Manusarbetet fortskrider

Visst låter det seriöst? Jag har haft funderingar på att lägga ner skrivarkursen den här terminen. Det är lite för mycket som händer för att jag ska orka sätta mig och skriva roman på kvällarna. Men när kursläraren skriver om min text att det är "en mycket rytmisk och suggestiv prosa" måste jag ju fortsätta.

Nu har jag precis lämnat in den tänkta inledningen och inväntar respons.

Samtidigt är jag på slutspurten med kursboken av Francine Prose (vilket efternamn för en författare!) Reading Like a Writer: A guide for people who love books and for those who want to write them. Det tar en evighet att läsa den, mycket frustrerande för en snabbläsare som jag. Den måste läsas noga, och jag avskydde författaren i början. Nu har jag insett vad den gör med mig, hur den tvingar mig att ta till mig varje ord jag läser - och därmed tvingar den mig också att omarbeta mina texter, igen och igen. Massor av boktips får man också!

Ingen teknisk verksamhet, tack

Det står nu fullkomligt klart för mig. Jag har haft en iPhone i ett och ett halvt dygn och fortfarande inte lyckats ladda ner en enda app. Har total separationsångest från min lilla fina röda Sony Ericsson, som nu ligger dissekerad på IT-A:s skrivbord. Sorg.

Ordtrötthet och ordglöd

I DN igår var det Tomas Tranströmer-special. Han sätter alltid de exakta orden precis rätt, Tranströmer. Det jag börjar inse, efter åratal av aktivt motstånd, är att sådant inte kommer vid första försöket. Och han beskriver själv ordens makt så bra i ett citat i tidningen:

– Jag blir ofta väldigt trött på ord. Jag kan känna en väldig förtvivlan över ordens mängd och ordens tråkighet, dessa textmassor som vältrar över oss ständigt och jämt. Inte minst på mitt arbete där jag varje dag får en massa trycksaker, rundskrivelser från verket som jag måste läsa ... Man blir helt enkelt förtvivlad över orden och hur de används. För lite andlighet. Jag kan också känna så inför vad jag själv skriver, att orden liksom är döda för mig. Så kommer en period när det är precis raka motsatsen, när de verkligen är inspirerande, verkligen fulla av liv. Ord är både underbara och fruktansvärt döda.

Mitt jobb blir så fantastiskt när jag lyckas behålla fokus på det: på att behålla de levande orden och skala bort de döda. Avbabblifiera. Och då handlar det ändå om brukstexter.

Det eftersträvansvärda: att lyckas skapa en skönlitterär text med ord fulla av liv. Det händer, någon liten stund då och då. Ett kort stycke. Ibland - kanske någon gång i kvartalet. Undrar hur många skönlitterära meningar som sätts på pränt för någon som lyckas få fram det där glödande, levande, i stort sett varje dag?

Krokus och orange vårjacka

Idag har en av våra nedtryckta krokuslökar lyckats resultera i en gul krokusknopp. Äntligen är gräsmattan snöfri, förutom en ynka rest av det enorma snöberget vid hörnet av tomten.

Och idag var det premiär för vårjacka. Jag hade tänkt satsa på en ny i år, en färgglad. Men just i år är det omöjligt att få tag i en färgglad jacka om man inte vill ha en sportvariant. Det är beige och brunt, brunt och beige som gäller. Så jag rotade fram min gamla billigtrench i orange, som jag tänkt rensa ut ur garderoben. Voilá - alla bilar stannar vid övergångsstället.

För övrigt bara jobbar jag. Och jobbar. Och jobbar jag inte rent fysiskt så jobbar min hjärna. Businesswoman, eller nåt.

(Fast i helgen var vi på öppet hus i riksdagen. Gabriel hade aldrig förr sett så många människor. Efteråt var det rätt skönt att vila ut en stund - på mitt jobb.)