Kanske övermeriterad

Har man för många högskolepoäng när man försöker skriva ut sina studiemeriter från studera.nu men skrivaren säger att "This job requires more memory than available in the printer"?

Självrespekt och handlande

På många håll i självhjälpslitteratur pratas det om självkänsla. Öka din självkänsla! Jag har känt mig skeptisk. Det känns både egocentrerat och väldigt sorgligt att man själv ska behöva stå framför spegeln och säga till sig själv att man duger, bara för att man är den man är. Så ensamt. (Men visst, människor är ensamma, även om jag skulle önska något annat.)

De är så frikopplade från det jag tycker är att vara människa, de där metoderna för att öka sin självkänsla. Från det att vi föddes har vi ju haft relationer till andra. Speglat oss i och låtit oss bli speglade av andra. Kan man plötsligt bara skala bort allt det? Alla lager av påverkan och influenser som alla andra människor haft och fortfarande har över en? All den påverkan och den makt åtminstone över tanken som man själv har över andra, som till och med den mest maktlösa människan har (jag tänker på den hemlöse mannen invirad i en filt som ligger under Kungsbron, bara ett stenkast från porten till mitt jobb - han har en hel del påverkanskraft på människors tankar, är jag rätt säker på).

Jag läser Ann Heberleins bok Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar. Hon skriver att individens självrespekt är viktigare än hennes självkänsla. Det handlar om att respektera sitt jag och sitt eget värde som den tänkande, kännande och handlande människa man är. Se att mina handlingar räknas. För det är ju så jag gör skillnad: genom att stå för den jag är och agera på ett som jag tycker riktigt sätt. Det är så jag bryr mig om mitt liv, som jag har fått. Det enda liv som jag är säker på att jag har. Och jag påverkar andra i allt jag gör. I vad jag säger, vad jag inte säger, mitt kroppsspråk, de avtryck jag lämnar efter mig. Hisnande. Och det ställer krav.

När jag började på mitt förra jobb var jag med på en konferens. Det ställdes ett antal värderingsfrågor och man skulle räcka upp handen om man höll med. Jag märkte att jag svarade fel på den viktigaste av dem: Agerar varje människa alltid på toppen av sin förmåga, i varje given situation? Jag räckte inte upp handen. Jag var ensam. Större självinsikt eller dystrare människosyn än de andra, vad vet jag. Men när jag läser Heberleins bok blir jag bekräftad i det svar jag gav då. Om man tycker att Bertil agerar på toppen av sin förmåga när han genomför ett bankrån: hur kan man då straffa honom för det? Nej: en människa äger alltid sitt värde som människa. Men hennes agerande i en given situation kan underkännas. Det duger inte, som Heberlein uttrycker det.

Boken är superspännande. Jag återkommer nog i ärendet.

Kalas och skridskor

Gemensamt kalas för båda barnen i lördags, med folk i hela huset. G verkade tro att "jaha, så här ska det visst vara numera". Och hur ska han kunna veta? Fantastiskt fina tårtor fick vi också, som J bakat från grunden, kolla bara! Glada barn som proppade i sig majskrokar, syltkakor och tårta, byggde med lego och fiskade fiskdamm. Kände mig som värsta exempelmamman, förutom att jag nog skulle ha bakat för att mönstret skulle passa in på riktigt.

Igår, i strålande solsken, blev det skridskopremiär för M. Glad som en lärka stod hon på skridskorna på den lilla ispölen utanför biblioteket i Vallentuna C. Inte skulle det vara någon hand att hålla i, inte, trots att det var första gången. Själv stapplade jag runt en bra stund på mina urgamla konståkningsskridskor innan jag vågade ta ett riktigt skridskoskär. Då och då gläds jag över att vintern inte är över än!

Fokuserad Barbielek

Igår började jag på Komet-utbildning. M är ju en riktigt bestämd ung dam med egna idéer och enormt stark vilja. Nu har vi tänkt jobba ordentligt med verktyg och metoder för att förhoppningsvis få färre konflikter hemma: mindre tjat och tjafs, och mer tid att ha roligt istället.

