Manusarbetet fortskrider

Visst låter det seriöst? Jag har haft funderingar på att lägga ner skrivarkursen den här terminen. Det är lite för mycket som händer för att jag ska orka sätta mig och skriva roman på kvällarna. Men när kursläraren skriver om min text att det är "en mycket rytmisk och suggestiv prosa" måste jag ju fortsätta.

Nu har jag precis lämnat in den tänkta inledningen och inväntar respons.

Samtidigt är jag på slutspurten med kursboken av Francine Prose (vilket efternamn för en författare!) Reading Like a Writer: A guide for people who love books and for those who want to write them. Det tar en evighet att läsa den, mycket frustrerande för en snabbläsare som jag. Den måste läsas noga, och jag avskydde författaren i början. Nu har jag insett vad den gör med mig, hur den tvingar mig att ta till mig varje ord jag läser - och därmed tvingar den mig också att omarbeta mina texter, igen och igen. Massor av boktips får man också!

Ingen teknisk verksamhet, tack

Det står nu fullkomligt klart för mig. Jag har haft en iPhone i ett och ett halvt dygn och fortfarande inte lyckats ladda ner en enda app. Har total separationsångest från min lilla fina röda Sony Ericsson, som nu ligger dissekerad på IT-A:s skrivbord. Sorg.

Ordtrötthet och ordglöd

I DN igår var det Tomas Tranströmer-special. Han sätter alltid de exakta orden precis rätt, Tranströmer. Det jag börjar inse, efter åratal av aktivt motstånd, är att sådant inte kommer vid första försöket. Och han beskriver själv ordens makt så bra i ett citat i tidningen:

– Jag blir ofta väldigt trött på ord. Jag kan känna en väldig förtvivlan över ordens mängd och ordens tråkighet, dessa textmassor som vältrar över oss ständigt och jämt. Inte minst på mitt arbete där jag varje dag får en massa trycksaker, rundskrivelser från verket som jag måste läsa ... Man blir helt enkelt förtvivlad över orden och hur de används. För lite andlighet. Jag kan också känna så inför vad jag själv skriver, att orden liksom är döda för mig. Så kommer en period när det är precis raka motsatsen, när de verkligen är inspirerande, verkligen fulla av liv. Ord är både underbara och fruktansvärt döda.

Mitt jobb blir så fantastiskt när jag lyckas behålla fokus på det: på att behålla de levande orden och skala bort de döda. Avbabblifiera. Och då handlar det ändå om brukstexter.

Det eftersträvansvärda: att lyckas skapa en skönlitterär text med ord fulla av liv. Det händer, någon liten stund då och då. Ett kort stycke. Ibland - kanske någon gång i kvartalet. Undrar hur många skönlitterära meningar som sätts på pränt för någon som lyckas få fram det där glödande, levande, i stort sett varje dag?

Krokus och orange vårjacka

Idag har en av våra nedtryckta krokuslökar lyckats resultera i en gul krokusknopp. Äntligen är gräsmattan snöfri, förutom en ynka rest av det enorma snöberget vid hörnet av tomten.

Och idag var det premiär för vårjacka. Jag hade tänkt satsa på en ny i år, en färgglad. Men just i år är det omöjligt att få tag i en färgglad jacka om man inte vill ha en sportvariant. Det är beige och brunt, brunt och beige som gäller. Så jag rotade fram min gamla billigtrench i orange, som jag tänkt rensa ut ur garderoben. Voilá - alla bilar stannar vid övergångsstället.

För övrigt bara jobbar jag. Och jobbar. Och jobbar jag inte rent fysiskt så jobbar min hjärna. Businesswoman, eller nåt.

(Fast i helgen var vi på öppet hus i riksdagen. Gabriel hade aldrig förr sett så många människor. Efteråt var det rätt skönt att vila ut en stund - på mitt jobb.)

Du är inte viktig

Inatt drömde jag att jag satt fast nere i någon sorts bergrum, och behövde hjälp för att klättra upp. Inte så att det kändes otäckt egentligen, jag visste att jag skulle ta mig upp, men antagligen inte utan hjälp.

