Norgetur

Tillbaka från turen till Bergen i Norge. Vi har tittat på pingviner, ormar och krokodiler på akvariet (där Minna också kröp in under en uppstoppad varg, och ville se till så att den skulle bli levande igen), promenerat i närmast tropiska omgivningar, varit på vetenskapscentret, och så har Minna lekt massor med lekkompisarna Linnea och Nicolai. Mysiga dagar!

(Ett bakslag dock: Minnas arm hoppade ur led för fjärde eller femte gången. Men efter bara lite väntan hos "legevakten" kom den på plats igen, och nu kanske jag kan klara att lösa problemet själv nästa gång, om det blir någon sådan. Kanske.)

Apropå återvinning

Idag slog det mig att gungor gjorts enligt recycling-metoden i årtionden utan att man tänkt så mycket på det. Undrar om den som kom på idén tog patent och levde gott på det i alla sina dagar?

(Bilden är från i somras, underbara Gamleby. Imorgon ska vi ut på äventyr och åka FLYGPLAN ända till Bergen i Norge. Minna undrade dock när hon äntligen ska få åka helikopter, och där blev jag svaret skyldig.)

Rosenhillsharmoni i flödande vårsol

Makten över tanken, eller Att stanna kvar på plats i Humlegården

Att gå genom Humlegården klockan 07.50 fredagen den 15 maj är ljuvligt. Solen spelar i lövverket och fåglarna kvirrar, knirkar och ouii:ar. Men det är lätt att ändå hamna någon annanstans, rent mentalt. Lätt att hamna i tankar kring vad jag ska göra på jobbet, borde-göra-listan rent privat och så några måsten också, sånt jag glömt.
Ett sätt att driva mig tillbaka är att känna efter hur fötterna känns i skorna. Tårna, fotsulorna, hur känns det egentligen att gå här just nu?

Det handlar om att skaffa sig makt över sina tankar. Vad vill jag tänka på just nu? Vad är meningsfullt för mig? Kan tillämpas även vid fikabordet - vad är meningsfulla samtal för mig, vad är det jag vill ska ta plats i mitt medvetande? Det är ju lite dumt att slösa bort varje fikasamtal på att prata Robinson, om det inte är det man egentligen vill. Fast ibland vill man ju gömma sitt jag lite. Idag blev jag uppmanad att svara spontant på frågan om vad dopet egentligen innebär, och det är inte alltid jag sådär på stört är redo att vara Svenska kyrkans taleskvinna. Samtidigt blir jag lite glad varje gång.

Härlig fredag i solen åt alla!

Familjeförsörjning

Hur många olikkönade par känner du där kvinnan tjänar mer än mannen? Jag känner väldigt få, insåg jag plötsligt imorse. Trots min bekantskapskrets med relativt hög grad feminister och personer som anser sig vara jämställda.

Jag ställde frågan till SCB idag:

Hej,
jag har sökt på scb.se men inte hittat statistik där det går att utläsa hur inkomstfördelningen är mellan man och kvinna i hushållen i Sverige (i hushåll där det finns en man och en kvinna, förstås). Det skulle vara intressant att få veta i hur stor andel av hushållen som kvinnan tjänar mer än mannen.

Fick svar:
Hej,
SCB publicerar inte dessa uppgifter regelbundet. Jag känner dock till en studie om föräldrapenning som visade att i hushåll med gifta eller sammanboende i åldersgruppen 20–50 år hade mannen högre inkomst i 76 procent av hushållen och kvinnan i 24 procent.

Tyvärr kunde de inte skicka någon länk till studien. Jag försöker forska vidare i frågan.

Ilskan som drivkraft

Sitter på jobbet och inväntar en fokusgrupp som ska starta om en timme. Under tiden tänkte jag skriva ner detta, som jag hade tänkt få ut på bloggen redan den 1:a maj eftersom jag tyckte ämnet passade väldigt bra då. Men sedan dess har jag varit mer eller mindre begravd i flyttröran.

Läser nu nästa bokcirkelbok, Barack Obamas bok Min far hade en dröm (konstig titel, när man tänker närmare på det). Varning bloggläsare som är med i bokcirkeln - tror dock att det går att läsa inlägget ändå, det handlar mer om mig än om boken.

Obama jobbar under en period som "organisatör". Det handlar om att hitta en fråga som engagerar människor i ett mindre bemedlat bostadsområde, så att de själva börjar jobba för att åstadkomma en förändring. Vid anställningsintervjun säger intervjuaren, Marty: "Du måste vara arg på nåt". Han förklarar det med att man måste vara arg på något för att vilja ha jobbet som organisatör. Funderingar kring den där ilskan som drivkraft går sen lite som en underström genom boken, tycker jag. Och då dök frågan upp: vad är jag arg på? Vad driver mig att vilja förändra?

Det var tre minnesbilder som kom till mig på Roslagsbanan. En från ettan på lågstadiet, då fröken reagerade med omåttlig bestörtning på att jag hade tagit till våld mot en kille i klassen som varit dum mot någon annan. Alla var helt överrumplade. Killarna slogs jämt och ständigt, men en tjej? Så fel. Å andra sidan kunde de tuffa killarna i klassen komma fram till en vid katedern där jag stod och vässade pennan, och utan förvarning, med ett brett leende, sätta handen mellan benen på mig. Makten var dras.
Nästa minnesbild: en klasskompis, en välartad flicka i flätor och lackskor. Alltid så rätt. Hur man ansträngde sig uppnådde man aldrig någonsin hennes status. Hon behövde liksom inte göra något, hon var perfekt.
Tredje minnesbilden: mina föräldrars hukanden inför andra vuxna, vuxna som de uppfattade som mer högstatus än de själva. Och till den gruppen hörde definitivt merparten av alla vuxna vi träffade.

Där finns min ilska. På att en del bara har, och tar det för givet. Makt, pengar, status, rätt kön, allt. På att en del kämpar och sliter livet igenom, och får ingenting. Och på systemet som bygger vidare på att vissa har och vissa ger: tid, pengar, sig själva. I en till synes ändlös cirkel.

Vad är du arg på, och vad driver dig att vilja förändra?

Utblick

Häggen blommar i Humlegården när jag tittar ut från mina flyttkartonger.