Lydnad är inte konstant

Artikeln ”Ondskan är inte banal” sprids runt i cyberrymden just nu. Den sägs kullkasta den socialpsykologiska grundtesen om att ondskan är banal. Istället är det människors fria vilja att lyda de överordnade, och att entusiastiskt göra det, som det handlar om. De vill göra ont, helt enkelt, och det är en genomtänkt strategi.

Tydligen ska Hanna Arendt ha myntat begreppet ”den banala ondskan”. Just det kan jag inte uttala mig om, för henne har jag inte läst. Men vad jag inte riktigt förstår, trots att jag letade mig fram till forskarnas essä  och tog mig igenom den lite snabbt (här är också en lättsammare intervju med den ena forskaren, Alex Haslam, från Queenslands universitet), är hur faktorn människors uppfattning om lydnad kan hållas konstant under nästan 40 år.

Så här menar jag: 1960-1970 var det fortfarande något fint att lyda överordnade. Att vara lojal och trogen. I en beteendestudie som gjordes på den tiden tror jag att människor i högre grad än idag tänkte att de gjorde rätt just för att de lydde order.

Idag är det genomtänkta egna val som klassas högst. När en liknande undersökning gjordes 2001 känns det fullt rimligt att de flesta ville göra det som var rätt då och är rätt idag. Försökspersonerna uppgav alltså att de hade agerat genomtänkt och fattat egna, fria val.

Helt enkelt: Om någon gjorde en studie på 1960-talet och efteråt frågade "varför gjorde du det?" gissar jag att många svarade "för att jag ville lyda". Om någon kopierade studien 2001 tror jag knappt att någon hade svarat så. För ingen vill vara den som helt enkelt bara lyder, utan att tänka själv.

Hur kan det komma sig att en socialpsykologisk, omfattande studie bortser från omvärldsfaktorer?

Invigningseufori

Jag vet att jag är extremt nördig när det gäller bibliotek och böcker. Redan på fredagkvällen var det så där pirrigt i benen, lite som dagen före julafton när jag var liten.

Den stora händelsen?
Invigning av nytt kulturhus och bibliotek!

Precis lika fantastiskt som jag hade tänkt mig var det. Faktiskt hade jag tjuvkikat redan i måndags: gått in genom glasdörrarna, in i det ljusa och fräscha med en nybyggarlukt som nästan stack lite i näsan. Inga skyltar på hyllorna än, så lite vilset kändes det.

Men i lördags, däremot. Hundratals människor, kanske tusentals. Musik och tårta och bandklippning och bokpåsar till alla barn. Späckat program hela dagen. Vi var där hela familjen en gång, i full trängsel. Efter en lunchpaus hemma åkte jag och Minna iväg igen - för att inte missa de två stora händelserna. (Vi hann låna lite böcker också.) Först eldshow ute. Sedan konsert med Helen Sjöholm, mitt i lokalen, med publik stående i trappor, på pallar, överallt. Jag brukar känna mig ganska ofolklig när det gäller musikevenemang på scen när det egentligen är något annat som folk är där för, men det här var... mäktigt.

Åh. Bara det här kan faktiskt få mig att vilja stanna kvar i Vallentuna kommun. En kommun som satsar på kultur, böcker, mötesplatser för människor.

Det enda jag tänker på som kan sägas vara negativt på något sätt, är förändringen för dem som inte gillar att stå mitt i ljuset och bli betraktade. De som tyckte om att stryka längs med väggarna i det gamla biblioteket, och krypa in i ett hörn i tidningsrummet. De kommer nog att känna sig lite vilsna ett tag. Jag hoppas det kan gottgöra litegrann att det nya biblioteket är öppet alla dagar i veckan - så var det inte förut.

Inte alls ett nyttoperspektiv

Långsamt bäddas marken in i multnade löv, och det betyder november: NaNoWriMo. Jag borde kanske låta bli, sjukskriven den här veckan som jag är, men det går inte. Det går inte att stå emot tjusningen med att vara en av många tusentals som gräver ner sig i ord och skrivande, samtidigt.

Så jag sparar orden till NaNoWriMo just nu. Låter dem flöda där. Till vilken nytta? Jag vet inte. Vet en någonsin det?

(Förresten: i torsdags ordnade Minna disco hemma hos mormor och morfar i Nora, där vi var på besök i några dagar. Det var exemplariskt välordnat, med entrébiljetter, popcornbiljetter och lekprogram, namnmärkta muggar och goodie bag. Kan inte låta bli att bjuda på några bilder.)