Har åkt karusell, ätit karamell och fröjdats hela dagen

...uti Nora, såklart. Oj vad jag hade förträngt hur totalt den lilla sovstaden förändras när det är marknadshelg. Men nu har vi provat på att trängas och stå ut med umpa-bumpa-musik i öronen i några timmar. Sen kom vi på att det var smartare att åka dit när det närmade sig stängningsdags och man slapp fösas framåt som en boskapshjord. Idag kom vi hem med bl a ett fårskinn, massor av naturgodis, gosiga raggsockor, en skinnväska och diverse matvaror i bagaget, och en sån snurra som syns på bilden förstås.

Den ständigt närvarande döden

Morgonens dagislämning: En stor begravningskrans i röda toner i en bilbaklucka ledde till ett utförligt döden-resonemang. Minna har full koll på att det brukar bli begravning i en kyrka när någon dött, och att det oftast är gamla människor som dör. Men dagens frågor var lite mer komplicerade än så.

(Minna) - Vad gör man när man är gammal?
(Jag) - Ja, det beror lite på... En del är väldigt sjuka och orkar inte så mycket. Andra är piggare och orkar vara ute på promenad till exempel, precis som du och jag.
- Men alla dör någon gång.
- Mm.
- Vem tycker du ska dö först?
- Hm... jag tycker det är bättre att det är gamla människor som dör, såna som redan har levt färdigt sitt liv.
- Vi kommer också att dö. Och pappa.
- Ja, så är det. Alla dör någon gång, vi också.
- Mm. Då kommer det en ny Minna, och en ny mamma Marie, och en ny pappa Johan.
- Ja, så blir det nog. (och här kunde en gravidlabil person som jag inte hålla tillbaka tårarna)
- Varför måste man dö?
- Det fungerar så. Kroppen orkar inte hur länge som helst, när den blir gammal och trött så orkar den liksom inte mer.
- Men nu orkar vi, nu är vi inte gamla!

Härligt med existentiella samtal redan före kl 8 på morgonen.

Härligt strålande i fjärde månaden...

...nja, vet inte det jag. Snarast får jag förkylning på förkylning, och sedan i fredags kväll också inflammation i hörselgången och på trumhinnan. Så ont hade jag nog senast vid igångsättningen av förlossningen, när Minna skulle födas. Men med penicillin blir det bättre, så imorgon blir det nog jobb igen.

Tre lästips kan jag bjuda på i alla fall:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Ann Heberlein. Skriven så att man inte kan sluta läsa, även om jag blir provocerad ibland: framför allt av de extrema förväntningarna på vad hon ska lyckas åstadkomma och på vad livet ska innebära. Just det är nog inte så unikt, i och för sig, men hon som är etikdoktor och allt borde väl veta bättre, tänker jag? Så gillar jag de teologiska och etiska resonemangen. För mig blev det också skrämmande mycket igenkänning när det gäller pendlandet mellan extremt produktiva och sociala faser, och faser när man helst stänger in sig. Sån är jag också - men inte så pass att jag tror att jag behöver en diagnos. En mörk bok, definitivt, men läsvärd.

Familjens projektledare säger upp sig - Gunilla Bergensten. Här blir jag provocerad av annat istället: av bitterheten, all energi som läggs på "futtigheter" istället för att se det som är bra. På andra ställen upprörs jag precis som hon, över att så många kvinnor förutsätts kunna projektleda hemmet och att det självklart blir så när barnen kommer. Att _hon_ i hushållet ska lägga så mycket av sin tankekraft på just det, istället för på sin karriär, sina fritidsintressen eller på att vara närvarande med sina barn istället.

När vi kvinnor går in i en relation så fortsätter vi med det beteende som vi har lärt oss. Vi sopar och sopar i sporten som heter relationscurling. Vi servar så till den milda grad att vi inte längre har möjlighet att spela på samma planhalva karriärmässigt. Män å sin sida blir offer för denna inlärda hjälplöshet. De blir passiviserade. Vi cementerar hjälplösheten genom att hela tiden hjälpa männen att hålla reda på allt och initiera allt. Till vår ursäkt måste det sägas att vi inte vet om något annat sätt att förhålla oss till män.

