Bok-shopaholic

Andra går igång på att köpa kläder, musik eller heminredning. Jag går igång på böcker. Förra veckan blev det ett gäng pocketböcker varav jag just nu läser Stefan Einhorns Konsten att vara snäll. På lunchen idag blev det en lärobok i själavård som jag knappt kan vänta med att börja läsa.

Läsning som fritidsintresse? Nej, det är ett grundläggande fysiskt behov. Utan läsning inget liv.

Sommar på jobbet

Jag är tillbaka på jobbet, och har nog aldrig känt mig så ensam här som nu. På hela våningsplanet är det alldeles tyst, och det är bara städerskan och postis-vaktmästaren har avbryter det hela ett par-tre gånger om dagen.
Men jag har återupptäckt hörlurar och webbradio. Nu lyssnar jag ikapp mig på alla sommarprogrammen, och njuter av musik som andra valt av en anledning och av andras mer eller mindre intressanta erfarenheter och budskap. Finns det någon bättre programidé? Varför inte köra den året runt?

För övrigt är det ganska skönt att få tänka lite ostört, både på jobb- och privatsaker. Och le åt Minna arm runt min hals imorse - min lilla plutt, som förut skrek "bort bort" när man ville kramas, har nu blivit så oerhört gossjuk.

Jippi, jag skriver igen

Min lilla Eldsjäl-berättelse har fyllts på lite idag. Äntligen skrivlust igen!
Dessutom har jag spanat runt lite efter skrivarkurser och annat för att peppa mig själv att fortsätta så. Och så hamnade jag på Vulkan som jag tänkt besöka länge, men det har ständigt glömts bort. Det är en fantastisk idé att alla som vill kan göra sina manus tillgängliga för andra i bokform utan att behöva betala för det.
www.vulkan.se

Räddningsexpeditioner

I vår torpsemester ingick två räddningsaktioner av fladdermöss som ramlat ut ur boet i vindsutrymmet. Inflygningsbanan var inte inomhus, så det var i stort sett enbart trevligt att ha de minst femtio små fladdermössen som husdjur. Det luktade lite sumpaktigt illa när man passerade kortsidan av huset, men det var okej.

Fjärde morgonen hittade jag en liten klump när jag var på väg till duschen. Först trodde jag att det var en död nyfödd fladdermus, men när resten av familjen var ute och beskådade den hade den flyttat på sig. Så under stort tumult lyftes den upp på ett papper och klättrade så småningom in i boet igen. Nästa morgon hände samma sak... men med en annat fladdermusexemplar, enligt min detaljfokuserade make.

Båda verkade väldigt lugna och nöjda med att bli upplyfta. Lite guldstjärna åt oss som livräddare kanske?

Stuglivsminnen

Vi har levt ett förhållandevis enkelt lantliv i ett par veckor, i ett torp utanför Gamleby, Västervik på ostkusten. Vant oss vid att koka diskvatten, att duscha kort och intensivt och att "banka myror" (smälla flugor och bromsar) dagarna i ända. Härligt att kliva genom ytterdörren rakt ut i gräset - även om Minna ibland sprang för livet ifrån de hemska fjärilarna som ständigt anföll henne.

Några bildminnen av varierande fotografisk kvalitet finns här. Bäst av allt: frånvaron av onödiga prylar, den underbara sandstranden, Minnas glädje över att bo i huset samt våra husdjur (mer i nästa blogginlägg). Något som hade kunnat vara bättre: vädret första veckan, annars blev det över förväntan. Största minuset var väl i så fall att vi var tvungna att åka hem...

Rörlighetens vedermödor

Jag undrar hur många kilo vi släpar runt per person och år. Fram och tillbaka på resor, till och från jobbet, från shoppingrundan, från mataffären, till och från sommarstugan, när det är dags att flytta, till träningen.

Just nu känns det som om hela vårt hem håller på att stuvas in i Saaben för att imorgon transporteras iväg till vår hyrda stuga utanför Västervik. Och jag förvånas återigen över det faktum att jag för ett antal år sedan hade i stort sett allt jag behövde i en stor och en liten ryggsäck - i nästan ett halvår. Mission impossible numera.

Karin Boye skriver ju att det är färden som är mödan värd. Men för mig hägrar nog målet snarare än packningen och många timmars bilresa. Däremot läääängtar jag efter en stor trädgård. En gång i framtiden ska jag ha en sån, med hängmattan Bästa Siesta och djupcerisa pioner.

Genustankar med anarki-touch

1. Minna har nu lärt sig att säga han eller hon istället för den. Ett framsteg eller ett bakslag? Jag är inte riktigt säker. Framför allt är jag oerhört nyfiken på vad det är hon baserar definitionerna på. Vad är det som gör att en han är en han, och en hon en hon, och som man kan se på hundra meters håll redan som tvååring?

2. Igår diskuterade vi styrdans på jobblunchen. Jag delgav mina ytterligt negativa syn, som till stor del baserar sig på detta och grundade sig redan i mellanstadiet: varför är det alltid killen som ska föra och tjejen som snällt ska följa med? Vi har kommit rätt långt i jämställdhetsdebatten och samhället, men just här finns det liksom inga tvivel i folks ögon. Det bara "är" så, blir svaret. Det godtar jag inte. Ska fundera på vilka åtgärder jag är beredd att ta för att få igång debatten i frågan.
Ja, så nu har jag ytterligare spätt på mitt rykte som anarkist på jobbet också, ett rykte som startade på vår senaste jobbkonferens under en gruppövning.