Världsfestlig dans

Idag blev det afrikansk dans och sång på Världens fest i Åbybergskyrkan i Vallentuna. Gabriel stod och dansade mitt i ringen en stund, mellan oss körseminariedeltagare, medan vi sjöng Asikhatali. Underbart. Och roligt att träffa mina gamla instruktörer från Dansdojon sen åratal tillbaka - nästan tio, tror jag.

Mitt i sången blev det också lite resonemang om maktstrukturer, precis som en uppföljning av Niceville igår. Att vi behöver låta andra föra fram sin röst för att själva få plats för vår egen. Att det hänger ihop. Det är därför det inte riktigt funkar att bara tänka att jag satsar på mig själv, tänker jag. Det funkar inte att satsa på mig själv utan att också satsa på andra.

Saknar sången och dansen - ja, det är nog så. Samtidigt är det just nu skönt att inte ha fasta aktiviteter varje vecka. Behöver en ad hoc-termin.

Gabriel charmade alla vid buffémiddagen: lekte tittut och pratade om alla saker i rummet. Blommor, te, gaffel. Han lär sig nya ord varje dag, och lyssnar oerhört intensivt på allt som sägs även om han tycks vara sysselsatt med något helt annat. Bäst hittills är när han släntrade runt i köket medan jag och J satt kvar vid köksbordet, och jag sa till J: "Det kommer säkert till användning ändå" (om något vi köpt). "Säkert!" sa Gabriel med eftertryck och gick vidare.

Nu ska jag titta på Annie Leibovitz.

Livsrum

När jag pluggade i studentkorridor i Uppsala, på Rackarbergsvägen med delad toa/dusch och allt (att man stod ut!) blev jag ombedd att skriva på ett papper åt en korridorare. Vi kan kalla honom P. Det jag skulle göra, rent konkret, var att intyga att han ämnade bo ihop "under samboliknande former" med en annan man, när de fått kontrakt på studentlägenhet. Jag minns inte om det var ett krav för att få studentlägenhet att ha ett sådant förhållande, eller om man gick före i kön. Men två personer som hade olika kön behövde inte skriva på något papper, såvitt jag vet. Parentes: P:s pojkvän brukade också smusslas in i korridoren efter att alla gått och lagt sig, för att de inte skulle behöva avslöja för alla att han hade herrbesök på rummet. P kalkylerade med att det bästa var att hålla sin kärlek hemlig, bara för att den han hade valt råkade vara av samma kön. Det är helt galet.

Det som får mig att komma ihåg det här är filmen Niceville. 60-talets Missisippi, raslagar med bussar för svarta respektive vita och lagförslag om krav på separata toaletter för färgade hembiträden för att de inte ska sprida smittor till de vita. Det handlar om konventioner som genomsyrar och påverkar allt. Och, förstås, handlar det om hur man som människa ser på sig själv och på andra.

Jag tänker att 60-talet inte är långt bort. Mina föräldrar blev vuxna under 60-talet. Och jag tänker att vi fortfarande har så många förtryckarstrukturer, som får människor att huka sig, knäcka sig. Grupper, individer, världsdelar.

Visst är det en förenkling, det handlar om en film. Men jag blir ändå oerhört tagen av hembiträdet Aibileen som ständigt uppmanar sin skyddsling, det vita lilla barnet som säger att "you are my real mummy", att säga tre saker: Jag är snäll, jag är vacker, jag är viktig.

Hmm, jag har en del att fundera vidare på här. Det jag tänker är att det som jag uppfattar som så starkt är att drivkraften till att bryta sig loss finns hos varandra, samtidigt som det är de andra som riskerar att stänga till. Måtte vi se att vi kan öppna livsrummen för varandra, istället för att begränsa dem.

Normerna finns ju inte av sig själva: det är vi som skapar dem och upprätthåller dem.

(Jag tänker också att kyrkan har båda de här rollerna, och i filmen förekommer båda två. Ibland är den en befrielserörelse, som stärker och får människor att bryta sig loss. Ibland är den en bevarare av förtryckarstrukturer. Men det är kanske ett ämne för ett helt annat inlägg.)