(sid 161 i pocketupplagan)

Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianovic. En bok som jag nog inte hade läst om jag inte varit med i bokcirkeln, som jag nu bestämt mig för att pausa mitt deltagande i för ett tag. Det tar en stund att komma in i den, men sedan fångas jag av hur hon beskriver samhällets förändring från ett vanligt vardagsliv via en vag rädsla in i Balkankrigets totala vansinne. Jag är så dålig på att förstå mig på krig medan de pågår. Kanske för att media mest visar bilder på skottlossning och skadade människor, sånt jag inte orkar se? Kanske för att ingen utifrån kan förstå hur det är?

The beach

Jag har nog skrivit det förut, men: vår närbelägna strand är verkligen helt fantastisk. Inte nog med att man kan gå dit och njuta året om, att den lockar allt från barnfamiljer via tonårsgäng till pensionärer i vilstolar under träden, att den har en väldigt bra lekplats och att det finns både bänkar, dusch och allt annat man behöver - det finns också mängder av vinbär där, bara att plocka. Tidigare år har jag inte riktigt noterat att buskarna är så dignande som i år, kanske är det ett helt oslagbart bärår inte bara när det gäller smultron och blåbär? Men i år plockar jag och andra både röda, svarta och vita vinbär och de verkar aldrig ta slut.

En höjdarefterrätt i all sin enkelhet: mogna röda vinbär med lite vaniljyoghurt. Eller ett supermellanmål: smoothie av yoghurt, mjölk, en banan och lite svarta vinbär. Idag blev det också "bäriga hastbullar" med kardemumma, mums, och en stor burk svart vinbärssylt.

Enormt lyxigt.

Tillkännagivande

Nu när jag ändå är här kan jag lika gärna berätta: det väntas tillökning i familjen kring början av februari 2010. Magen växer med förvånansvärd hastighet, inte alls som sist när ingen såg att jag var gravid förrän i halvtid ungefär. Nu observerades detta faktum redan i vecka 12 av avlägset bekanta.

Minna är hopplöst otålig efter att få se "sin" bebis, och jag och J har fått tumma på att hon ska få byta blöja när den tiden kommer. Måhända känner hon något annat när hon inser att det medför en viss konkurrens att få syskon?

Över havet

I söndags kom vi hem efter våra två stugveckor i Torp, Eckerö, Åland. Visste ni att finska inte är officiellt språk på Åland, d v s de som går i skolan där lär sig inte finska, trots att Åland ju är en del av Finland?



Saker jag saknar från veckorna på Åland:
- vår oslagbara glasveranda med utsikt över en stor ek och en glimt av havet
- den galet överblommiga inredningen, till skillnad från vårt ganska maskulina hem (detta hade jag aldrig trott att jag skulle skriva)
- bastun – mellan 90 och 95 grader är bäst, verkade även Minna tycka, som nu är en riktig bastufantast
- egen trädgård att spela badminton, sola, läsa, grilla och busa i
- Ålandskanalens konstiga sommarprogram med reportage från den lokala mataffären
- vara familj: leka, mysa, laga mat, sitta på klipporna, ha picknick, äta och diska ihop
- att verkligen bo mitt i naturen, med ekoxar och igelkottar på tomten och en älgtjur på granntomten – och jag har inte så mycket emot spindlarna inomhus heller
- frånvaro av röklukt från grannarna
- tysta nätter

Saker som är bra med att vara hemma igen:
- handdukarna torkar i badrummet, man behöver inte hänga dem över alla stolar i allrummet
- man kan handla mat utan att svimma över vad t ex grönsaker och bröd kostar
- man kan ta bussen istället för bilen när man ska någonstans
- DN varje morgon (även om den just nu är löjligt tunn)
- det finns en massa bra gång- och cykelvägar runt husknuten, man slipper gå längs bilvägarna
- vi är inte riktigt vana vid att umgås dygnet runt, så det var nog dags för lite ombyte på den punkten
- vår närmaste strand är faktiskt bättre än den närmaste stranden vid stugan.

PS: har inte en susning om varför kvalitén på bilderna blev så usel, men orkar inte åtgärda det nu. Har ett inlägg till att skriva innan det är dags att sova.