Val med konsekvenser

Idag tackade jag nej till det politiska uppdraget. Det innebär att det inte kommer in en ung kvinna som de hade hoppats, utan istället en manlig pensionär. Istället för ökad påverkan ur ett "yngre-"perspektiv blir det mer förgubbning.
Och det jobbiga är ju att nästan alla väljer som jag. De har inte tid, ork och energi, vilja och drivkrafter att ersätta en massa härliga kvällar med familjen eller andra aktiviteter med att sitta instängd i ett mötesrum och höra folk dividera med varandra i frågor som man oftast inte förstår så mycket av. Och inte har man beslutsrätt särskilt ofta heller, som ersättare. Man sitter bara där och blir frustrerad över idiotiska beslut.
Jag undrar hur det ska gå med demokratin i framtiden. Vem kommer att vilja? Det kanske inte alls så att 40-talisterna får mindre makt när de går i pension, det kanske tvärtom är så att det bara blir pensionärerna som engagerar sig i politiken.

Absurt mycket kärlek

Ibland går jag nästan sönder för att jag är så kär i henne. Självklart inser jag att jag som förälder ser något annat än det som alla andra ser, och så ska det också vara.

Att ta sitt ansvar

Ständigt tillfrågas jag om olika politiska uppdrag. Nu gäller det en ersättarplats i kommunfullmäktige. Ska jag eller ska jag inte? Ska jag axla ansvaret att representera ung kvinna? Eller ska jag istället ägna mig åt min familj och saker som känns roligare och mindre plikttyngda?

Å vad det är svårt.

Vardagsmakt

"Konsten att vara snäll" var bra i början. Bra med de mer personliga resonemangen, och även avsnitten om vad man vinner på att vara snäll både i människo- och djurvärlden. Men sedan har det tagit lite stopp i mitten, när det blev alldeles för teoretiskt och tungläst.

Istället djupdök jag ner i Gun-Britt Sundströms "Maken". En tegelstenstjock relationsberättelse, som är bättre än det mesta i relationsväg jag läst. Nu har den tagit slut, men Gustav och Martina finns liksom med mig i vardagen ändå. Hur gör man för att leva ihop med någon överhuvudtaget? Vad gör man om den man älskar älskar en för mycket? Går det att ha en relation där man inte ständigt redovisar vart man är på väg - eller kan man ha en relation där man redovisar allt, inklusive otroheten? Det handlar om makt i stort och smått - den makt som människor har över varandra i vardagen, medvetet eller omedvetet. Inga ord gör boken riktigt rättvisa, den är för bra för det. Dessutom är det härligt med samtidsbeskrivningen av 70-talets studentmiljö. Läs - den finns som pocket.

Rötter

Helgen: besök av mina föräldrar och syster ("moster Malin"). Lek och bus, mat och fika, lekplatspromenad och citybesök med världens längsta bokbord och Smolianskyutställning på Kulturhuset. När de åkt hem och jag fick telefonbesked om att de kommit hem sa Minna upprört: "nej, jag vill ha dom i min hemma". Det var väl ett gott omdöme om något.

Nu ska jag äntligen ta tag i mina tusentals lagrade digitala bilder. Nu ska det bli ordning och reda. Och så ska jag äntligen sätta igång med de fotoprojekt jag drömt om att göra med en digitalkamera. Tack för den inspirationen, Smoliansky och Jenny.

Nu är vi i tidningen igen

http://www.mitti.se/sv/Lokaltidningen/Taby/

På sidan 5 finns vi, både jag och Minna.

Aldrig mer sommardagis

Usch, att låta Minna gå på sommardagis (läs: tvinga till) känns ungefär som barnmisshandel. En liten människa med stor integritet finner sig inte i att bli lämnad bland främmande vuxna och främmande barn i en halvfrämmande miljö. Och att gå därifrån och stänga dörren medan jag hör hennes hjärtskärande gråt är ren föräldraterror.
Imorgon får hon vara hemma med farmor och på fredag är jag hemma med henne. Nästa år blir det en annan sommarplanering, även om det var skönt med gemensamma semesterveckor så länge de varade.