Solen går ner, den sista skälvande sommarlovsdagen. Badkläderna hänger på tork på uteplatsen och de döda getingarna på trädäcket har sopats bort och förpassats ner i en rabatt. Barnen gnabbas och kräver bilmattelek istället för att lägga sig. Vi vuxna vill ha lugn. Inte minst jag som nästan somnade samtidigt som morgontimmarnas ohemula åskväder drog igång.
Sommar: de till synes oändliga möjligheterna. Inte en gräns finns, förutom datumet som tickar långt, långt där borta.
Ljummen, len kvällsbris med bara axlar. Jordgubbarna som nästan fräter hål på tungan av smakintensiteten. Utomhusfrukostar på blommig bricka. Fiaspel och fotgos. Fantastiska Åre i juni. Har haft massor av carpe diem-stunder, absolut.
Men också stunder, timmar, dagar av tröstlösa argumentationer med getingilskna telningar. Och det där med att ha fyra veckors semester med barnen medan min partner jobbar - det är inget jag rekommenderar åt folk vars familjemedlemmar är lagda åt drama queen-hållet. Vågorna har gått höga, rösterna har också varit det - minst sagt. Ro och ork för skrivande på kvällar eller före-barnen-tidiga morgnar har bara varit att glömma just den här sommaren.
Och min tro, alltså den religiösa, vet jag inte vart den har tagit vägen. Som ett ekande tomrum bara. Finns det något forskat om det? När det gäller folk som kommit till tro finns ju hur mycket som helst. Eller om sektmedlemmar som lämnat sin sekt. Jag har inte lämnat något medvetet, mer som att något annat lämnade mig. Det känns så konstigt bara, efter nästan tjugo år med en känsla av en ytterligare närvaro.
Menar inte att jag tappat hoppet. Bara religionen. Om någon skulle bli orolig. Människor tror jag på. Tillhörighet. Det är i stället en av de allra bästa upplevelserna den här sommaren: att en mig närstående verkar ha hittat det. Att få höra att "just du är den som behövs här för att det ska fungera". Skulle vilja att alla som behöver det - och jag gissar att det är nästan alla - får det.
Hursomhelst. Någon jobbångest har jag egentligen inte. Mest vemod över möjligheter som inte blev som jag hoppats, över att de ljusa kvällarna mörknar och att uteplatsen kommer få klara sig rätt mycket utan mig framöver. Lite glädjeskutt i magen över att få gå till jobbet imorgon - fast jag kommer också sakna yrvädren. Absolut.
