Omyndigförklarad

Jag hade tänkt skriva inlägg om sommarläger och bad. Men det som verkligen fick igång mig var något helt annat: insikten om att man är omyndigförklarad när man letar information om bröstmjölksersättning. Det känns faktiskt helt galet att en kvinna i Sverige får bestämma om hennes barn i magen ska leva eller dö, men hon kan inte på sakliga grunder bestämma om hon ska amma eller ge ersättning. Går man in på Sempers webbplats och söker på "Babysemp" som är deras bröstmjölksersättning kommer det upp en liten ruta med frågan "Arbetar du inom vården?" Svarar man nej, ja då är det stopp där. Ska man skratta eller gråta?

Och så lite reklam

Jag är så otroligt nöjd med mitt hår sedan jag klippte mig strax före Gabriels dop. Och orsaken till det hittar man hos frisör Fröken Grön. Det lät bra i sig med den ekologiska inriktningen, men ännu bättre var att jag blev så snygg! Frisyren håller sig trots att jag är värdelös på styling och för otålig för att hålla på och föna håret varenda morgon, och håret är blankt som det inte varit sedan jag kom ur pubertetshormonernas tid tack vare schampot från John Masters Organic. Oj, det låter nästan som om någon köpt mig, men jag garanterar att så inte är fallet.

Har tyvärr dåligt med bildbevis eftersom det så ofta är jag som är fotografen (lyckas jag få fram någon bild från min allt som oftast strängt upptagne man så lägger jag ut den).

Bättre frisör har jag inte träffat på, tror jag. Är jättenöjd. Och dessutom väldigt glad att det öppnas alltfler salonger med ekologisk inriktning.

Socialpsykologi i dagisåldern

Jaha, så är storbarnet alltså i den åldern då tjejer ska ha en bästis, leka ytterst intrikata lekar och börja prata hemlisar bakom ryggen på varandra. Suck. Ibland är det ett problem att ha ett barn som är rakt på sak, säger vad hon tänker och vill göra det hon har lust med just då.

Hon är social till max, tar kontakt med alla. Men just det sticker kanske i ögonen på dem som börjat anpassa sig till gruppnormer och förstå att alltför självständigt agerande kan vara "dåligt" i andras ögon, och få negativa konsekvenser även för en själv. Den som kommer ny till dagis och kräver att få sätta reglerna för en lek får onda ögat på sig.

Det har inte varit så lätt att komma in i gruppen på nya dagiset. Såklart är det den sämsta tänkbara tiden på året, vilket jag inte alls tänkte på - men så här precis före sommarlovet vill man bara leka klart med sina invanda kompisar innan de försvinner bort till sommarstugor och annat. Dessutom är det många sexåringar som slutar. Varför ska man då bry sig om att lära känna en ny och ibland kanske alltför dominant tjej?

Så plågsamt att se henne ledsen, inte så tårarna rinner men genuint nedstämd, över att hon "inte har fått några kompisar" och att grannbarnen hellre vill leka med sina gamla vänner.

Jo, jag tror också att det kommer så småningom, det där med kompisarna. Är bara lite orolig för att de kommer först när Minna börjat vika sig och ge efter. Bli någon annan för att passa in. Bli snäll, tyst och söt.

Blott en dag eller All those moments will be lost in time

Födelsedagsfirad i flera dagar hos föräldrarna. Med några timmar på den plats jag tror att jag tycker bäst om av alla platser på jorden: Siggebohyttan. Mitt under kronprinsessbröllopet, till råga på allt.

Allt oftare känslan av att detta är ett nu som aldrig kommer åter. Det här mötet sker nu. Det vi säger sägs aldrig mer, inte i just den här konstellationen. Den människa jag ler emot kommer att ha förändrats till nästa möte. Det jag ser och upplever just nu sker bara nu.

Och viljan att ta emot det är också allt större. En möjlighet. En chans att välja att se, eller inte se. Att samla ögonblicken till långa pärlband.

Nallestudie

Generationsvillor

Ja, alltså, villor såsom i ordet villfarelser. Idag var det dagisavslutning på nya dagiset - stackars M känner sig inte hemma på vare sig gamla dagisets avslutning eller den på det nya, och ville inte sjunga med på något av ställena. Deltagande personal kommer fram och säger att "det kan man väl förstå" medan jag själv mest är jätteglad över att jag har en så tuff dotter som vägrar vara med när hon inte har någon lust.

Men: alltid när jag kommer till en sån avslutningsdag tittar jag på de flesta andra föräldrarna och får för mig att jag tillhör en generation yngre. Som om de skulle kunna vara föräldrar till mig. Frågan är vad känslan beror på? Är det a) att de flesta helt enkelt är äldre än jag, b) att jag har dålig koll på min egen ålder och inte förmår se att jag minsann är lika gammal som de andra, c) att minnena från mina egna skolavslutningar och liknande sitter så starkt i mig - och då var förstås alla föräldrar ungefär lika gamla som mina egna, vilket gör att jag liksom har dubbla tidsperspektiv?

Nån som känner igen sig, eller tror sig ha en förklaring?

Låt tystnaden föra dig nära

När jag pluggade i Uppsala, och gick med i en nationsteatergrupp, leddes gruppen av en otroligt bra tjej som hade en del ovanliga pedagogiska knep. Ett som ofta dyker upp i minnet är att hon ofta, för att få uppmärksamhet, medvetet talade väldigt tyst och inåtvänt. Då stannade alla (mer eller mindre) upp i sina egna tankar, stim och stoj och började istället lyssna på henne.

Jag tänker på det när jag lyssnar på dagens predikan i Vallentuna kyrka, med ett resonemang som handlar om just det här (prästen menar att det var precis så som Jesus agerade). Den som skriker högst och lockar mest är sällan den som är intressantast. Det är istället den som står rak och trygg mitt i förvirring och kaos - den som lyssnar mer än försöker slå sig fram, bjuda på allsköns lockbeten, kämpa för att nå ut och "nå målgruppen".