Om tårtbitar och energi

Fågelrösterna studsar mellan hus och gator där jag bor. Och jag går runt och anlägger min nya, förvisso lilla, trädgård i huvudet. Drömmer om en japansk glänta, en mormorsrabatt, en lund.

Hittar bloggar av personer som sett trädgårdsarbetet som en väg ut ur utmattningssyndrom, ett sätt att känna mening och glädje i dofterna som fritidsaktiviteterna ger. Och så sätts någon form av tankespiral igång som faktiskt leder mig åt det andra hållet.

Ända sen jag började jobba på heltid hösten ´99 har jag försökt "spara" energi att använda på annat än jobb och familjeliv. Så kallade "egna" saker. Skrivande, fritidsintressen tillsammans med andra, teaterföreställningar, så mycket som möjligt som inte handlar om jobb. Kvantitet före kvalitet ibland, kanske. Och jag har kämpat emot det där med att gå upp i jobbet, eller i föräldraskap, eller i en parrelation. Spara tårtbitar. Som ett outtalat krav på mig själv att hitta så mycket annat som möjligt. Och jobbet fick inte vara det roligaste. Aldrig någonsin skulle jobbet få vara det roligaste.

Nu tror jag att jag för första gången har låtit mig själv börja älska mitt jobb. Hela dagarna får jag göra det jag gillar, tillsammans med människor jag gillar. Dessutom får jag betalt för det.

Och samma sak gäller nog för föräldraskapet. Tidigare har jag kämpat för en egen skrivar- eller tänkarstund varje dag, och längtat till den så mycket att jag längtat bort från barnnärvaron. Nu är det helt okej att rita, sjunga, sitta på en fläck i skogen, whatever. Det är ett skapande det med. Och jag gillar det minst lika mycket som egenstunderna. 

Jo, det hänger nog ihop med omständigheter runtomkring. Att barnen börjar bli stora, och att förutsättningarna för att göra tillsammans är helt andra än med en ettåring. Att jag skruvat om min jobbroll så att jag får driva på, göra skillnad.

Men ändå. Det största är nog kravförändringarna. Jag får gå upp i vad som helst. Även om det just nu råkar vara jobbet.

E-bokseufori

När som helst när jag kommer på att jag vill läsa en bok kan jag söka fram den på biblioteket på nätet, skriva in lånekortsnumret och klicka hämta. Sen finns den där, för läsning var som helst utom i badkaret. Och jag behöver inte hålla reda på återlämningstider, släpa tunga bokkassar till rätt bibliotek varav bara en del har bokinkast och - med rätt stor sannolikhet - betala förseningsavgifter.

Aj löööv it.

(Ikväll börjar jag läsa Nyckeln som e-bok. Läste igår ut Egenmäktigt förfarande i samma skepnad.)

Acceptans och jungianska tester

Jaha - då är jag alltså Myers Briggs-testad på riktigt (i närvaro av en psykolog). Merparten av kollegorna höll också med om att mitt resultat stämde. Det var faktiskt det allra bästa med dagen: att vi innan vi besvarade enkäten fick skatta oss själva och våra kollegor på de fyra olika skalorna.

• Energi/uppmärksamhet. E eller I - hämtar jag energi från och fokuserar mest på den inre världen eller den yttre?
• Perception. S eller N - litar jag mest på de sinnesintryck som kommer till mig, eller på min tolkning av sinnesintrycken?
• Bedömning utifrån tanke eller känsla. T eller F - fattar jag beslut utifrån logiska resonemang eller utifrån samband och relationer?
• Livsstil. J eller P - vill jag ha struktur i vardagen, eller vill jag lämna så mycket som möjligt öppet?

Jag började med att välja I/E på den första, alltså tveksamt. Men alla kollegorna tyckte att det borde vara ett I. Och ju mer jag tänker på det, desto bättre stämmer det. Ja, jag behöver intryck utifrån, men det betyder inte att jag hämtar energi från själva intrycken. Det är möjligheten att skaffa mig en massa nya tankar som är det stora. Att gå på konstutställning utan sällskap kan vara bättre - för då kan jag ha fullt fokus på mina egna tolkningar, utan att någon annan blandar sig i.

Det handlar om status här, tänker jag. Att vara en person som är utåtriktad, flexibel och når resultat är det som är högst i rang, i det sammanhang där jag finns. Och det är bara att inse: jag är inte utåtriktad på det sättet. Hur mycket jag än försöker. Hur mycket jag än tänker att en personlighet inte är något fast, utan något som går att förändra. Det är klart jag kan lära mig att mingla, prata inför grupper och kasta ur mig nya idéer utan att hinna förankra dem i mig själv först. Men det kommer alltid att ta mer energi än det ger. Och det är en lättnad att efter så galet många år erkänna det för mig själv, och acceptera att det också är så andra ser mig.

Vi fick tips om att se Susan Cains The power of introverts, och det delar jag gärna vidare till fler!

Hur blev det då, till slut? Jo, jag blev en INFJ. En högintuitiv typ som drivs av ideal och värderingar, och kan ha rätt bestämda åsikter. Kreativ men överkänslig för kritik. Vanligt yrkesval i den religiösa branschen, men där finns också rätt många kommunikationsarbetare av olika slag. Och jag ska väl erkänna att det är roligt att ha samma typ som Martin Luther King och Nelson Mandela.

Flera av mina psykologutbildade kollegor var skeptiska och menade att MBTI är ett föråldrat och i psykologvärlden rejält kritiserat test. Men jag tyckte det var roligt - framför allt för att det drog igång en diskussion om vilka olika utgångspunkter vi har i jobbet, vad vi trivs och vantrivs med och vad missförstånd kan bero på. Lärorikt och väldigt bra. 

Lästipset: januari

Det här är mitt lästips för januari. En del böcker önskar jag verkligen att jag hade skrivit själv, och det här är en sån. För att jag lärde mig mer om mig själv och om människor omkring mig av att läsa den.

Av texten på baksidan är det kanske lätt att bli avskräckt. Dvärgar, cirkus, 30-talsmiljö... eh? Men den är helt sagolik. Hur hantera att man är den man är, om det är något annat än normen? Det är nog inte många böcker jag har läst som tar sig an den frågan med sådant schvung.

Författaren heter Lotta Lundberg men är alltså inte historieätar-Lotta, trots namnlikheten. Däremot har hon också skrivit Ön, som jag också tyckte mycket om.

Och festen pågick i tre dagar

Det är plus och minus med att barnen fyller år med två dagars mellanrum. Stort plus: nu är det gjort för resten av året.

Tycker mycket om den här bilden. G fick vara med på riktigt disco! Jubel utan gräns.

Doftchock

Helgens färg- och doftchock: växthuset i Bergianska. Ett av mina absolut bästa energihämtarställen.

Nu är det dags...

...att släppa den fri. Tada, här är den, min blogg med världens bästa domännamn.

Jag är inte nöjd, men det har jag inte varit de senaste fem åren så sannolikheten för att jag skulle vara det nu är rätt... minimal. Nu tänker jag i alla fall börja använda den till något på riktigt. Och om ett tag tror jag att jag kan börja släppa nojan över att jag liksom "förstör" ett så fint domännamn. Jag hoppas det.

Manuset är ju ivägsläppt. Så nästa steg blev helt enkelt att släppa bloggen fri.

Hjälp gärna till! Vad borde jag skriva mer om där? Vad vill du läsa och se på den? (En begränsning: jag tänker inte skriva om mitt personliga familjeliv där. Det får stanna här.)