Posttraumatiskt sjukhussyndrom

Tänk om vi inte hade åkt in? Det mal i huvudet hela tiden. Men det gjorde vi, på söndagseftermiddagen. Vi trodde att Gabriel hade borrelia, eftersom vi såg en ring runt hans fästingbett från i somras. Och dessutom hade han nära 40 graders feber, och var inte alls sitt vanliga jag.

Borrelia var det inte, trodde de på Danderyds sjukhus efter nästan tre timmars väntan. Däremot hade ett rött utslag under ögat blivit tydligare och tydligare under timmarnas gång: och det var läkarna oroliga för. Så oroliga att de uppmanade oss att åka direkt till Astrid Lindgrens sjukhus, definitivt inte åka hem. Det sattes också bedövningssalva så att det snabbt skulle kunna sättas en veninfart vid nästa anhalt. På Astrid Lindgrens sjukhus fick vi vänta i dryga två timmar till innan vi fick läkarbedömning. Samma svar där: risk för allvarliga biverkningar av hjärnhinneinflammation om inte antibiotika sattes in direkt. Så vi fick ett rum vid ett på natten, och Gabriel sträckte tacksamt ut sig i den enorma sjukhussängen. Så liten. Så sjuk - tänk om vi missat. Dödligheten är tydligen nästan total om man inte behandlar alls. Det går nästan inte att skriva.

Infektionsavdelning betyder att det finns alla möjliga smittsamma saker på avdelningen. Därför fick Gabriel stanna på rummet. TV i all ära, men det räcker inte för en aktiv ett och ett halvt-åring, inte ens om han är så sjuk att han inte ens har lust att äta pannkaka. Vi hade bästa rummet och det räddade mycket: utsikt över ambulanser, promenerande människor, parkvårdsbilar lastade med träd, och framför allt aktiviteten på helikopterplattan. Tur!

Fantastiska människor mötte vi också, med en kunskap i bemötande som gör en stum av beundran. Det är nog inte ofta Gabriel har skakat på huvudet så många gånger, men de pratade hela tiden med honom, inte med mig (jo, ibland, men jag tror det framgår vad jag menar). Sånt gör skillnad.

Antibiotikakuren fortsätter nu hemma, och redan på fredag blir det kanske dagis, om än inte en full dag.

Nu har jag lite posttraumatiskt sjukhussyndrom. Tänk om.
Men jag ska snart gå in och höra hans snusande andetag i spjälsängen intill vår säng. Och vi är hemma.

Två böcker som inte lämnar mig

Jag har en hel rad böcker jag har tänkt skriva om. Men orden lämnar mig på kvällarna just nu, glider iväg ungefär samtidigt som jag lämnar mitt ordtunga jobb.

Vill ändå tipsa om de här två, innan jag glömmer dem helt. De har funnits med mig hela sommaren. En del böcker vill jag inte läsa ut på en gång: ofta facklitteratur, ibland - men mer sällan - också skönlitteratur. De här har jag därför tidvis parallell-läst. Och det tror jag var väldigt bra, för tankegångarna korsar varandra.
I bakhuvudet vid läsningen har jag också Åsa Nilsonnes resonemang om acceptans.

- Att vara fri och höra till. Om viljan att vara sig själv och viljan till anpassning. Erica Falkenström.
Handlar om hur man formas in i normer och roller. Att jag som människa alltför ofta har fokus på det jag tror förväntas av mig, istället för det som är "jag". Och den handlar framför allt om en längtan efter frihet, och en annan längtan efter tillhörighet, och det är däremellan vi slits hela tiden. Jag tänker ibland att vi här i Sverige slåss stenhårt för att säga att vi är fria, obundna, oberoende. Vi vägrar tro på bindningarna: att de finns, ens att vi längtar efter dem. Samtidigt tänker jag också, särskilt efter att ha läst den bok jag ska nämna härnäst, att det kanske är mina egna resonemang jag funderar på. Det är kanske jag själv som vägrar gå med på det - men jag trivs bättre med att lägga det utanför mig själv.

- Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor. Inger Edelfeldt.
Den här boken skapar genast någon sorts New Age-flum-farhåga. Jag vet inte riktigt varför. Men den är ju trots allt skriven av den mest djuppsykologiskt bevandrade författare jag känner till. Och hennes sätt att skriva om känslor, rädslor och längtan utifrån både egna erfarenheter och de mest kända filosoferna gör det precis så bra som man skulle kunna önska. Jag har faktiskt fortfarande inte läst ut den. Läser den i små portioner, antecknar, funderar. Rekommenderas varmt.

Lost in translation

Jag har gått igenom bubblan och är ute på andra sidan, tror jag. Bubblan med att ta fram ett nytt varumärke, ny tonalitet, nytt utseende och ny webbplats. Att översätta en hel organisations uttryck från byråkratispråk till normalt vardagsbeteende. Just nu är jag ute och famlar: vad gör man i vardagen när man inte kollar mejlen i mobilen hela tiden, måste ta megastora beslut utan att hinna tänka efter och bygger webbplats tills ögonen värker på kvällarna?

Det blir att strukturera om normalitetsbegreppet igen,helt enkelt.

Häromdagen började folk skriva på Facebook om att deras kurser startat. Jaja, det tar vi sen, tänkte jag i min bubbla när jag fick brev från Uppsala universitet i början av augusti. Men registreringstiden har gått ut nu. Kanske blir det ingen universitetskurs i höst. Kanske gör det inget i så fall. Jag ska på skrivarkurs med Maria Küchen en helg i november, och på porträttfotokurs i november-december: det kanske räcker så. Och så fritidsskrivandet som jag älskar igen. Inte som ett tvång, utan som en lekplats i vardagen.

Den där dallrande Lost in translation-känslan i Sofia Coppola-filmen är väldigt närvarande just idag. Både bokstavligt - kan inte riktigt släppa översättningsuppdraget - och som bildspråket i filmen. Kanske hjälper det med en stund i hammocken.

Nytt kapitel

Han är så imponerande tydlig i sin kommunikation, ettochetthalvtårsplutten. Jag frågar, när jag lämnat Minna på hennes dagis: "vill du gå till ditt dagis nu?". Han vrider sig mot mig, möter min blick och nickar med eftertryck.

Då känns det faktiskt rätt okej med en förstalämningsdag på dagis. Fast lite skar det i hjärtat ändå. Nu är han med en massa andra människor på dagarna. Inte med oss. Och så ska det liksom vara jämt.

Snart ska jag jobba 80 procent, tröstar jag mig med. Då tänker jag ha en och annan ledig vardag med barnen.

Och vi hann med både picknickfika i lekparken, dammsuga, leta fina klackskor i klädkammaren till jobb-finfesten den 2 september, leka skola på tomten och laga potatisgratäng - efter dagishämtningen klockan två.

Det blir bra det här.

Pride in the name of love

Efter ett deprimerande dåligt seminarium igår - där folk bara pratade om strukturer och inte om innehåll - gick jag på inklusiv mässa i S:t Jacobs kyrka. Med delande, med varande. Precis det som de inte lyckades sätta ord på i seminariet. Jag kan inte riktigt beskriva för ickekyrkoanhängare vad det är som är så magiskt med bra gudstjänster. Kanske att det verkligen är hela jag som får vara med. Alla delar på en gång. Stå upp - och var inte rädd.

Det tänker jag på när jag ser glimtar av ett TV-program nu på kvällen, om människor som föds med två kön, intersexuella. De berättar om skammen över att vara onormala, konstiga. Om hur de hela tiden döljer delar av sig själva - grundläggande delar av sig själva.

Det borde inte behövas. Men det gör det.

Därför känns det som om det allra mest meningsfulla i livet är att hjälpa sig själv att sluta skämmas, och bidra till att andra slutar skämmas. Ta bort skammen över den jag är.

Dit hjälper inget positivt tänkande i världen - då blir det ju bara värre om man inte tänker positivt, då får man skämmas över det också. Det behövs något på ett djupare plan än så.

Det behövs ord och handling. Hela tiden, varje dag. Att man står upp, ibland till och med när man är rädd. Ibland, kanske allt oftare, utan att vara rädd.