För framåt

Idag blir han tio månader, min bebis. Åla kan han i en fart folk häpnar över, krypa kan han och stå kan han. Men att sitta på rumpan, utan stöd, har han inte fattat vitsen med. Bvc ska nu skicka remiss till sjukgymnast, för att vi ska få lite sitt-träningsövningar.

Orolig är jag egentligen inte. Minna var också rätt "sen", hon satt utan stöd vid ganska precis 9 månader. Däremot är det rätt påfrestande att hela dagarna springa och rädda Gabriel som står och ropar på mig någonstans. När han har ställt sig upp kan han inte komma ner.

Frostknut

Idag känner jag mig precis som den här bilden. Hopknuten, utestängd, frostig.

Funderar på min integritet och mina spärrar. På att behöva genomgå en antagningsprocess igen, om jag vill bli aktiv prästkandidat på nytt. På mina vägar att påverka. På hur långt orken räcker.

Utmaning: tio författare

Jag glömmer min arma, övergivna blogg. Under bebissömnen på dagen läser jag psykologi, och på kvällarna skriver jag, eller går igenom en massa bilder som ska bli julklappar och pappersbilder. Men nu, äntligen, ska jag få till det här inlägget som jag skrev listan till redan när jag läste Jennys utmaning för nästan två veckor sedan.

Det som gäller är att lista tio författare som påverkar och influerar mig i skrivandet. Här är min spontana lista:

1. Mare Kandre. Så drömska, vackra, sagorealistiska och grymma berättelser. Så sorgligt att det inte blir fler.
2. Björn Ranelid. Det där svallande, böljande språket, och en sorts aggressiv uppmaning att stå upp för människovärdet. Så speciellt, och helt klart en inspirationskälla.
3. Selma Lagerlöf. Lite samma förklaring som Björn Ranelid, även om det handlar om en helt annan tidsanda. Men problemen är i grunden desamma, och språket och dramaturgin alldeles, alldeles underbara.
4. Maria Ernestam. Lite mer vardag, och samtidigt bryter något annat igenom. Det som vi inte kan ta på.
5. Inger Edelfeldt. Det var hon som påminde mig om den här listan, tack vare en TV-intervju jag såg idag. För miljöbeskrivningarna, personerna, skimret, krångligheten i livet som beskrivs. Missne och Robin sitter fortfarande som ett känslominne i mig, den läste jag väl som 13-åring eller så.
6. Michael Ende. Mastodontberättelser där fantasin inte har någon gräns, men där vardagen ändå ligger under och lurar.
7. Maria Küchen. Svart, sorgligt, såna böcker som J inte tycker att jag borde läsa, men de går inte att släppa. De leder mig ändå framåt på något sätt.
8. Maria Gripe. Lite Lagerlöfsk i sin sagostil och omsorg om sina rollfigurer. Glasblåsarns barn är kanske pärlan för mig: om att inte låta sig kuvas.
9. C.S. Lewis. Hur många gånger önskade jag inte att jag också kunde kliva in i en garderob och hamna bland fauner och andra sagoväsen?
10. Marlen Haushofer. Jag har bara läst en bok av henne, Väggen, men scenerna från den boken är tydliga som i en film.

Nån som antar utmaningen?

Apropå kraschlandande redaktioner och perception

Perception är intressant: hur man ser sin egen världsbild som "verkligheten". Jag tänker på det när jag läser Johan Cronemans TV-analys i DN idag. Han upprörs över ett inslag om norska prinsessan Märta-Louises tro på skyddsänglar i TV4 igår (jag såg det inte, och har egentligen ingen åsikt om just det). Det jag ler lite åt är hans uttalande, jag citerar:

"(H)ur tänker TV4 när de lanserar ämnet som seriöst, och värt att behandla på största allvar och med all respekt?"

Varje vardag visar TV4 ett inslag om trav, med två till synes mycket initierade personer (journalister?) som kommentatorer. Just ikväll visar SVT2 två timmar ishockey live, och jag är rätt säker på att programledarna kommer att behandla ämnet seriöst. Johan Croneman, jag vill gärna se dig komma med ett liknande uttalande om någon sportsändning.

Tio år

Igår firade vi med finchoklad från Chokladfabriken att jag och J varit ett par i tio år. Tio år har gått sedan den där morgonen när vi stod nere vid det blankglittrande vattnet vid Albysjön med sammanflätade fingar, förstummade inför allvaret att det var vi. Då var vi 26, nu är vi 36: numera gifta med två barn, dessutom.

Allhelgonatid

Det är en mix av känslor kring allhelgonatiden för min del: minns och sörjer min älskade mormor och andra människor som inte längre lever, funderar överhuvudtaget på livets gränser (lyssningstips: Anne Linnets Levande händer) och så är det ju så mörkt att man måste ta en tupplur på dagen. Kanske beror det senare i och för sig på att jag inte kommer i säng på kvällarna... hm. Hursomhelst, bottenlöst mörkt är det, man glömmer liksom varje år under den ljusa perioden.

Men det är fint att sätta ljus i minneslunden och se alla hundratals, kanske tusentals, ljus som lyser. Det är mysigt att fika hela familjen i församlingshemmet. Mysigt att råka gå på kalas på fel dag och istället sitta och slöprata med föräldrar helt opretentiöst, medan de två leker féer och dinosaurier. Mysigt att sitta i soffan och skapa orealistiska och helt klimat-ohållbara affärsidéer om villabelysningssystem som får det att kännas som om det är dagsljus ute fast det är kolsvart. Mysigt att gå på mässa i Allhelgonakyrkan och i tunnelbanan råka hamna bland en massa syntare som ska på Einstürzende Neubauten.

Så dig styrkawishen

Letade efter ett tyskt kakrecept. Hittade en fantastiskt rolig automatöversättning. Läs!
http://www.worldlingo.com/ma/enwiki/sv/Streuselkuchen

Nya färger

Nu när det mesta är brunt eller gult ute syns det gröna på ett alldeles nytt sätt.

Nästa delkurs har börjat, personlighetspsykologi. Och jag inbillar mig att jag ska hinna med NaNoWriMo också, men det är nog tyvärr mest inbillning.

Barnrytmik idag, som alltid på tisdagar. Alla mammor i ringen såg enormt håglösa ut. Det är någonting med omställningen till vintertid. Minns någon undersökning om att produktionen i arbetslivet ökar ganska påtagligt veckan efter tidsförändringen.

Härligt att promenera hem därifrån längs med strandlinjen, däremot. Det är det jag saknar mest från livet före flytten: närheten till vattnet. Och kanske att människor verkar fortsätta vara vakna och vid liv så här dags på dygnet även när det är mörkt ute: här där jag sitter är det släckt i alla fönster jag ser. Det verkar vara läggning senast 23.00, pip, i området där jag bor. (Å andra sidan är det inte alla som kan sova till kvart i sju heller, som jag gör.)