I titelrollen

Vet ni, jag kände att jag behövde lägga in någon sorts urskuldande mening om att "det här är ju egentligen ett i-landsproblem, men...". Nej. Jag gör inte det. Trött på att be om ursäkt. Så här börjar det. Soundtrack: Blank Page med Smashing Pumpkins. En promenad längs en gångväg, med spelande syrsor och solstrålar som rinner över åkrarna. Minns jobbet, samtalen med kollegorna. Och tänker att jag är mer rädd än jag tror. Att mina romanprojekt kanske är budskap till mig själv. Om... 

Jaha. Då är plötsligt locket till Pandoras ask öppet, mitt i syrsespelandet och Minnas skolstart. 

Så här några dagar senare känns det svajigt. Ovant. Och kristallklart, på en och samma gång.

Allt det svarta, som dyker upp lite då och då. Som krälande, ringlande äckliga varelser med långa tentakler. De kommer nånstans ifrån.

Alltså, det är förstås självklart när jag skriver det. Men så många år som jag lagt på ett lock så fort det pluppat upp. Jag är stark. Jag är inte beroende av någon. Jag kan själv. (Men jag tänker inte uttala något offentligt, i alla fall inte i skrift, som ni någon gång kan hålla emot mig. Ni kommer aldrig att få mig på fall. Det kommer aldrig att hända igen.)

den där lilla rädda som finns där.

Vad ska vi göra med henne?

Visst ska hon slängas i papperskorgen?

Hon finns nog inte egentligen. Nä.

Hörrudu, kom igen nu. Stark eller svag. Vad väljer du? Rätt eller fel?

Jo. Hon är faktiskt okej. Även den rädda. Det är okej att vara rädd. Osäker.

Jag begriper att det är omöjligt för någon annan än mig själv att se hur stort det är. Att all min ilska har en botten.

(Och ja, jag ska ta hand om det här nu. Jag utmanar alla mina psykologfördomar. Nu är det dags. Om inte annat för att jag nu faktiskt ska förmå vara en förebild för mina barn.)

Hellre dela med än dela upp

På tåget sitter jag och lyssnar på Elise Bergqvist som sommarpratare. Stoppas in i ett rum där hennes rappa, tydliga ”r” är som tagna från en 60-talsfilm. Som i Saltkråkan, där Malin träffar sin Peter och han berättar för henne, när de sitter sida vid sida ute i vårsolen, att han tycker att flickor ska vara lite ljuva.

Men den här berättelsen är inte ljuv. Och varje ord som sägs betyder något. Det är renrakat, slätt, utan vare sig ludd eller skal.

Hon säger att hon är 77 år. Hennes ord är så omsorgsfulla, så mycket av länkar mellan henne och den som lyssnar. Inga egna positioneringar. Inga ironiska slängar. Det är bara ett delande.

Och jag minns min reaktion när jag läste en ledartext i DN idag, om att Sverige aldrig har prioriterat äldre människor. Mycket i den stämmer med min övertygelse. Att det rapporteras om skandaler i äldreomsorgen tror jag inte till största delen beror på att privata företag vill roffa åt sig. Jag tror att det beror på att det läggs så lite pengar på äldreomsorgen. Och jag tror att det i sin tur handlar om status och om prioriteringar. Det är framtiden som är i fokus, och de gamla är inte framtiden.

Men. Jag tror inte på ”stadsdelar (…) anpassade för äldre.” Jag tror inte på en allmän uppdelning av allting i olika åldersgrupper. Segmentering och målgruppsanpassning. Värdemaximering, varumärkesstärkande och ökade framtidsutsikter.

Jag tror på delande. 

(Bara halva programmet hann jag med idag, så andra halvan kan jag inte riktigt svara för. Men av andras reaktioner att döma är den inte sämre än den första.) 

Koncentrat

Bäst-listan denna semester:

• Vattenlinjen. Horisonten. Det är säkert nånting freudianskt i det där med vatten.
• En enda fast livsvärld att relatera till, i flera veckor. Samma människor, mina människor. Inget krav på att skiva upp mig själv i små korvsnuttar hela tiden.
• Cykelturer. Hade glömt hur oslagbart det är som fordon. 
• Minnas lycka över simskolan. Hon hämtade sig från det faktum att hennes manliga simskolelärare har lika långt hår som hon - minst. Och dök. Och dök. Och dök.
• Att jag faktiskt gick upp en dryg timme före resten av familjen väldigt många morgnar, och skrev. Det som jag tänkt i så många år. Jag gjorde det!
• Jag körde familjen till Wira bruk i Österåker häromdagen. Visade mina barn att jag kan köra bil: det har de aldrig sett tidigare. En pockande känsla av att vilja göra om det, dessutom.
• Avprogrammeringen från internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Det är som jag har sagt, fast sen åker jag dit hela tiden ändå: jag mår inte bra av sånt. 
• Självinsikter. Oj, vad frustrerad jag är över min oförmåga att organisera vardagen. Och över att jag är så splittrad och ofokuserad. Jag har erkänt, sent omsider. Nu är det bara att jobba på.
• Bra böcker. (Snart kommer recensioner - sitter vid fel dator just nu.) Gärna lite radio på muminsvenska också.
• Susande trädkronor.  