Det handlar om att förbättra kommunikationen med barnet, genom att ändra sitt sätt att bemöta det. Barnets egenskaper är svåra att förändra, de vuxnas också, och livssituationen ändrar man inte heller i en handvändning. Men bemötandet kan man faktiskt påverka.

Allt låter så fruktansvärt enkelt och självklart: uppmärksamma bra beteenden, skapa ett förtroendekonto där man ger beröm minst 5 ggr så mycket som kritik, välja sina strider och ha få men tydliga regler. Klart jag visste allt det där innan. Ändå är det så fruktansvärt svårt att hamna i stress- och trötthetsspiraler där jag (vi) inte orkar se eller höra. Och så blir allt bara så mycket jobbigare.

Som hjälp på vägen får vi deltagare många konkreta verktyg. Idag började vi med ett av dem: gemensam stund. En stund varje dag ska jag och M ha helt ostörd tid tillsammans, där det är hon som styr och jag som följer, utan att värdera och bedöma. Idag blev det Barbielek i närmare en halvtimme. Och det är så fruktansvärt skönt att verkligen vara där och då. Att tvinga sig själv att inte skutta omkring med ett "hoppsan, jag kom bara på en sak, kommer strax" var tredje minut. Ja. Det tror jag verkligen på. En halvtimme blir det kanske inte varje dag, men hellre en kort stund och ofta. Rekommenderas!

Om ätande

Sorry, nu kommer ett jobbigt inlägg. Jag har läst ut boken Eating animals. Det var plågsamt. Men jag fick en rejäl omgång insikter. Folk tror att jag inte äter kött för att jag "tycker synd om djuren", eftersom jag säger att jag inte äter kött på grund av djurfabrikerna. Fast de flesta tror att jag hakar upp mig på att djuren dödas. Nej: det jag hakar upp mig på är att de lever ett sådant icke-liv. Att de s k konventionellt framavlade djuren inte kan tillfredsställa några som helst av sina behov (att vara i en stabil social flock, att få vara med sina ungar, att få ha strö på golvet om man är en gris - som har samma psykologiska utvecklingsnivå som en hund). Exemplen är oändliga. Safran Foer beskriver det tusen gånger bättre. Och hans filosofiska, etiska, kulturella och existentiella resonemang är fantastiska. Jag tror att jag tar särskilt illa vid mig nu, när jag läst lite psykologi. När jag vet att behov, signalsubstanser och hela paketet inte skiljer sig så värst mycket från våra egna.

Grejen är att jag tyckte att jag gjorde mitt genom att inte äta kött (nästan - fiskätandet har jag fortfarande inte lagt ner, men ska jobba på det). Jag hade så fel. Vad hjälper det, när djuren fortsätter gå omkring i de där låsta barackerna och inte få tillgång till dagsljus under hela sitt liv? Bara för att vi ska få äta dem sen. Bara för att det handlar om pengar. En industri, vinstmaximerad in i minsta detalj: antal timmars belysning, antal levnadsdygn, antal djur per kvadratmeter.

Tänker du på vad du äter?

Ingen nollåring längre

Nä, nu har vi ingen nollåring i familjen längre: idag blev han ett.

Inte är han och Minna så värst lika till utseendet?

Hållbarare

En gång för tusen år sen läste jag en kurs i miljö- och utvecklingsstudier i Uppsala. Vi satt i hus som knappt var inrett när kursen började, och när de hade målat alltihop med miljövänlig färg fick jag sån huvudvärk att jag knappt kunde vara där. Vi var väl ett 30-tal personer kanske som sprang omkring i det där huset.

Jag googlade på namnet Cemus idag. Det är en hel värld numera. Jättekul! Fast lite avundsjuk blir jag också. Tänk vilka chanser de har, ungdomarna.

(Tanten har talat.)