Kanske håller jag på att gräva ner mig i jobbhålet just nu. Men det är så makalöst roligt. Det är ny design, ny webb med integration av sociala medier, ny tonalitet (bara det - att verkligen fundera igenom hur vi vill uttrycka oss, och ha ansvar för att det sedan ska slå igenom i alla led!), nya arbetssätt, nytt namn. Och jag är mitt i alltihop, och njuter som aldrig förr av att ha ansvar och ta ansvar. Jag känner mig viktig: förändringen sker så tydligt med hjälp av det som jag personligen bidrar med. De idéer jag lanserar idag blir verklighet imorgon. Antagligen är det en släng av maktberusning. Men också något jag väntat på i så många år, efter en segdragen förändringsprocess som tog massor av energi.

När jag vid middagsbordet berättade om dagens insatser, vilka diskussioner jag "vunnit" och just att jag känner att jag är med och gör förändring på riktigt, utbrister Minna: "Du är inte alls viktig!" Hm...

Jo, jag tror nog fortfarande att jag är viktig. Roligt har jag hursomhelst.

Allt

Ett nu som är ett nu och allt vi vet.
På en sekund blev nuet något annat.

Det är Japan, världens vackraste insändare i DN idag om oförmågan att stå ut med de ofullkomliga, ett chockövergivet foster på Blåsuts tunnelbanestation, en 31-årig Charlie som bara försvann efter en konsert i helgen, och stortavlor på stan om att förbättra sitt giftasliv genom att ha en affär. Så oändligt lite vi kan vara säkra på. När det gäller kroppen, tanken, själen, alltihop.

(Stortjejen tappar tänder, lillkillen lär sig äta med sked själv, jobbet ska byta namn, och kanske är det någonstans en sorgeprocess över det där tickandet som obönhörligen fortskrider. Lite sorg också över att ansvaret är så skärande svårt att ta: för oss själva, varandra, livet.)

Förmågor

Internationella kvinnodagen igår. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig efter tre dagars intensivt arbete, men roligt har det varit: livspusselseminarium i Norrköping i förrgår, seminarium om osakliga löneskillnader i Kulturhuset igår och så uppföljning av alltihop idag.

Tänker på hur ofta det klagas på oengagerade människor, folk som inte bryr sig. Jag känner väldigt få av den sorten. Överallt ser jag människor som tycker saker, som vill saker, som gör saker för att förändra.

Igår kände jag mig särskilt stolt över de gånger när jag faktiskt knuffat fram unga, peppade och lite extra radikala människor (i nästan alla fall kvinnor, faktiskt, för det är oftast de som inte riktigt talar för sig själva, sorgligt nog). När jag har bidragit till att få valberedningar, arbetsgivare och andra grupperingar att tänka lite större. När jag har fått någon att förstå att en 80-talist inte har lust att "ligga på vänt" i fyra år för att kanske komma in i en styrelse nästa gång det är dags för val. När en människa blir enormt glad och stolt över ett uppdrag, och går in för det med full glöd istället för att ta det för givet. Och jag sörjer över de tillfällen när jag själv har fegat eller låtit avundsjuka ta över, så att jag inte har agerat som jag i efterhand hade velat.

Igår kväll såg jag första halvan av en dokumentär om Mahatma Gandhi. Medelmåttig i skolan, icke-religiös och blandkostare lämnade han Indien och åkte till England. Där blev han vegetarian, debattör och religiös - och där lades grogrunden för att han skulle bli en världsförändrare. Tänk om han inte hade fått skriva sina artiklar i Vegetarian Societys tidning, i slutet av 1800-talet, på grund av t ex fördomar mot honom som utlänning? Om inte människor hade trott att han kunde.

Jag önskar att vi orkar och vågar se varandras förmågor, ännu mer. Och att vi hjälps åt att knuffa fram varandra - även dem som inte tänker likadant.