Ekobad

Minna lekte restaurang i badet ikväll. Det skulle produceras färskpressad apelsinjuice. Hon skanderade ljudligt: "Det här blir riktigt fin juice. Ekologisk och bra." Jag, som passade på att städa badrummet under tiden hon skötte restaurangen, hajade till lite. Då kom ett lite generat leende. "Vad betyder ekologisk egentligen?" Och så hade vi en liten pratstund om det.

Känner mig lite stolt över att plantera små världsbildskorn.

På svalning

Två av de sista morötterna från årets skörd, på svalning i ett miniglas med kallt vatten innan Gabriel fick dem.

Människor som du och jag

Det lämnar mig inte. Jag har nästan blivit besatt av situationen på Afrikas Horn. Barn. Svälter ihjäl. Hela tiden. Och här står vi, på Sergels torg idag till exempel, och pratar om att stå upp för människors lika värde. Jag gör det gärna, och jag är glad att jag med tusentals andra var på manifestationen idag och både sörjde och samlade kraft. Men pratet om människors lika värde ska sträcka sig längre och vidare än till Nordens gränser, annars skorrar det falskt.

Norgeattentaten har försvårat insamlingarna betydligt, man har hamnat i total medieskugga.

Vid insamlingen efter jordbävningskatastrofen i Haiti fick Rädda barnen in 20 miljoner kronor på två veckor. Till Afrikas horn är de uppe i runt 1,4 miljoner kronor.

Jag läser diverse bloggkommentarer och texter på Newsmill om att det bara gör att svältkatastroferna återkommer när hjälporganisationer skickar mat till Afrikas Horn, att hjälporganisationerna borde sluta tjata om att det är problematiskt med höga livsmedelskostnader och istället inse att livsmedelspriserna bör höjas - för att de som producerar maten ska få skälig ersättning och kunna investera och utveckla. Antagligen, och jag är säker på att jag definitivt inte har hela bilden klar för mig. Även FN skriver att de akuta svältinsatserna behöver kompletteras med andra former av stöd.

Men det jag vet, utifrån rapporteringarna som utifrån mitt tycke kommer alldeles för glest jämfört med mycket annan nyhetsbevakning, är att barn, och deras mödrar och syskon och pappor, svälter ihjäl hela tiden. Och den som tycker att alla människor är lika mycket värda kanske kan ge något. Låta en mamma slippa begrava sitt barn.

Det är svårt att identifiera sig med svältande. Vi är liksom inte vana vid tanken på att svälta ofrivilligt överhuvudtaget. Men att identifiera sig med rädslan för att förlora de allra närmaste tycker jag är ganska lätt. Och den bär vi väl alla på.

Jag vet inte hur mycket det hjälper i längden. Men jag vet att det inte hjälper mig i längden om jag istället köper en ny tröja just nu. Jag försöker hellre rädda liv, när jag faktiskt inbillar mig att jag kan.

Här står hur man gör om man vill skänka pengar. Jag tror faktiskt att jag ska mejla någon hjälporganisation och fråga vad jag kan göra mer än det.

Nyanser i bussresandet

För att komma hem från utomhusbassängbadet - jag rymde från jobbet efter lunch idag, för att hinna gå och bada med Minna en eftermiddag - tog vi bussen. Inte många på den, som vanligt. Ändå var det en annan känsla än vanligt. Minna satt längst fram, på högsta platsen, för att se så bra som möjligt, och hon var alldeles extraordinärt tyst och lugn under resan. Stillsam, ett ord som sällan brukar passa in på henne. Själv satt jag nästan och dåsade till. I den näst sista rondellen kom jag på det: busschauffören lyssnade på klassisk musik. P2. Vilken njutning jämfört med det vanliga reklamradioskrålet, och dessutom - vilken stämningsskillnad det blev i bussen.

Jodå, jag kommenterade det till busschauffören när jag klev av. "Visst är det härligt", sa han med ett brett leende.

Läsvanor

Jag har oroat mig lite när Gabriel under ett par dagars tid har grävt fram och suttit och bläddrat i Jägarskolan och en bok om Vietnamkriget. Nu verkar han ha kommit över den fasen: idag satt han i köket, till synes djupt försjunken i Harry Martinssons Aniara.

Höststudiebeslutet fattat

Jag brukar tänka att det är bra att satsa på lust när det gäller vad jag ska göra på min fritid. Men så småningom börjar jag inse att det i sin tur kan betyda att jag saknar långsiktighet och inte kommer fram dit jag vill i min vardag. Så den här höstterminen ska jag kanske, om tid och energi räcker, läsa B2-kursen i religionsbeteendevetenskap så att jag så småningom får göra min efterlängtade C-uppsats i religionspsykologi. Det är ju först då som jag kan få en teol kand-examen, och först då som mina teologikunskaper riktigt räknas.

Svar inlämnat till studera.nu alltså.

Man kan förstås fråga sig varför jag alltid "måste" plugga överhuvudtaget. Men jag skulle hursomhelst läsa en massa facklitteratur, och vilja diskutera religion och livsåskådning med folk, och då kan jag ju lika gärna få poäng samtidigt, tänker jag. Den här kursen är på halvfart och IT-distans, ska jag kanske tillägga. Så med kurslitteraturläsning på tåget behöver jag nog bara lägga någon kväll i veckan eller så. Tänker en tidsoptimist.

Ett och ett halvt (och fem och ett halvt)

Idag blir han ett och ett halvt, lillplutten som igår gick hem från lekparken för egen maskin. Säger "gurka" och "mjölk", förstår nästan allt man säger och tar initiativ till ett trevligt telefonsamtal genom att gå och peka på telefonen, hålla handen vid örat och låtsasprata lite. Han fick en egen liten väska i present, eftersom han aldrig får leka med syrrans, och så blev det massor av smaskig vattenmelon till efterrätt.

Minnas fem och ett halvt-årsdag firade vi med hembakt kardemummakaka i lördags, med benäget uppätnings-bistånd av grannbarnen. Samtliga barn genomblöta efter att ha lekt i vattenspridaren i någon timme.