Dagens boktips

Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril. Jag är mitt i, så kanske säger jag något annat om någon vecka. Men just nu säger jag: å - missa den inte. Den väver ihop mig med alla andra människor, väver ihop arbete då med arbete nu, människors ändlösa existentiella funderingar med det som tar slut på en sekund. En sådan närvaro att man blir helt andlös. Hon skriver så omsorgsfullt, så på pricken, perfekt balanserat på vågen - skimrande, dallrande, hudlöst.

Den hade dessutom varit den ultimata valprogapandan, med både etos, patos och logos.

(Jag letar runt efter en eventuell hemsida, blogg eller liknande, för att få läsa lite mer om hur hon går tillväga i sitt skrivande. Men hamnar bara på länkar till bokrecensioner, och det vill jag inte ha just nu.)

Höstljus

Ironiskt nog är jag för närvarande väldigt okommunicerbar för att jag är helt uppslukad av psykologistudierna. Hemtentaskrivande pågår och den är av det mastigare slaget. Ett plus: det är så spännande att jag egentligen bara vill ägna mig åt det, men sånt är svårt att göra i praktiken med två mammiga barn.

I helgen blev det ett tankeavbrott i alla fall: fotoutflykt till Drottningholm. Fantastiskt ljus.

En hund och en NLP:are

Han letar ständigt matrester under matbordet, eller sitter vid bordet och tigger med stora cockerspanielögon. När han börjar bli trött eller hungrig går han och lägger sig på sin liggplats och gnäller lite.
(Gabriel - liggplatsen i hallen som han själv går och lägger sig i är babyliften, som numera står där när den inte längre används i vagnen.)

Hon vet att använda sin egen beslutsamhet till att nå sina mål. När hon börjar hamna i negativa tankebanor ser hon till att påminna sig själv om vilket beslut hon satt upp för dagen.
(Minna - igår pratade vi om att det bara är hon själv som kan fatta beslut om att inte gnälla, ingen annan. Idag hade hon sagt till dagisfröken H att hon bestämt sig för att inte gnälla idag, inte ens om gurkan.)

Textkonst

Jag råkade ramla över www.wordle.net som gör om en egenproducerad text till textkonst. Så snyggt, för en ordmänniska som jag.

Ett enda problem

Återbesök i Näsbypark idag, lek med gamla dagiskompisen. Lite konstig känsla att sitta på fiket och titta ut över vårt gamla hus, titta på alla invanda miljöer och veta att det ändå inte är hemma.

Innan vi åkte dit, på förmiddagen, pratade jag och Minna om hennes gamla och nya dagis.

Jag: - Hur är det, trivs du på nya dagiset? Känns allt bra där?
Minna, spontant och djupt bekymrat: - Det är ju det där med gurkan. Det är det som är problemet.

Minna är närmast militant grönsaksmotståndare (kul med och för en veggomamma...) och på nya dagiset uppmanas hon nu att till varje lunch äta någon liten grönsaksbit. Oftast blir det tydligen en liten skiva gurka.

Så, nu vet ni: det är bara gurkan som är problemet. Allt annat är bra.

Senaste bilkörningsnytt

Förresten, frågan dyker upp lite då och då: hur går det med bilkörningen? Svar: dåligt, den är väldigt obefintlig förutom att jag för ett par veckor sedan blev tvungen att flytta på vår lånebil eftersom servicekillen parkerat den mitt ute i gatan. That´s it.
Jag är lat, jag är feg, jag är bekväm. Och jag känner mig som en dålig förebild för Minna som ser att pappa (mannen) kör bil medan kvinnan inte gör det. Ska man åka på utflykt måste mannen vara med, annars går det inte, blir liksom kontentan.
Litegrann rättfärdigar jag för mig själv att jag inte kör bil med att det är dåligt för miljön med bilkörning. Och liiite överdrivet är det att folk kör fram och tillbaka med sina bilar trots att det tar en knapp kvart att gå till mataffären, fem minuter att cykla. Ska man längre än så går tågen en gång varje kvart alla dagar utom söndagar, bussarna (för det mesta med max 5 passagerare!) går en gång i halvtimmen och de senare är dessutom gratis om man har barnvagn med. Det där med att ta bilen till gymmet kommer jag nog aldrig att förstå.
Men - jag ska komma igång. För min självkänslas skull. Och för Minna.

Hej vad det går

Bebsot kryper för fullt.









Trappgrind har monterats och tidningskorgen, som han försökt riva i smådelar och äta upp bit för bit, har bytts ut mot en låda i tyg. Bilderna är tagna för en dryg vecka sedan och nu har tekniken förfinats en hel del.

Storasyster leker hemma hos nya kompisar var och varannan dag. Nu har hon jämnåriga vänner i fyra grannhus och pensionärsvänner i ett.

Det är då man känner sig som de outhärdliga släktingarna som klappade en på huvudet och sa "oj vad du har vuxit lilla vän".