! Kanske vill jag bli mer firad nästa år. Kanske blir det en fest då. Glad för människor som finns runtom. Och det skulle jag vilja göra tydligt även för dem.