Imorgon blir det jobb igen.

Redan långt därifrån

Igår kväll stod jag på stranden i Torp och tittade på Minnas simskoleavslutning. Muminsvenska, kluckande vågor, röda båthus, svirrande flugor, traktorer passerar på väg mot Degersand, enorma ekar, tjippande hackspettar. I dikesrenen doftande älggräs, gulmåra och lysande blå cikoria. Och över himlen leker molnen racerbilar och växlar i storlek, mängd och placering från ena sekunden till den andra. I blickfånget en horisont som ligger långt, långt borta och är alldeles öppen. Nu är det , bara syrsorna som låter, och bara de låga taniga träden som rör sig därute. I övrigt är det alldeles stilla.

Jag tänker att det är klart att en människa förändras med miljöombytena. (Antagligen har jag sagt det förut). Var jag befinner mig påverkar vad jag ser. Vad jag tänker. Vem jag är.

Och jag saknar miljön där träden, byggnaderna och husen finns där och ser ut som de gör för att människor tycker om dem. Blommiga gardiner, gärna för mig: någon har valt dem av kärlek. Och trätak med kvistmärken är det absolut bästa i takväg, om jag får välja. Inget prål, inget som täcker över och maskerar, försöker vara något annat än det är. Så här ser det ut, taket. Lite som att man på Åland väljer att kalla fläskfilé för grisfilé. Inget tjafs.

Väl godkänd

Mhm. Jag fick väl godkänt på skrivkursen! Jätteroligt, jag är nöjd och glad.

Fast jag undrar vad som någonsin ska få mig att skriva färdigt. Åtta på allvar påbörjade projekt har jag. När det gäller det senaste är jag ivrigt påhejad av alla jag känner, eftersom jag denna gång har berättat för så många fler än någonsin tidigare.

Kanske en ny dator, en fin Asus Zenbook? Kanske om jag inte skriver på jobbet på dagarna, om jag inte hänger på Facebook och Tradera hela tiden, om jag inte lägger timmar på att redigera bilder på min sega stationärdator utan istället skriver. Kanske om jag är i en annan miljö. Så nu, på Åland, kommer det kanske att hända! (Då kommer alla kriterier ovan att vara uppfyllda.)

Ja, hörni. Kanske det.

(Liten antydan till uppgiven suck.)

Gräsbevuxen pulkabacke

En kulle jag går förbi pressar tillbaka mig ner i den meterhöga gestalten där jag fanns en gång. Den som ramade in mig då. Bostadsområden delades in i vilken pulkabacke eller vilken lekpark de hörde till.

Det är med de ögonen jag ser stigar, vägar och hus i Nora - fortfarande. Kanter, linjer och öppningar ligger fast.

Kanske händer det betydligt oftare än jag tror? Kanske inte bara där?

Dubbelt så gammal

Jag tror att det är den där halvvägs-känslan som gör att Ted Gärdestad har sjungit i mitt huvud hela kvällen. Himlen är oskyldigt blå - här är texten. Idag fyller jag 38, och det är ganska exakt 19 år sedan jag tog studenten - då jag var ganska exakt 19 år gammal. Hur jag tänkte minns jag ju. Jag minns när jag firade midsommar på Marstrand, stod och blev studentfotograferad på kyrktrappan och åt bambuskott för första gången i mitt liv under studentbalen på Stadshotellet. Jag minns veckan innan, när vi grillade ute på de konstgjorda små holmarna i närheten av Lindeskolan och min kursare sprang runt och sjöng You fill up my senses medan vi väntade på bilskjuts hem. Den där rösten kan jag höra lika bra som Minnas vid middagen idag.

Inte visste jag nånting om vad som väntade mig då. Och inte vet jag det nu heller. Jag bara tror att jag vet. Att en dag är lik den andra, att det är samma människor jag möter på jobbet varje dag. Tiden har jagat oss in i en vrå.

Samtidigt tänker jag att jag förstår så mycket mer. Om skam och skuld. Om konventioner. Om krav och anpassning. 


Just nu läser jag Moderspassion av Majgull Axelsson. I början tyckte jag att den inte dök ner i karaktärerna tillräckligt djupt. Fångad blev jag någonstans kring sidan 137, när den inåtbundne Tyrone blir räddad av gapiga Micke. Det är lite svårt att förklara skeendet kortfattat utan att det blir alldeles galet klyschigt. Men det som hänger kvar är en bekräftad tanke om att man vet aldrig vem som räddar vem.

Förstod jag det när jag var 19, tro?