Knasigt

Jag erkänner: jag har bara bläddrat i Knausgårds första bok, och känt mig lite trött. Får bekräftelse när jag bläddrar i Aftonbladet till jobblunchen och läser denna recension.

Förmågan och rätten att vara man, menar recensionen att den handlar om och är ett brinnande försvar för. Jag tänker: kanske snarare förmågan och rätten att vara norm-man, stereotyp mansroll till skillnad från kvinnan. Förmågan och rätten att inte behöva fundera över hur jag vill vara när jag är jag, istället för företrädare för en grupp.

Vill inte vara med i ett politiskt parti, inget religiöst samfund, inte medlem i någon organisation där det är tydligt vilka regler som gäller och där det därför blir ganska lätt att förändra dem om de inte passar. Men ställer gärna upp på normerna när det gäller kön, ålder eller samhällsklass, normer som till skillnad från partiprogram och organisationsvisioner svävar otydligt i luften och därför är övermåttan svåra att förändra. Det tycker jag är knasigt.

Filmtestarmanual

Nyss hittade jag via Bokhora till Bechdeltestet, som jag hört talas om men inte under den benämningen.

Filmen testas enligt dessa tre kriterier:

(1) it has to have at least two women in it,
who (2) who talk to each other,
about (3) something besides a man.

Första testet blir redan ikväll!

Samarbetsdialog

Bästa kompisen L var på besök hos Minna idag, båda 5 år. Efter uteleken satt de i soffan och tittade på barn-TV medan eftermiddagsglassen snurrade runt i glassmaskinen. Det var något realityprogram med barn.

"De borde samarbeta", sa L.
M: "Vad betyder det?"
"Att man jobbar bra tillsammans. Som du och jag, vi gör ju det", sa L förklarande.
M: "Ja, det gör vi ju. Samarbetar. Hihi."

Förlåtande

I förskolevärlden tycker jag mig se att det ofta är väldigt viktigt att ett barn som gjort något dumt ska säga förlåt. Det låter bra. Men jag har ändå funderat på det där, framför allt när Minna ofta hävdat att båda ska säga förlåt, även om det är hon som har betett sig dumt mot någon av oss föräldrar. Det hävdas ibland att det inte är ens fel att två träter, men jag vet inte det... inte när det handlar om provocerande och rätt drastiska försök att göra mamma eller pappa upprörd. Ibland tror jag att det kan handla om temperament eller personlighetsutveckling. Hursomhelst: det som verkar ha gått in hos Minna är att man ska säga ordet förlåt, och sen kan man glömma och gå vidare. Vad som däremot har hänt behöver man inte reflektera över.

Själv är jag ganska dålig på att säga förlåt, i vardagen, i en relation. Inte i jobbsammanhang, tror jag. Men privat. Och om någon verkligen uppmanar mig att säga förlåt, "säg förlåt nu då", blir jag istadig som en ardenner. "Nähä, tänker jag inte, för det var jag som hade rätt, så om jag säger förlåt betyder det att den andre hade rätt", tänker jag för det mesta. Någonstans under ytan tror jag att det handlar om det där reflekterandet. Om jag säger förlåt utan att riktigt känna att jag vill det lämnar vi frågan outredd. Vi blir inte färdiga med hur vår relation har påverkats, med orsakerna och konsekvenserna. Eller så är jag bara småaktigt snål med att be om den andres acceptans - det skulle kunna vara så också.

Generellt har jag svårt för handlingar utan reflektion. Det är någon sorts respekt som saknas - för mig själv och för andra.

Därför blev jag väldigt glad på kvällens informationsmöte på Gabriels kommande förskola. Istället för att utkräva ordet "förlåt" av det ena barnet, det som har utpekats som skadegöraren, jobbar de med en annan metod: gottgörelse och reflektion. Linn som betett sig illa uppmanas att fundera ut ett sätt att göra Fia glad och nöjd eller åtminstone mindre ledsen. Hjälper det att hämta ett gosedjur, kanske? Medan Linn hämtar gosedjuret och ger det till Fia tror jag att det finns betydligt större chans att Linn tänker "oj, det där var nog lite dumt gjort" än om hon hade slängt ur sig sitt "förlåt" och sen direkt rusat vidare i leken.

Gottgörelse genom handling, och reflektion, istället för slentrianmässiga, automatiserade ord. Det tror jag på. Ska bli spännande att se hur effekten blir i verkligheten.

Vad är väl en bal på slottet

Jag har för mycket att göra. Dagarna fram till mitten av september är intecknade, nästan bokstavligt. Huvudet snurrar av designmanualer, kommunikationsplaner, avstämningsmöten, copytexter, inbjudningar, undersökningar och viktiga mejl.

Då dyker det upp en jobbannons. För ett jobb som jag annars skulle få starta eget för att få göra, med alla de risker det innebär. Ett jobb där allt jag pluggat, allt jag funderat på att ägna mig åt knyts ihop. Jag uppfyller kriterierna. Jag har redan börjat jobba mentalt: skriver ner alla idéer och tänkbara samarbetspartners.

Självklart är det tidsbegränsat, när jag nu har en trygg tillsvidareanställning. Självklart finns jobbet i en kontext där jag riskerar att bli vrålarg på människors inskränkthet. Kanske inte varje dag, men säkerligen någon gång i veckan.

Kanske är jobbet rätt trist, tråkigt, innehållslöst, utan mening. Eller så är det alldeles, alldeles underbart.

Sköna maj välkommen

Om rättvisa

"När vi vaknade upp i går hade världen blivit något mer rättvis." Så skrev DN:s ledarskribent igår, om att Usama bin Ladin blivit ihjälskjuten utan rättegång.
Jag får det inte att gå ihop. Vilken status har folkrätten i Vita huset? På vilket sätt blir det mer rättvisa i världen av att den som är mäktigast, har mer resurser och tycker sig ha rätt att basunera ut sin världsbild, utan vidare hänsyn till någon annan, bestämmer sig för att ha ihjäl en människa (må så vara en brottsling och mördare)?

Jag tänker på det som en nära och kär vän, som i flera omgångar jobbat i häkten och på anstalter, sa när vi sågs senast. Han sa att det som han sett som de två enda möjligheterna att bryta mönstret hos de obotliga kåkfararna, de som begår ett brott och åker in, sitter av tiden, begår ett till, och hamnar i fängelse igen, är frälsning eller kärlek. Det vill säga: mening.

Och jag tänker också på det som en präst berättade för mig, om ett studiebesök han gjort i en muslimsk organisation verksam runt Ground Zero i New York. Han frågade den andlige ledaren där, imamen, om det inte var svårt att verka just där efter det som hänt den 11 september. Han svarade att jovisst, det var en del problem i början, men det som hade hänt sen var att de tvärtom fått ett större samarbete med andra organisationer.

Alldeles naiv är jag inte. Jag hade nog till och med kunnat tänka mig gå med på någon form av brutala metoder för att få ut värdefull information ur bin Ladin, något som skulle kunna vara till nytta för att kartlägga nätverken, hur mycket emot tortyr jag än är. Men den blodtörstiga hämnden, frossandet i förnedring och slutgiltighet, firandet, och den för mig naiva tron på att al-Qaida tar slut med detta: det smakar illa. Och president Obamas självbiografi, som stått i min bokhylla, tänker jag förpassa till soprummet.